Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #3:2] Album: FREEWHEEL – Starfriend

FREEWHEEL

Starfriend

Vibrafon/MD

Tänk att det fortfarande görs så förtjusande, så rakt igenom gosiga plattor. Och att man kan göra det utan att det känns det minsta mesigt eller tillgjort. Det här må vara »soft pop«, men det är pop med djup karaktär och orörd integritet.

Jag tänker på Michael Browns sextio- och tidiga sjuttiotalsproduktioner med Left Banke och Storfes, jag tänker på Squeeze när de var som bäst, eller varför inte The Distractions otacksamt förbisedda, gnistrande popplattor från slutet av sjuttiotalet. Så bra är det.

Låtskrivaren och sångaren Ulf Turesson och hans grupp har gjort två plattor tidigare, båda under namnet The Excuse och endast utgivna i Japan. I somras gavs även det här Freewheel-albumet ut i Japan, men det har förändrats en hel del på vägen till denna svenska utgåva. En handfull låtar har plockats bort, några nya har gjorts och två har hämtats in från Excuse-plattorna.

Om det inte vore en så sliten kliché, och om det inte vore så pinsamt att tre stycken redan passerat obemärkt förbi, så skulle jag påstå att det här albumet är en samling av enbart hitsinglar. Att »Tribute to Lester Young«, »Starfriend« och »Sweet Swedish Winter« redan floppat som singlar säger emellertid ringa om deras kvaliteter, mer om den svenska publikens brist på upptäckarglädje, eller möjligen om Vibrafons begränsade reklamkonto. Den här plattan är, hur som helst, vattentät. En platta man gärna förälskar sig i en natt på en mörk bar, men som man faktiskt mår ännu bättre av när man vaknar tillsammans nästa morgon.

Turesson är en komplett och klassisk låtskrivare; med full kontroll över melodier, verser, refränger och texter. Allt sitter ihop, allt faller på plats med naturlig och känslig elegans. Alla hans låtar har en väl ingången, bekväm känsla över sig, men jag kan inte beslå honom med en enda besvärande stöld. De tar alltid en egen vändning runt klichéerna. Och då gör det ingenting om han sover med Paul Simons »There Goes Rhymin’ Simon« på huvudkudden.

Turessons låtar är otvivelaktigt gruppens hjärta och själ. Han har dessutom en av de där strävt intressanta, bitterljuva rösterna som får en att upptäcka både nyanser som finns där och nyanser som kanske finns där i texterna. När den ibland söker sig mot en falsett den aldrig riktigt når är den bara så övertygande, så nära lyssnaren.

Samma närvarokänsla, samma fysiska närhet finns i hela produktionen och i vad de andra gruppmedlemmarna gör med Turessons låtar. Jag skulle kunna tänka mig många av hans låtar i större, mer expansiva produktioner, men förförs hela tiden av den här produktionens småskalighet. I en del Tambourine-produktioner pillas det in lite väl många skojiga ljud från udda instrument, men här finns en »vardagsrumskänsla« som gör att de få pålägg som faktiskt gjorts aldrig känns som pålägg; det låter verkligen som om allt händer här och nu. När »Starfriend« fortsätter en halv minut längre än på singeln, med ett ljuvligt instrumentalparti uppbyggt kring Niklas Franssons ömsinta pianospel, så tror man att det är något som improviseras fram just i stunden, rakt framför oss.

Den här plattan ges ut redan på 1998 års allra första dag, men jag betvivlar ändå att den får så värst många konkurrenter om topplaceringen på min lista över nästa års bästa svenska plattor. Så bra är den.

Det vore synd om två miljoner popkänsliga och sedvanligt vakna japaner skulle upptäcka det innan svensk radio ens börjat spela det här lilla underverket.

Lennart Persson

Annonser

Postat i:Album vol 2 #3, Betyg 08, Lennart Persson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: