Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #3:2] Album: TERRY CALLIER – Timepeace

TERRY CALLIER

Timepeace

Talkin’ Loud/PolyGram

Några gånger varje årtionde startar någon besatt estet en egen skivetikett vars enda mål är att ge ut exakt de skivor den besatta esteten alltid velat köpa själv, men inte lyckats hitta. Varje musikalisk genre värd besatta esteter har åtminstone en egen sådan etikett. Reggaen har haft en hel del sådana genom åren. Nu senast Blood & Fire och Pressure Sounds. Och det får ju bieffekten att esteter som alltid velat bli besatta av just reggae religiöst köper allt de ger ut.

Jag har själv gjort några sådana resor, framför allt med northern soul-fanatikerna på Kent i början av åttiotalet och sedan med reggaens dito på Trojan och Heartbeat några år senare. Och vad hände? Jag gav mig in i världar jag aldrig tidigare besökt och hamnade mitt i överkursens sista termin. Det tog mig flera år att upptäcka allt jag hade missat. För det var ju roligare att köpa en antologi med Dyke & The Blazers på Kent än en greatest hits med Aretha Franklin eller Al Green. I många år trodde jag på allvar att någon som Ann Sexton var en större artist och sångerska än Ann Peebles.

Och det var ju lika spännande att ruinera sig på Trojans LP-boxar med Lee Perrys mest svåråtkomliga dubversioner. Sedan satt man där en dag och visste allt om Sam Dees och Jah Woosh, utan att knappt ha insett storheten i, säg, James Brown eller The Wailers.

Man var fast i den hippa överkursens förbannelse.

I Stockholms — och Londons — klubbvärld var Curtis Mayfield under största delen av åttiotalet namnet på allas läppar. Alla hade alltid gillat Curtis. Det var i alla fall vad man sade, för hans skivor gick ju inte att få tag i. Att det varit ganska tomt nedanför scenen under hans två små Stockholmsspelningar strax innan myten vaknade till liv verkade knappast troligt. Om alla som påstod att de var där verkligen hade varit det hade Glädjehuset varit smockfullt. Det var det inte. Det var så öde vid scenkanten att hela Los Lobos — som spelat någon annanstans i stan samma kväll — utan några som helst bekymmer fick plats allra längst fram.

De två senaste åren har Terry Callier tillägnats samma tveksamma status. Och det är egentligen helt obegripligt. Ingen pratar om Bill Withers, Jon Lucien eller Richie Havens, som i samma era gjorde Terry Callier minst lika bra som — om inte bättre än — Callier själv.

Men om Gilles Peterson, housekonnässörerna kring Hoxton Square och dill och med Heavenlys Beth Orton prisar honom över allt annat så blir man ju nyfiken. Jag har full förståelse för det.

Terry Calliers klassiska inspelningar är fortfarande svåra att få tag i. Hans debutalbum, »The New Folk Sound of Terry Callier« finns återutgivet av Ace Records och ett riktigt bra livealbum, »T.C. in DC« inspelat i Washington 1982, har nyligen kommit ut i USA på Premonition. Men hans starkaste inspelningar för Cadet från början av sjuttiotalet är stört omöjliga att hitta just nu, den samling som Charly gav ut för snart tio år sedan var perfekt men är numera utgången.

De två hela album han skrev för vokalgruppen The Dells, »Freedom Means« och »Sweet As Funk Can Be«, har också blivit åtråvärda samlarobjekt.

Callier-låtar som »Dancing Girl«, »I Don’t Want to See Myself (Without You)«, »Ordinary Joe« och »I Just Can’t Help Myself« är sedan flera år tillbaka kompletta klubbklassiker.

Så tills alla de inspelningarna dyker upp igen i skivbutiken lär kulten kring Callier bara fortsätta att växa.

Jag säger inte att Callier inte är värd den här senkomna uppmärksamheten. Tvärtom.

Callier skriver vackra sånger, sjunger dem med en varm, besjälad baritonröst och verkar vara lika genomgod som någonsin Curtis Mayfield. Och hans andligt upplyftande folkjazz har förändrats väldigt lite genom åren.

»Timepeace« är hans första nya album på sjutton år och allt är sig likt. Det är långa akustiskt meditativa sånger om »brotherly love« i det gränsland mellan folkmusik, jazz, latin och soul som Callier mutat in som sitt eget. Å ena sidan finns här ett fritt samarbete med saxofonisten Pharoah Sanders och å andra sidan låter han ibland som en svart Van Morrison. Han blandar egna nya kompositioner med personliga tolkningar av Yusef Lateefs »Love Theme From Spartacus« och Wayne Shorters »Footprints«.

Det är inte den totala uppenbarelse till soulcomeback som Dan Penns »Do Right Man« var för något år sedan, men det är ett trevligt album som ibland — men bara ibland — trasslar in sig i meningslöst duktig jazzfunk. Precis som Penns album stundtals fastnade i en outhärdlig gubblunk i Ray Bans och Blues Brothers-hatt.

Callier ligger bara så rätt i tiden just nu att man nästan lite obstinat vill höra något annat. För om några månader ligger »Timepeace« i alla reklambyråers CD-växlare och vinylutgåvan av »The New Folk Sound of Terry Callier« står redan längst fram i alla backar i små bostadsrätter ovanför Skånegatan eller var man nu bor i den här stan om man ska vara ung och hipp. Fast inget av det här borde väl göra »Timepeace« till en sämre skiva eller Terry Callier mindre unik. Eller?

Andres Lokko

Annonser

Postat i:Album vol 2 #3, Andres Lokko, Betyg 07, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: