Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #3:2] Album: THE GRIFTERS – Full Blown Possession

THE GRIFTERS

Full Blown Possession

Sub Pop/Warner

I omslagstexten till den här plattan lovar sångaren och gitarristen Dave Shouse ett par saker. En av dem är att aldrig försöka stoppa in några hip hop-beats i gruppens musik, bara för att nå en yngre publik; en annan är att aldrig sluta turnera. Fast viktigast är nog löftet om att fortsätta röra till det i privatlivet, så att de kan fortsätta att skriva riktigt eländiga låtar om förvirring, missbruk och krossade hjärtan.

I en tidningsintervju spär gruppens basist Tripp Lamkins på med fler musikideologiska markeringar: »Vi lever i ett område där massor av människor knullar hela tiden. Så man måsta kunna knulla till musiken. Kan man inte det, så är plattorna värdelösa«.

Bilden av ett slafsigt, gapigt, hårt rockande och lätt älskat Memphisband växer fram på pappret.

Musiken gör en inte besviken. Åtminstone inte om man bara lyssnar. (För det där andra skulle jag nog hellre rekommendera Al Green, en annan av Memphis förnämsta tillgångar.) Och speciellt inte nu, när gruppen för gott har gjort sig av med den rätt tröttsamma lo fi-attityd som gjort rätt många av deras tidigare plattor rätt olyssningsbara.

»Full Blown Possession« är precis som föregångaren, »Ain’t My Lookout«, professionellt inspelad. Hälften i Doug Easleys 24-kanalsstudio, resten i den nya Sun-studion på Beale Street. Låtarna känns inte längre som om de ska falla sönder i något slags schizofrent sammanbrott. Musiken vänder sig utåt. Plötsligt hör man glittret i gitarrtonerna och att både Shouse och Scott Taylor har röster med karaktär. Man känner tyngden i rytmsektionen, märker att Stan Gallimore är en suverän trummis. Teknikens under.

Låtskrivandet funkar. Parallellerna till Afghan Whigs är tydliga, men här finns också saker som för tankarna till The Replacements och Big Star. »Centuries« är genuint funkig, »Cigarette« är tung på rätt sätt, »Sweetest Thing« låter som något Jagger kunde satt tänderna i när han fortfarande brydde sig om vad han sjöng och »Blood Thirsty Lovers« rockar som ett upptankat Pretty Things i nittiotalet. »Hours« är en rostig ballad som känns och »You Be a Stranger« en loj, sensuell instrumentallåt.

Nästa platta kan bli något. Kanske även för sängkammaren.

Fast de här grabbarna gör det nog hellre i baksätet på en Dodge.

Lennart Persson

Annonser

Postat i:Album vol 2 #3, Betyg 06, Lennart Persson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: