Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #4:2] Greg Garing

Greg Garing

BILL MONROE var en tjurskallig, besvärlig typ och många i Nashville undvek honom. Greg Garing gjorde tvärtom. Han hyrde en husbil och parkerade den precis utanför Monroes nattklubb, bara för att vara nära sin hjälte.

— Klubben var ett stort fiasko, ingen gick dit. Oftast var där kanske fem personer, plus personalen. Men Bill kom ofta dit och jag såg det direkt från min husbil, så då kunde jag närma mig honom. Försiktigt. Han var bisarr. Fullständigt paranoid. Ju mer man beundrade honom desto mer trodde han att man tänkte utnyttja honom. Han sa aldrig någonting till en, men han var väldigt mån om att sätta spolingar som mig på plats. Då spelade han mandolin så att tiden stod still, bara för att man själv inte skulle tro att man var något. På så vis fick jag hundratals små gratisspelningar… öga mot öga.

Monroe skapade begreppet bluegrass på fyrtiotalet och den musiken är en av beståndsdelarna i Greg Garings »Alone« (Paladin/BMG), en rotmusikplatta för 2000-talet. Där möter det ensamma, klagande vemodet i bluegrassmusiken Charlie Pattons karga blues i ett elektrolandskap mitt emellan Suicide och Tricky. Stor och djup skönhet uppstår.

— När jag var liten gillade jag allt som var riktigt bluesigt, riktigt rockigt. När jag var elva år gammal var Jerry Lee Lewis min store idol. Och bluegrassmusiken är som Jerry Lee, mycket blues, mycket aggressivitet, massor av energi.

Kärleken till bluegrassmusiken förde honom som artonåring till Nashville.

— Jag har spelat med Benny Martin, Frank. Wakefield och John Hartford, jag tog Stoney Coopers plats i Clinch Mountain Clan och jag var med i Jimmie Martins Sunny Mountain Boys i två år.

— Jag var tolv år i Nashville och träffade och spelade med så många att jag inte längre kommer ihåg alla. Så många »nordstatare« kommer ner dit och är kaxiga, men jag tror att de musiker jag mötte förstod att jag var genuint intresserad. Jag jagade fiddlaren Curly Fox i flera dagar, fick spela med honom och gjorde till och med några bandinspelningar. Först var han lite stel och avvaktande, men när jag gick sa han att han gillade mig. »Du är inte ett sånt rövhål som de andra ungarna som springer efter mig«.

När förstod du att du måste lämna den traditionella musiken?

— Jag hade spelat olika instrument sedan jag var tre eller fyra och när jag fångats av bluegrassmusiken lärde jag mig tusentals olika låtar. Och då var min attityd att »varför ska jag skriva egna låtar, jag har ju alla de här låtarna«, men när jag började kombinera olika sorters musik insåg jag att jag måste göra det med egna låtar.

— I dag är den traditionella musiken mer en hobby för mig. Varje måndag spelar jag med ett renodlat countryband på en klubb i New Yorks East Village, 9c, på Nionde gatan och Avenue C. Traditionella artister som Peter Rowan och Del McCoury spelar där ofta, och musiker som David Byrne och Moby har varit där som gäster.

Och hur har dina vänner i Nashville reagerat på din nya musik?

— Doug Dillard, som själv gjort en massa underliga plattor de senaste tjugo åren, tyckte att jag gett mig ut på riktigt djupt vatten. Han fattade inte. Men en vän som är 77 år gammal och spelade på Grand Ole Opry redan i mitten av fyrtiotalet kommer ofta på mina rockspelningar. Han fattar.

— Och när man tänker på vilka radikala förändringar Monroe drev igenom när han skapade bluegrassmusiken, eller när Hank Williams tvingade Opry-ledningen att tillåta trummisar i kompgrupperna, så är det jag gör inte så jäkla uppseendeväckande.


Lennart Persson

Annonser

Postat i:Lennart Persson, POP vol 2 #4, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: