Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #4:2] Brown Eyed Soul

Brown Eyed Soul

ALLA SOM LÄST »Waiting For the Sun«, Barney Hoskyns imponerande historia om musikscenen i Los Angeles — från Johnny Otis till The Beastie Boys — har fått ett viktigt litet appendix att bita i.

När Hoskyns skriver om Ritchie Valens förklarar han i en bisats att Mexico City är den enda staden i världen med fler mexikanska invånare än Los Angeles. Men sedan ägnar han knappt stadens chicanos en tanke. Och det är inte så konstigt. Lokala hjältar som Thee Midniters och Cannibal & The Headhunters betydde aldrig speciellt mycket utanför East L.A., men där betydde de å andra sidan allt.

De första tre volymerna av »Brown Eyed Soul: The Sound of East L. A.« (Rhino) ger en fantastisk insyn i en väsentlig del av Los Angeles musikhistoria som Hoskyns missade — eller snarare hoppade över. I sin bok avfärdar han flera av genrens sentida förvaltare — främst The Blasters och Los Lobos — som ganska ointressanta för en vit Angeleno. Men man ska aldrig riktigt lita på män som ger sina böcker namn efter The Doors-titlar.

Musiken som samlats på »Brown Eyed Soul« är en ofta förbisedd subgenre som är lika distinkt när man väl ger sig in i den som någonsin Carolinas beach music eller Englands northern soul. För en utomstående är det knepigt att till en början se kopplingen mellan The Premiers smutsiga garagerock i »Farmer John«, Gene Chandlers softa Chicago-soul, Johnny »Guitar« Watsons rhythm’n’blues i »Those Lonely, Lonely Nights«, poppig latinofunk med War och The Penguins doo wop-harmonier.

Men när man hör dem på Rhinos tre CD känns det som om man tar del av musiken någon pojke spelat in på en personlig kassett till flickan vars blick han annars knappt vågar möta. Och utan att ens ägna det en tanke har alla sånger en naturlig latinogroove, driven av congas eller bara den sentimentala romantik som alltid karakteriserat melodierna som lever kring gränstrakterna mellan Mexiko och USA.

Han har sparat Van McCoys »Mr. DJ« till slutet av kassetten, för han tror ju att radio-DJ:n på hans favoritstation, KRLA, är den enda som kan hjälpa honom förklara för flickan det han inte vågar säga med egna ord. Om radiojockeyn bara spelar rätt låt så ska allting bli bra.

Och just när hennes bil svänger in på Cesar E. Chavez Avenue ljuder de första tonerna av Rosie & Rons »Bring Me Happiness« ur radion. Ingenstans är en lördagskväll så ensam som i East L. A. Visste man det inte tidigare så förstår man det när man lyssnat på »Brown Eyed Soul«.


Andres El Loco

Annonser

Postat i:Andres Lokko, POP vol 2 #4, , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: