Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #4:2] Fred Eaglesmith

Fred Eaglesmith

NÄR MAN FRÅGAR den kanadensiske sångaren och låtskrivaren Fred Eaglesmith vad som är den effektivaste drivkraften för rock’n’roll kommer svaret blixtsnabbt:

— Fattigdom och religiöst förtryck.

Han vet vad han talar om.

— Min barndom var förfärlig. Jag tvingades till kyrkan fem dagar i veckan, jag gick i söndagsskola, jag gick i deras privatskolor, förtrycket var massivt. Det var som om soldater marscherade över mig.

— Jag växte upp i en väldigt sjuk religiös atmosfär och jag har gång på gång fått omvärdera alla mina ideal. Och min musik handlar ofta om allt det där som religionen inte vågar peta på, det där som finns emellan alla deras rigida ord om himmel och helvete.

— Problemet med religionen är att den alltid talar om människor som goda eller onda, punkt slut, den talar aldrig om oss som är ganska goda och lite onda. Som de flesta av oss är.

— När jag var femton bet inte längre lögnerna på mig. Då lämnade jag skiten. Gav mig ut i Kanada, liftade, tjuvåkte på tåg, sov i diken, tog de jobb jag kunde få. Ett tag hjälpte jag till med att släcka skogsbränder.

— Så småningom blev jag en del av det verkliga livet. Och efter tio år av terapi och rådgivning är jag inte ens arg längre. Det är deras liv, jag har mitt.

Det betyder att han numera till och med kan tycka om att höra religiös musik på radion, men att han fortfarande har mycket sporadisk kontakt med sin familj.

— Jag började skriva låtar när jag var tio år gammal. Jag skrev fast jag inte fick, mina skolböcker var fullständigt nerklottrade. Jag lyssnade på radio i smyg, under täcket. På nätterna kunde man om man hade tur få in radiostationer så långt bort som Wheeling i West Virginia.

— Jag hade sett Elvis på TV och plötsligt förstått hur man skaffade sig uppmärksamhet, men det var när jag såg John Prine på David Frosts TV-show som jag fick min första riktiga förebild. Och i Kanada, David Whiffen. En annan singer/songwriter som betytt mycket för mig är Mickey Newbury. Han är sorgligt underskattad.

— Under tio års tid läste jag en bok om dagen. Det var en flykt. Jag läste allt jag kom över i skolans bibliotek, och i kyrkans. Sport, filosofi, deckare, allt. Numera läser jag allt jag kommer över om buddhism och om bergsklättring. Inte för att jag vill bli bergsklättrare, alla som är det verkar vara totalt galna, men för att det finns så många likheter med det jag gör. Att spela in en skiva, eller att ge sig ut på en lång turn, är lika galet och lika mycket av en utmaning.

Eaglesmith gör minst två hundra spelningar om året. Hans senaste album, »Lipstick Lies & Gasoline« (Razor & Tie/MNW), hade som arbetsnamn »Hank Williams’ Cadillac« och är ett temaalbum om allt som rörde sig i Hanks huvud under den där sista olyckliga trippen till Canton, Mississippi. Sex, sprit, religiösa grubblerier, stukad kärlek och omöjliga drömmar.

Det är ett manligt album som är allt annat än macho. Det är ett album som möjligen rör sig över samma mark Springsteen gick på när han gjorde album som »Darkness on the Edge of Town« och »Born in the USA«. Vilket kanske inte är dagens mest gångbara rekommendation.

Låt oss bara säga att man kan göra det bra eller dåligt. Om Jon Bon Jovi är papier mache så är Eaglesmith blankslipat stål.


Lennart Persson

Annonser

Postat i:Lennart Persson, POP vol 2 #4, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: