Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #3:2] Album: GOLDIE – Saturnz Return

GOLDIE

Saturnz Return

Metalheadz/PolyGram

Det är mycket möjligt att Goldie sedan debutalbumet »Timeless« har lyckats slarva bort sin position som otvivelaktig kung av drum’n’bass.

Goldie har blivit rockstjärna och en av det sena nittiotalets största jetsetkändisar.

Han har försatt sig i en position där väldigt många vet vem han är, hur han ser ut och vad hans två-tre senaste flickvänner heter. Många fler än de som faktiskt hört hans musik, än mindre fått för sig att köpa hans skivor.

Samtidigt är hans namn mer än någon annans faktiskt synonymt med drum’n’bass.

Reprazent och Roni Size gjorde ett fantastiskt album i somras, förmodligen det första renodlade drum’n’bass-album som nådde ut till en värld som tidigare inte brydde sig — och förmodligen inte bryr sig nu. heller — om vare sig Grooverider, Moving Shadow eller Logical Progression.

Goldie vet att det har fallit på hans lott att öppna dörrarna och slutgiltigt locka in rockpubliken i djungeln. Och därmed är han tvungen att blåsa sin trovärdighet i underjorden.

»Saturnz Return« är hans »Music For the Jilted Generation«, där Goldie gör för drum’n’bass vad The Prodigy gjorde för techno, innan de bestämde sig för att försöka spöa Chemical Brothers på Tom & Eds hemmaplan.

Goldie skulle avsky en jämförelse med The Prodigy. Hans intensiva bråk för några år sedan med Keith i Prodigy är väldokumenterat, men ett av skälen till att det över huvud taget blev ett bråk var Goldies vetskap — eller förhoppning — om att han en vacker dag skulle konkurrera om förstaplatsen på den globala klubbkulturens rankinglista. Även om bråket handlade om något Keith sagt om Björk.

Jag såg nyligen Goldie live en stormig höstnatt på Irvine Plaza i New York. Och han betedde sig verkligen som en stjärna av mycket större mått än vad hans skivförsäljning borde tillåta, och han bemöttes också som en sådan av publiken. Manhattans samlade anglofiler och klubbprofiler var där och älskade varenda sekund av konserten som egentligen var en ganska händelselös historia, där Goldies DJ skötte DAT-tejper och Goldie själv rusade omkring på scenen och vrålade om Stüssy, tog foton av publiken och rappade själv i »Temper Temper«, ett av de få spår han presenterade från »Saturnz Return«. I övrigt koncentrerade han sig på utdragna versioner av material från debutalbumet.

Men som klubbhappening betraktat var det en alldeles lysande natt i New York. Och jag tror att det var en liten seger för Goldie och ett stort steg för drum’n’bass.

»Saturnz Return« är en dubbel-CD, den innehåller alltså uppemot två och en halv timmes musik. Och den första CD:n inleds med den redan omtalade »Mother«, ett epos som inte tar slut förrän efter dryga sextio minuter.

Det är i grund och botten en ganska vacker melodi som Goldie sträckt ut till en ändlös symfoni. Goldie sjunger själv om sitt förhållande till sin mor och gör det bra. När »Mother« långsamt når fram till en majestätisk passage som bara framförs med stråkar hörs det att han sett Sergio Leones »Once Upon a Time in America« mer än en gång och uppenbarligen förälskat sig i Ennio Morricones soundtrack.

Men sextio minuter? Jag vet inte jag. Men man kan ju alltid hoppa över »Mother« och ta sig an den senare delen av samma c D, för det är efter att »Mother« ebbat ut som det blir intressant. Där har Goldie lagt två »hemliga spår« (de påstås i alla fall vara hemliga på min kassett), varav den ena har sång av David Bowie. Och det låter ju alldeles logiskt, att Bowie som inget hellre vill än att vara nere med Goldie och den tuffa Metalheadz-maffian har tjatat sig till ett vokalt gästspel på »Saturnz Return«. Men Bowie hade nog hoppats att Goldie — som en annan Trent Reznor — skulle fucka upp hans röst och att allt skulle bli postmodernt, supergoth och experimentellt värre. Men Goldie, som alltid gillat Bowie, bad honom sjunga en vacker lågmäld ballad som vore det »Wild Is the Wind«.

Det sägs att Bowie blev riktigt förbannad först, men han ville ju vara nere med Goldie så han hade inget val. Och här tillåter Bowie någon annan att faktiskt använda hans röst som ett instrument, någon annan som verkar veta exakt hur den ska utnyttjas. Goldie skapar en ödesmättad atmosfär kring hans stämma och resultatet är något av det bästa David Bowie varit inblandad i på många år.

Fast det är den andra CD:n som skulle kunna bli Goldies enkelbiljett till åtminstone ett fullsatt Isstadion om sisådär ett år.

»Temper Temper« har Noel Gallagher på gitarr, men det märks ingenstans. En gnisslig gitarr ligger visserligen och viner i förgrunden, men den skulle kunna tillhöra vem som helst. Det är låten i sig som är intressant. Goldie rappar, trumman och basen smattrar och hamrar och den där gitarren gnisslar obönhörligen vidare. Det är precis här, under den första minuten av »Temper Temper«, som Goldies framtid som fortsatt kung av drum’n’bass avgörs. I det ögonblick den spelas på ett dansgolv som i vanliga fall inte brukar röra sig till den här musiken och alla ändå fortsätter dansa är hans lycka är gjord. »Temper Temper« är Goldies »Firestarter« eller hans »Leave Home«.

För »Digital«, höstens singel med KRS-One som följer direkt efter »Temper Temper« på albumet, var bara en försmak. Personligen gillar jag den mer, men »Temper Temper« är så kommersiellt konstruerad hardcore som drum’n’bass kan bli. Den följer en logisk linje från Beastie Boys »So What’ cha Want« till redan nämnda »Firestarter« där musik som till en början verkar för hård och tung för hitlistor just därför har en plats inbokad på toppen.

»I Believe« är ett överraskande souligt spår. Och det är inte det enda på »Saturnz Return«. Här finns ett antal tillbakablickar på boogiesoul och discofunk så som det lät på alla warehousefester Goldie sprang på i början av åttiotalet. Det låter mer Atlantic Starr eller Melba Moore än mörk drum’n’bass. Och inte mig emot.

Men när Goldie hörde den här musiken första gången var han precis lika intresserad av The Specials, Two-Tone, ska och rocksteady. Han har inga problem med att samarbeta med David Bowie, Noel Gallagher eller Sheryl Crow. De flesta artister som sysslar med drum’n’bass upphör aldrig att prata om sin trovärdighet och om att de hellre stannar kvar i underjorden än säljer sig till massorna som inte begriper något.

Goldie är deras antites, han är det dessutom så uttalat att hans kolleger inte kan låta bli att respektera honom. De vet ju att om inte Goldie lyckas erövra världen så finns det ingen framtid för dem heller. Han håller för ögonblicket en hel musikalisk genres framtid i sina händer.

Det kanske är en smula överdrivet, men inte mycket. Och även om jag gärna hade sluppit »Mother« så är »Saturnz Return« just det album Goldie var tvungen att göra.

Jag hade velat kalla Goldie för nittiotalets Jazzie B, men han förtjänar ett bättre öde än så.

Andres Lokko

Annonser

Postat i:Album vol 2 #3, Andres Lokko, Betyg 07, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: