Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #3:2] Album: GRAND TONE MUSIC – Grand Tone Music

GRAND TONE MUSIC

Grand Tone Music

MVG/MD

När trion Salt upplöstes tidigare i år passade de samtidigt på att ge sina fans en försenad julklapp med avskedsalbumet »Delay Me Down and Make Me Wah Wah!!!«. Det var sex nya låtar samt en rad tidigare utgivna B-sidor som säkert gladde de mest hängivna av dem som fastnat för Salts hårt rockande debut »Auscultate« från 1995. Själv fick jag intrycket av ett band som gick på tomgång. Kanske hade de när de skrev de nya låtarna redan tankarna på annat håll.

Salt, som bestod av Nina Ramsby på sång och aggressiv gitarr, basisten Daniel Ewerman och trummisen Jim Tegman möttes på en konstskola 1992. Året därpå skrev jag om dem i POP:s demokrönika; de kallade sig då för God Damn Carneval. Ett av spåren rörde sig i ett imponerande »Led Zeppelin-goes-baggy-land«. Strax därpå skrev de kontrakt med MVG. Första tiden, då de bodde på en husbåt, lär ha varit aningen bister. Texterna på deras två album är inte heller särskilt muntra. Och ibland lät Nina som en argsint Polly Harvey.

Splittringen kom efter en avslutad USA-turné precis när de flesta trodde att Salt skulle slå igenom. Singeln »So« fanns med på soundtracket till »Mission Impossible«, de hyllades i Billboard men det hjälpte inte. Trion hade fått nog. När de nu reser sig ur askan, har Daniel Ewermans bas tystnat, och in har nya medlemmen Dan Lepp kommit med sin smäktande gospelorgel. Hans inträde har radikalt förändrat ljudbilden. Anslaget är melankoliskt och främst tack vare orgeln leds tankarna ibland till Nick Cave och hans Bad Seeds. Jag hör ekon av »Your Funeral, My Trial« på episka »Venue«. Antydningar till en mer avskalad musik fanns redan på »Lids« från första albumet, där de för en stund lämnade PJ Harvey-rockandet för att i stället lugna ner sig i både tempo och ljudvolym. Men en bit in i låten kunde de inte längre hålla tillbaka den riffsprutande rockdraken utan släppte återigen loss i stökig amerikanarock.

Även om de inledande fyra spåren på det här albumet övertygar så är det på det femte det bränner till på allvar. »Can’t Undo« är andlöst vacker och får mig att tro att Grand Tone Music har kapacitet att någon gång i framtiden tangera Triffids oslagbara skilsmässoepos »Stolen Property«.

Från Salt till Grand Tone Music: en grandios metamorfos.

Terry Ericsson

Annonser

Postat i:Album vol 2 #3, Betyg 07, Terry Ericsson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: