Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #3:2] Album: MARTIN STEPHENSON – Beyond the Leap, Beyond the Law

MARTIN STEPHENSON

Beyond the Leap, Beyond the Law

Demon/MNW ILR

Under några få år i mitten av åttiotalet var Martin Stephenson & The Daintees något av norra Englands svar på John Sebastian och hans Lovin’ Spoonful. Eller post-Postcard-erans Slim Chance. Martin Stephenson och hans vänner förvandlade Stephensons uppenbara rötter i den brittiska folktraditionen, »jug band music«, music hall och The Modern Lovers till den sötaste popmusik.

The Daintees två första album var oerhört splittrade. Och det var just det som gjorde dem så charmiga. Det enda som höll dem samman var Stephensons alltid lika vänliga röst och finurligt nostalgiska lyrik.

Han ville nog egentligen vara John Fogerty eller Keith Richards men visste att han alltid skulle förbli Cat Stevens. Han försökte rocka loss i låtar som »Trouble Town« med slidegitarr och Creedence-melodi. Men det lät ändå bara snällt.

Martin Stephenson och The Daintees blev aldrig lika stora som Orange Juice. Och till skillnad från de andra artisterna på Stephensons skivbolag Kitchenware — Prefab Sprout, Hurrah och The Kane Gang — fick The Daintees över huvud taget aldrig några hits. Men de hade en hängiven liten beundrarskara.

Jag blev så förtjust i The Daintees första singlar — »Roll on Summertime« och »Trouble Town« — att jag skickade några brev till adressen på ett av omslagen. Han svarade och vi började brevväxla. När de någon gång 1986 eller 1987 spelade i Stockholm tillägnade han sin brevvän en låt. Jag minns det så väl för att jag blev så förbryllad över att sången han sedan spelade — »Coleen« — handlade om en ung mans förvirring inför upptäckten att hans lillasyster inlett en kärleksaffär med en annan kvinna.

Jag hittade de här breven från Stephenson härom kvällen. De hade legat längst inne i konvolutet till The Daintees debut-LP »Boat to Bolivia« som jag tänkte lyssna på innan jag tog mig an hans nya album.

Stephensons tredje soloalbum är utgivet av entusiasterna på Demon Records. De brukar sluta där, artisterna som älskades av ett fåtal för tio år sedan men som inte uppfyllde de stora bolagens vinstkrav och inte heller gav dem någon prestige att tala om.

Förr eller senare hamnar de alltid på Demon eller på Cooking Vinyl. Sedan har de bara två trappsteg kvar. Först några lågbudgetalbum på någon ännu mindre fransk etikett. Sedan återstår bara att falla i glömska spelandes på den lokala puben.

Det kanske låter cyniskt. Men man har vid det här laget sett det hända med så många. Edwyn Collins var precis på väg ner i samma spiral när »A Girl Like You« sakta men säkert blev en världshit.

Fast jag tror inte att Stephenson väntar sig något sådant av »Beyond the Leap, Beyond the Law«. Han fortsätter nog sjunga sina sånger även om ingen vill spela in dem.

Albumet är till största delen inspelad i en bar i Cork på Irland. The McCluskey Brothers, Ken och Dave, som en gång i tiden sjöng respektive trummade i The Bluebells körar, den lysande slidegitarristen Gypsy Dave Smith som spelat med Stephenson till och från sedan starten är med, och så gästspelar irländska folkmusiker från The Devlins och The Prayerboat på ett och annat spår.

Stephenson har hittat ett röstläge någonstans i närheten av både Roddy Frame och Nick Drake, utan att sjunga lika bra som någon annan av dem. Och kan man tänka sig en småpackad och sprudlande Nick Drake plocka fram dobron och spontant skriva lite »Exile on Main Street«-skön lägereldscountry med vännerna han aldrig hade så får man en ganska bra bild av de bästa sångerna på »Beoynd the Leap, Beyond the Law«. Men jag förstår om det kan vara lite knepigt.

Här finns några överraskande stunder när instrumenten och samspelet tar överhanden och Stephensons sånger närmar sig den där fullkomliga friheten i musiken från de vidsträckta viddernas era där The Band, Creedence och Stones smälte samman gospel, cajun, rock’n’roll och country som vore det den naturligaste sak i världen. Med mandolin, slidegitarr, munspel, dragspel och kvinnliga körer till hjälp når Stephenson ibland nästan upp till samma höjder. Då är det fantastiskt. Men fortfarande ändå alltid mer pop än The Rolling Stone Record Guide.

Stephenson har dessutom spelat in en av The Daintees bästa låtar, »Wholly Humble Heart«, i en avspänd swamp-version som överträffar originalet. »Indian Summer« är vacker sommarjazz där Stephenson visar att han minsann hade kunnat bli en lika respekterad hantverkare som sin vän Paddy MacAloon, men inte riktigt hade någon lust. På nästa spår gör han själfylld pop av Bob Neuwirths »Great Spirit«.

Precis som Stephensons tidigare skivor är »Beyond the Leap, Beyond the Law« charmig och egensinnig, bitvis till och med oemotståndlig. Men någonstans på vägen har Stephenson vuxit in i sin roll som mogen country- och folkrockande trubadur så smärtfritt och till synes naturligt att jag inte kan låta bli att sakna det motsägelsefulla i hans skrivande då The Daintees var alldeles för unga för att kunna eller ens vilja spela så här urgammal musik.

Andres Lokko

Annonser

Postat i:Album vol 2 #3, Andres Lokko, Betyg 07, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: