Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #3:2] Album: METALLICA – Reload

METALLICA

Reload

Vertigo/PolyGram

D.A. Pennebakers film »101«, en dokumentär om Depeche Modes USA-turné sommaren 1988, innehåller en rolig scen där gruppens fans konfronteras med ett gäng mexikanska ungdomar. De amerikanska Depeche-anhängarna är klädda i neongula tröjor och löjliga hattar, medan de knubbiga mexikanerna har långt hår, fjuniga mustascher och urblekta tröjor med bilder av pistoler och döskallar. De visar sina skitiga sneakers, mumlar »this is the new trend, the Metallica stuff, yeah« och höjer händerna i djävulstecken. Metalheads från Tijuana. Så obegripligt hårda att alla andra i filmen, inklusive de fyra popstjärnorna från Basildon, ser ut som idioter.

Jag tror inte att det gänget lyssnar på Metallica längre. Förmodligen jobbar de på en biltvätt eller är arbetslösa och käkar nachos framför eftermiddagssåporna. De bryr sig inte om rock. Om de någon gång får syn på sina gamla idoler kastar de en Budweiser på TV:n och fnyser. Eller också känner de inte igen dem.

Metallica liknar inte längre Conan Barbaren i lappade jeans, utan kortklippta och piercade läderhomon. De anlitar till och med fotografen Anton Corbijn för att se ut som Depeche Mode. Själv har jag inget emot deras nya garderob. Den Hieronymus Bosch-stylade videon till »Until It Sleeps« var snygg och sångaren James Hetfield ser allt lustigare ut i sin Village People-mustasch. Intervjuerna med honom är också underhållande. Han tycks alltid vara halvvägs in i en 400 spelningar lång mastodontturné, men säger att han snart ska ta semester och rusa ut i vildmarken och jaga bisonoxar. Hetfield är så maskulin att den nyligen avlidne homokonstnären Tom of Finland skulle ha kidnappat honom som krokimodell.

Metallicas sjunde album »Reload« kompletterar fjolårets »Load« med tretton nya spår. Här finns samma fläskiga och lätt bluesiga riff som på förra skivan. Mer rock än heavy metal.

Bandet tycker säkert att de avviker djärvt från sin gamla trashmetal, men de känns bara förminskade och identitetslösa. Inget på »Reload« är en bråkdel så omtumlande som den speedade »Battery« från tredje albumet »Master of Puppets«.

Faktum är att de även musikaliskt befinner sig i samma situation som Depeche Mode. Båda banden försöker överträffa sina monstersäljare »Metallica« respektive »Violator«. De gör välproducerade skivor men saknar riktigt bra refränger. Alldeles för många spår på »Reload« jammas fram och tillbaka utan att komma någonstans.

Här finns i alla fall ett knippe powerballads, med »The Unforgiven II« som vacker höjdpunkt, och en snäll AC/DC-boogie i »Attitude«. Men alla försök att hamra hårda riff känns meningslösa och klumpiga. Jag får tyngre gitarrock av Smashing Pumpkins, till och med av Blurs senaste album. Metallica är avdankade yxhjältar som snart bara har ett värde som gaykitsch.

Fredrik Strage

Annonser

Postat i:Album vol 2 #3, Betyg 04, Fredrik Strage, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: