Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #3:2] Album: PINEFOREST CRUNCH – Water Garden

PINEFOREST CRUNCH

Water Garden

Polar/PolyGram

Efter ett antal lovande demokassetter skrev Pineforest Crunch kontrakt med anrika bolaget Polar, släppte massiva genombrottssingeln »Cup Noodle Song« och sålde hela i 10000 exemplar av debutalbumet »Make Believe«. De hade redan då lämnat sina tidiga brittiska indiepopinfluenser bakom sig och på uppföljaren är också spåren av dem bortsopade. Pineforest Crunch har blivit pompösa symfonirockare.

I pressinformationen till första singeln »Shangri-la« står det att läsa att »den är så glad att man vill gråta«. Jag lovar, börjar man gråta över det här albumet så är det inte av glädje. Åsa Eklunds sång flummar runt ovanpå ett luftslott av ljud och redan efter några spår känns de formlösa låtarna evighetslånga. Som producent har de anlitat Jim Warren och han har brassat in ungefär lika mycket storslagen dramatik som han gjort hos Radiohead. Jag har aldrig riktigt förstått Radiohead och nya Pineforest Crunch förstår jag ännu mindre.

Texterna når aldrig fram utan försvinner i ett sammelsurium av intigheter. Vad är det Åsa sjunger om på huvudspåret »Water Garden«? Atlantis? Luc Bessons »Det stora blå«? Marianergraven? Jag har ingen aning.

Om inte Pineforest Crunch letar sig tillbaka till sina rötter är jag rädd att de kommer att tyna bort mycket snabbt. På avslutande »Close« är instrumenteringen mindre bombastisk och känslan av svulstigt överproducerade studiomusikersessioner får ge vika för ett mer greppbart sound. Annars är det bara på »Pardon Song«, där jag helt oväntat tycker mig höra några punkrockriff direkt från The Clashs »Stay Free«, som jag väcks ur min dvala. Där kommer också den första märkbara refrängen — på spår nio av elva! Fast de lyckas mot slutet förstöra även den låten med sin nyfunna förkärlek för progressiv symfonirock och Pineforest Crunch låter minst av allt som ett band som stretar åt samma håll. Jag kan bara inte tro att samtliga medlemmar över en natt dragit på sig en syntdinosauriedräkt och nu tycks trivas med att göra musik som stinker studieförbundssponsrad bror duktig-pop. Så helt befriad från normala låtstrukturer att jag kan se paniken i deras ögon när de första gången presenterade sina demos för den kände producenten som antagligen tackat ja till uppdraget på grundval av charmen han hörde i »Cup Noodle Song«. »Water Garden« är något av det tristaste jag hört på hela nittiotalet.

Terry Ericsson

Annonser

Postat i:Album vol 2 #3, Betyg 02, Terry Ericsson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: