Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #3:2] Album: COMPANY FLOW – Funcrusher Plus

COMPANY FLOW

Funcrusher Plus

Rawkus/MNW ILR

För tjugo år sedan spelade Grandmaster Flash på sina första gatupartyn i södra Bronx. Hip hop var inte en musikstil på den tiden, utan ett destillat av de bästa riffen, trummorna och skriken från de tusentals skivor som Flash jonglerade över sina grammofoner. Han var den coolaste DJ-katten på Fox Street och Hoe Avenue. Ingen visste vad som skulle komma efter nästa trumbreak. Flash kunde lika gärna släppa loss Henry Mancinis »Rosa Pantern«-groove som gospelkörer, bögdisco, fåniga Monkees-låtar eller kampsånger av The Last Poets. Svarta och latinos som tyckte Mick Jagger var en fjolla dansade till den sönderhackade gitarren ur »Honky Tonk Woman« utan att veta varifrån den kom.

Nu ruskar jag huvudet lika aningslöst till »Funcrusher Plus«, New York-trion Company Flows debutalbum. Mixmarodörerna El-P och DJ Mr Len matar skivspelare och sampler med rytmer från en främmande galax. Varje ljud kränger, klöser och väser likt en liten varelse som trillat ned från skyn och fångats i ett laboratorium. De ratar de obligatoriska soulsamplingarna och använder hellre Poltergeist-brus från en trasig TV. Grandmaster Flash arbetade efter samma logik när han gav publiken örfilar av rock’n’roll.

»Funcrusher Plus« är frukten av många års arbete — »good music that three brothers sat down and made over a long ass time« — och så finurligt producerad att man förstår hur Mr Len jobbade sig fram till en hjärtattack för ett par år sedan.

Rytmerna är stökiga och sviktande. Ofta känns det som om Len släpper loss i ohämmad »beat juggling«, alltså när DJ:n spinner samma rytm på två skivtallrikar och skjuter reglaget mellan dem för att variera takten. Singeln »The Fire in Wich You Burn« har den konstigaste rytmen, som skulle få de flesta rappare att bara skaka på huvudet; monoton och grov som en slagborr. Samma låt fylls av sitarer importerade från de fördömdas tempel — som slits sönder av distortionen i »Krazy Kings«, den loopade skräckjazzen i »Help Wanted« och ett egendomligt vattenskvalp som smyckar »Population Control«.

Strax innan Len avslutar albumet med en flåsig scratch-orgie startar den underbara »Last Good Sleep« med storstadsrökigt piano. Det dränks av en moogsynt som spelar de första tonerna ur Richard Strauss »Also Sprach Zarathustra«, även känd som det pampiga temat i Stanley Kubricks »År 2001«, och en vemodig basgång som mot slutet försvinner i metallgnissel.

El-P och Bigg Jus rappar lika övertygande. De jämför gärna musiken med linnedukar som de ska måla med så många rim som möjligt och här löper tungorna amok i låt efter låt. Båda två babblar så snabbt och intensivt att man lyssnar till varje ord. Särskilt Bigg Jus låter desperat, som en tiggare som stapplar fram ur en gränd och rycker tag i ens jacka, när han gapar sig genom »89,9 Detrimental«. Det är mikrofonpoesi med både ghetto-feeling och synonymlexikon. »Breakin’ down your theory like Darwinism in the Bible Belt« som El-P uttrycker det.

Men framför allt är »Funcrusher Plus« den första hip hop sedan Kool Keiths »Dr Octagon«-skiva som får mig att snabbspola låtarna fram och tillbaka, justera equalizern och vrida på diskanten för att utforska varje vrå av den originella produktionen.

Company Flow skapar DJ-kultur med tungorna rätt i mun och skivnålar som sticker hål i våra örsnibbar.

Fredrik Strage

Annonser

Postat i:Album vol 2 #3, Betyg 08, Fredrik Strage, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: