Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #3:2] Album: BUJU BANTON – Inna Heights

BUJU BANTON

Inna Heights

Island Jamaica/import

För exakt fem år sedan recenserades Buju Bantons »Mr. Mention« i det allra första numret av POP. Det var just då Buju under sitt första besök på den här sidan Atlanten hade alla Europas organisationer för sexuellt likaberättigande emot sig. Skälet var singeln »Boom Bye Bye«, där Buju tyckte att alla homosexuella skulle skjutas. Textraden »boom bye-bye in a batty boy head« citerades i alla gaytidningar och även här hemma, där skivan inte ens släpptes, möttes den — och min recension — av bannor i gaypressen.

Det här var oerhört länge sedan. Och det mest imponerande är att Buju Banton trots det fortfarande tillhör Jamaicas största och mest respekterade namn och han gör det av helt andra anledningar än 1992. Strax efter »Mr Mention« upptäckte Buju Jah, han lämnade »Boom Bye-Bye« bakom sig och blev rättrådig rastafari. Sedan dess har han i stort sett slutat tävla med yngre ragga-DJ:s och sjunger herrens lov med en röst som bara blir starkare för varje album.

1995 års »’Til Shiloh« var ypperligt och på »Inna Heights« fortsätter han sin mission att sprida Jahs ord. Musiken kryper allt närmare Bob Marleys och Burning Spears sjuttiotal och Bujus röst börjar också mer och mer låna drag av Marleys sandpapprat karakteristiska stämma.

Banton inleder »Inna Heights« med en kort bön, »Our Father in Zion«, och mellan låtarna förklarar han vad han vill uppnå med sin musik.

Ibland kan sådant vara lite irriterande, här lyfter det musiken högre mot Jamaicas heligaste kullar.

Verserna i inledande »Hills and Valleys« påminner om Gregory Isaacs »Rumours«. Och en starkare referens än så har jag svårt att tänka mig på ett reggaealbum. Här möts modern ragga och andliga rötter utan att det blir det minsta krystat. För det har varit ett litet problem med mycket kristen reggae på sistone, när producenter som är vana vid minimalistisk electro gett sig i kast med att återskapa atmosfären från det sena sjuttiotalets studios har det oftast svängt som nytorkad cement.

Buju har inga sådana problem.

I »My Woman Now« rappar Buju i kapp med Kingstons lenaste röst och alldeles egna Babyface, Beres Hammond. I »Love Dem Bad« går han upp i ringen mot Red Rat, en av det gångna årets stora DJ-sensationer. Där möts de över en electroriddim som plötsligt placerar den troende Banton på en nyårsfest för att välkomna 1998. Och i »Give I Strength« lånar Ras Shiloh en och annan snutt från Beenie Mans »Girls Dem Sugar«.

Precis som alla Bujus skivor de senaste åren är det Donovan Germain som har producerat »Inna Heights«, men den här gången tillsammans med Buju — eller Mark Myrie som han egentligen är döpt till.

Och närmare Bob Marley & The Wailers storhetstid än »Inna Heights« har inte jamaicansk musik varit på mycket länge. En vacker dag kommer Buju Banton också att pryda frimärken.

Andres Lokko

Annonser

Postat i:Album vol 2 #3, Andres Lokko, Betyg 08, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: