Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #3:2] Belle And Sebastian

Belle And Sebastian

Sjutton år efter den första Postcard Records-singeln har Skottland fortfarande mardrömmar om Orange Juice-klotter, Felt T-shirts och. The Pastels-medlemmar i skivaffärer. Madelaine Levy åker på tur i Glasgow med delar av skygga popkollektivet Belle And Sebastian.

JAG SITTER I EN BIL som körs av Richard Colburn i Belle And Sebastian. Vi är på väg mot Glasgows flygplats. Jag ska åka tillbaka till London efter ett dygn i Skottland. Richard har ställt in radion på stadens enda universitetsradiostation och ju längre bort från universitetet vi kommer, desto knastrigare blir ljudet. På radion pratar sångaren i Long Fin Killie om sin nya bok. Efter det kommer »Sorry For Laughing« med Josef K. Jag och Richard pratar om »Falling and Laughing« med Orange Juice och om hur ingen av oss kan lyssna på någon av låtarna utan att tänka på den andra. Just som vi svänger ut på något som liknar en tvåfilig motorväg kommer »Dog on Wheels« med Belle And Sebastian. När de första, blygsamma tonerna av låten hörs genom etern blir vi tysta båda två. Stuart Murdoch sjunger om sin barndoms värdefullaste leksak, en hund på hjul, som försvunnit och som han måste hitta. Under letandet blir han så trött att han lägger sig ner på en trottoar och låter löv och blommor från träden längs gatan falla över honom.

Belle And Sebastians musik är lätt som ett höstlöv. Melodier spunna av socker och ljus, stillsam sång kompad av försiktiga gitarrer, en blygsam tamburin och en klar, snillrik trumpetslinga som stjäl sångmelodin. Jag vet inte om Richard tycker att det är pinsamt. Jag tror att det är han som spelar trummor på »Dog on Wheels«, men det kan också vara gitarr. Jag blir tyst därför att jag är rörd. Under ett par minuters musik sammanfattas allt det jag kommit till Glasgow för att leta efter. På en motorväg utanför Glasgow är »Dog on Wheels« den vackraste låt jag hört.

Varför Belle And Sebastian gått med på att träffa mig vet jag inte riktigt. I vanliga fall är de Glasgows allra skyggaste sjumannaorkester. Men som så ofta så finns det en c-60-kassett med i bilden. Det finns ett svenskt demoband som heter Hell On Wheels. Av någon anledning har en av deras demoinspelningar hamnat hos två kyrkvaktmästare i Skottland som råkar spela i Belle And Sebastian. Jag vet inte om namnet har någonting med »Dog on Wheels« att göra, men jag gillar det. Och Belle And Sebastian gillar också Hell On Wheels. Så efter flera månaders försök att få träffa Belle And Sebastian har isen brutits genom en ganska omotiverad rekommendation från någon i Hell On Wheels som jag aldrig träffat.

På vägen till flygplatsen åker vi förbi de flesta av de platser jag sett under dagen. Bilresan blir som ett videoband som snabbspolas bakåt, med ett tryck på pausknappen då och då.

På Café Equi har Edwyn Collins och de andra medlemmarna i punkbandet Orange Juice klottrat sina namn. Belle And Sebastians historia är evigt hoptrasslad med Orange Juice och deras skivbolag Postcard. Alan Horne och Edwyn Collins startade Postcard i Hornes minimala lägenhet på West Princes Street just då sjuttiotalet övergick i åttiotal. När lägenheten blev för trång brukade de använda Equi som kontor. Ägarna till kaféet är desamma nu som då, och när Belle And Sebastian var nybildade brukade de tjata om att de kunde presentera bandet för Alan Horne.

Postcard kom till när skivindustrin sugit den sista musten ur punken. Band som Orange Juice, Josef K och så småningom Aztec Camera struntade i mångmiljonindustrin och tog vid där Velvet Underground slutat. Inget av banden kunde spela särskilt bra, de flesta var bara tonåringar som helst av allt ville göra svart funk och soul. Postcard tog sin slogan »The Sound of Young Scotland« från Motowns »The Sound of Young America«. På något underligt sätt blev det vare sig rå Stooges-rock eller blue-eyed soul utan intelligent, engelsk pop som spretade åt alla håll men var ganska vänlig. Och mitti pågående postpunk-era så var vänlig, intelligent pop det värsta — och minst kommersiella — någon kunde göra.

Större delen av Belle And Sebastian hade aldrig spelat musik, aldrig stått på en scen, och slutat köpa skivor då bandet bildades för ett och ett halvt år sedan. Bandet repar aldrig, har aldrig gjort det. De flesta medlemmarna verkar ha svårt att hålla reda på den egna gruppens låtnamn. Den allra första Belle And Sebastian-spelningen ägde rum på en privat fest i en sjurumslägenhet högst upp i ett hus beläget på en av stadens många kullar. Det fanns inga förstärkare, så de kopplade in sig i små högtalare som brukar användas för att förstärka ljuden från walkmans. Sedan dess har de få livespelningarna blivit alltmer kaotiska. Alla i bandet spelar på varandras instrument, och de byter med varandra mellan nästan varje låt. Det blir ett par minuters tystnad varje gång, men publiken får vänta.

Postcard tog aldrig slut. Bolaget slutade att ge ut skivor efter bara ett par år. Men i Manchester hade Steven Patrick Morrissey träffat Johnny Marr, och inget kunde vara en naturligare fortsättning på The Sound of Young Scotland än The Smiths. Attityden var densamma, pojkaktigheten, den intellektuella hållningen, spretigheten och de mjuka melodierna, gitarrljuden var karbonkopierade och arbetarklassperspektivet detsamma. För bara ett par år sedan startade Alan Horne Postcard på nytt. Han ville ge ut Paul Quinn och så ville han spräcka myten och tvätta bort magin från det som en gång varit. Idiotiskt ur en massa perspektiv, men Alan Horne gör som han vill.

Belle And Sebastian gör också som de vill. Edwyn Collins ville kalla Orange Juice för antirock och jag vill kalla Belle And Sebastian samma sak. Det finns inte en enda bild med hela bandet tillsammans. De vägrar att skriva på för något annat bolag än pyttelilla Jeepster. De har slutat sätta upp A&R-människor på gästlistan när de spelar. Deras musik borde inte kunna göra en fluga förnär, men skär genom märg och ben. Deras texter belyser saker de flesta människor inte längre vill höra talas om. Belle And Sebastian vet det antagligen inte ens själva, men de är sanna punkare, ända från tårna.

Det mesta i Glasgow verkar hända i gamla kyrkor. Rummet där Hell On Wheels-kassetten gått varm ligger till exempel i kyrkan som Stuart Murdoch och Richard Colburn i Belle And Sebastian tar hand om mot mat och husrum. Belle And Sebastian försöker se till att kyrkan inte blir alltför exponerad i media, vilket väl är en vettig tanke eftersom grupper av religiösa, handikappade och barn använder stället som dagcenter och, såklart, för religiösa högtider. Det har inte fungerat så bra. Både NME och Melody Maker har letat upp stället och beskrivit det i ord och bild. Jag och fotografen får komma in om vi lovar att inte ta några bilder.

Jag väntar försiktigt utanför en halvöppen dörr och hoppas på att få en skymt av Stuart Murdoch som alltså bor i kyrkan. Stuart Murdoch sjunger i Belle And Sebastian. Han har skrivit alla texter på första, rara albumet »Tigermilk« och senaste »If You’re Feeling Sinister«. Albumen är skrivna som sammanhängande historier. Från inspelningarna finns inga ratade extralåtar som hamnat som b-sidor eller som aldrig släppts. Belle And Sebastian har inget tålamod. De spelar in allt live i studion, alla instrument på en gång, helst i en enda tagning. Hur deras ljudbild kan bli så skir och vart alla defekter tar vägen har jag ingen aning om.

Under åttiotalet drev Stuart Murdoch en rockklubb där han själv var DJ och spelade sina favoritskivor. Hans skivaffär Rebel Records var så kantig att den blev ett kortvarigt projekt. De senaste åren har han skrivit berättelser i poetisk prosaform. En del av dem har blivit texter till Belle And Sebastian, andra har hamnat på omslagen. Berättelsen om den sårbara Sebastian som fastnar för den populära Belle, och låter drömmen om henne krossa hans liv, återkommer i flera sånger, nu senast på »Put the Book Back on the Shelf« där Sebastian skriver en bok om sig själv som ingen vill läsa.

* * * * *

När jag och fotografen kommer till kyrkan där Stuart Murdoch bor och arbetar som vaktmästare så står han och diskar bakom ett barkök iklädd en Felt T-shirt. Han ler och vinkar med handen full av lödder så vi går in. Antingen vet han inte att jag kommer från en tidning, eller också bryr han sig inte, för han verkar inte ha något alls emot att prata med mig. Jag berättar att jag vet att han stulit alla Postcard-memorabilia Alan Horne hade kvar. Han mumlar någonting som jag tror betyder att man inte ska tro på allt man hör. För att jag inte ska berätta det för någon annan plockar han fram en massa fina Belle And Sebastian-prylar han har och ger dem till mig. Det enda jag inte kan få är ett inplastat backstagepass till en Belle And Sebastian-konsert som fick ställas in på grund av regn. Han vill att det ska hänga i ett gummiband som håller ihop hans rulle med Belle And Sebastian-affischer. Sedan visar han mig sitt enda exemplar av »Tigermilk« som bara släpptes i tusen exemplar och som jag inte heller kan få. Omslaget är ljusblått och visar en målning med en naken kvinnobyst som ammar en tigerunge.

Belle And Sebastian gör alla sina omslag själva. Bandet tänker fram dem tillsammans, fattar beslut på demokratiska möten och ger sedan stränga order till formgivare i London som inte får bestämma någonting själva utan bara ska utföra det bandet har tänkt ut. Inte vet jag om det är en bra metod, men det blir i alla fall fina affischer och omslag.

De engelska tidningarna struntade i »Tigermilk«. Men radiostationerna fattade, och över hela landet strömmade »The Sound of Young Scotland«, i 1997 års version.

Det går inte att intervjua Stuart Murdoch på riktigt. Han vill inte. Och så pratar han lite för mycket utan att jag hinner fråga. Han tycker att det är en utmärkt idé att skriva en artikel om Glasgows musikscen, men när jag säger att jag faktiskt kommit för att träffa Belle And Sebastian möts jag av tystnad. Däremot frågar han gärna. Tänker jag knyta an till åttiotalets Glasgow? Tycker jag om Aztec Camera? Vet jag att Go-Betweens bodde i Skottland ett tag? Inser jag att det är ett problem för Edinburgh att Glasgow har ett så bra musikliv? Att alla musiker flyttar hit i stället för att stanna kvar och utveckla något eget? Jag försöker svara ja, ja, ja och att man kanske kan jämföra med Stockholm och Norrland. Sedan går Stuart Murdoch ut på gården framför kyrkan, förklarar att den här kyrkan inte har någon tillhörande gravplats. Han sparkar i höstlöven och undrar om han borde kratta. Och så berättar han om ett mandelträd längre upp längs gatan som står i blom. Det har varit en varm höst i år, så naturen har lurat sig själv och tror att det är vår. Det är sådant som rör sig i Stuart Murdochs huvud en vanlig höstdag, musikpressen, London och Englandslistan verkar han välja att inte ens tänka på. Vad Belle And Sebastians nästa album kommer att innehålla tycker han att någon annan kan berätta för mig.

Sarah Martin som spelar fiol i Belle And Sebastian arbetar på John Smith’s Bookshop i Glasgows andra kärna, universitetsområdet. Vi går dit för att leta efter henne, men hon är inte där. I stället köper jag roliga skivor och en bok om Ramones på övervåningen. När jag går därifrån får jag ett kvitto som det står »Your assistant was: Stephen M« på. När Stephen M. spelar oskyldig pop kallar han sig Stephen Pastel. The Pastels hade några slags obskyra minihits med ett par singlar, däribland »A Million Tears«, i början av åttiotalet. De skramlade småfarligt, sjöng ganska falskt och försökte lägga ett minimalistiskt motownbeat till sin typiskt engelska popådra. De har fortsatt att släppa skivor utan att vare sig bli sämre eller komma framåt. Det är ingenting jag skriver för att vara elak, jag tycker att det är sympatiskt, men precis som Teenage Fanclub har The Pastels låtit ungefär likadant sedan de började spela tillsammans. Konsekvens verkar vara ett gemensamt drag hos många av nittiotalets Glasgow-band. Belle And Sebastian kommer antagligen att bli ett undantag och vindflöjeln Primal Scream är definitivt ett, men de hör inte riktigt hit. Att spela falsk pop utan bett är i alla fall inte särskilt lönsamt. Så på vardagarna driver Stephen en skivaffär i bokaffärens lokaler. Där kan man hitta allt från Stereolabs tidiga tiotummare till Flying Burrito Brothers-album.

Sent förra året kom Belle And Sebastians andra album »If You’re Feeling Sinister«. Med texter nästan lika röda som omslaget och ett egendomligt barnsligt perspektiv får »If You’re Feeling Sinister« mig att tänka på Karin Boyes poesi. Jag har aldrig hört någonting som varit så nära att brista. Aldrig hört en trumpet dansa så nära gränsen till det vulgära och okännbara, aldrig hört röster som rymt så mycket sorg och körer som varit så nära att glömma sången och brista i gråt. I Belle And Sebastians musik ryms allt det de försöker bekämpa. Där finns paniken inför konsten som håller på att urvattnas och mediaklimatet som börjat likna ett mästerskap i gyttjebrottning. På en ny EP som heter »3..6..9 Seconds of Light« sjunger Stuart om människor som går hungriga. På hur många sånger som helst berättar han om en värld som håller på att krympa och kväva alla som bor i den. »Don’t look back. Like Dylan in the movies«, sjunger han i en sång på »If You’re Feeling Sinister«. Snart ska han åka till USA och träffa D. A. Pennebaker som gjorde filmen »Don’t Look Back« om Bob Dylan och som nu ska göra en liknande film om Belle And Sebastian.

Myten om Belle And Sebastian säger att de träffades på The Grosvenor inte långt från John Smith’s Bookshop. I hopp om att få se någon av stammisarna från Teenage Fanclub-avfällingarna BMX Bandits dricker jag te med Richard Colburn på The Grosvenor.

Vad gör ni som inga andra band gör?

— Jag tror att vi anpassar våra karriärer efter våra liv i stället för att anpassa våra liv efter våra karriärer. Att släppa en skiva är något man gör efter en förutbestämd formel nu för tiden. Bara för att du spelar i ett band så ska du turnera och vara med i NME och Melody Maker. Men tänk om det finns ett annat sätt som passar oss bättre? Tänk om djungeltelegrafen fungerar utan pressen? Folk som pratar om oss och uttrycker en åsikt från hjärtat kanske betyder mer än två sidor i NME.

— Vi har i och för sig gjort saker från det hållet också, för vi har varit med i NME. Men jag hatade artikeln och hatade att göra intervjun. Vi ångrar oss, och kommer aldrig att göra något sådant igen. Inom skivindustrin verkar man se oss som ett hot. NME kallade mig »a fucking wanker« häromveckan. Vi har ju sålt en massa skivor utan att spendera skitmycket pengar.

— Sedan ska väl musik handla om musik. Jag förstår egentligen inte varför någon ska veta hur musiker ser ut eller hur en skiva låter i någon annans öron i stället för att vänta tills den kommer och lyssna på den och börja bry sig då.

Hur behåller man sitt oberoende?

— Vi är inte ett dugg radikala. Vi bara använder oss av våra idéer. Jag fattar inte varför någon annan ska serva oss med saker som vi kan göra själva. Vi tror inte på att slänga iväg tiotusentals pund på videos. Folk svälter i världen. Det är löjligt. Vi plockar fram en super-8-kamera och spelar in våra vänner. Det är inte attityd. Det är inte någonting. Det är bara roligare så.

— Det är viktigt för oss att vi finns tillgängliga för våra lyssnare. Vi ska göra en ganska stor spelning i Manchester vid jul och arrangörerna hade tänkt sätta biljettpriset j ättehögt. Så vi tog tag i saken. Vi avbokade hotellrummen och skaffade oss sovplatser hemma hos kompisar. Vi bytte ut deras roadies mot vänner som jobbar gratis för att vi ber dem, och fick stället att betala oss mindre och sänka priserna.

— Stuart Murdoch behåller kanske sitt oberoende därför att han ägnar så stor del av sitt liv åt vår musik. Han har slutat lyssna på annat, vi tar upp för mycket av hans tid och tankar.

Är Belle And Sebastian hans band?

— Det har varit så, men det kommer att ändras. Vi har en idé om att flytta tonvikten i bandet mellan oss. Vi kanske gör en skiva där Isobel eller Chris skrivit alla låtar och sjunger allting. Sedan gör vi kanske en skiva som mest av allt blir min.

Men hittills har han styrt och ställt?

— Stuart hade letat efter ett band i flera år. Han hade annonserat överallt, bland annat här på Grosvenor men inte hittat någon som helt förstod hans musikaliska idé. Till slut bestämde han sig för att ta de första människorna han hittade och låta musiken flöda fritt i stället för att styra den efter sin vilja. Vi sex var de människorna.

— När jag spelar trummor ser jag mig helst som en studiomusiker. Resultatet brukar bli bäst då. Jag är nog inte bättre på att identifiera mig med Stuarts texter än någon annan, men det är inte heller min uppgift. Jag vill vara som en del i The Muscle Shoals rytmsektion eller som Holland-Dozier-Holland i Motown-stallet. Jag vill lära mig att spela en låt så snabbt det bara går och så bra det bara går.

— Vi håller på att spela in covers till en välgörenhetskonsert. Vi har testat en Jesus And Mary Chain-låt, en med Orange Juice, en Left Banke och en Johnny Cash-låt som Beck också har gjort. Vi har märkt att vi kan repa in en helt ny låt på tio minuter. Jag antar att vi är musikaliska. Men vi är nog effektiva musiker också.

Har ni några andra planer på förändringar i bandet?

— Chris Geddes, vår keyboardist, håller på med ett spoken word-album där han läser sina texter till ljud vi andra samplar ihop. Projektet går under namnet Looper och Sub Pop har varit lite intresserade av att ge ut det. Vi får se vad som händer.

Det är lättare att få tag på ert album via amerikanska The Enclave än via ert eget bolag Jeepster. Hur är ert förhållande till Amerika?

— I Amerika är allting stort. Till och med Belle And Sebastian är stora. Det finns ett barn i New York som är döpt till Sebastian Belle efter oss. Så nu vågar vi aldrig byta gruppnamn. Engelska band brukar ha problem med att slå i Amerika, men när vi kommer dit säger alla till oss att vi är stjärnor och att vi kommer att bli störst i hela världen. Inte för att jag tror på det, men ändå.

— Vi har spelat in ett program för amerikansk TV. Vi spelade live i studion, men av princip vägrar vi ta om låtar tills det blir perfekt. Men det var helt okej med dem. De gav oss en och en halv timme att spela ett helt set på i stället, så klipper de ihop de bästa bitarna.

Hur får ni ihop allting när ni spelar live egentligen?

— Att spela in är för oss ett uppträdande i studion. En massa band gör stora produktioner på skiva och så blir det litet på scen. Vi är tvärtom. I studion har vi det trångt, och ljudet trycks ihop lite grann. På scen är allting stort och svårhanterligt. Oftast blir det kaos. Vi är sju personer, så det blir alltid tekniska problem. Det tog ett år att hitta en ljudtekniker som fattade vad vi ville. Du förstår, vi spelar efter Stuart Murdochs sång, och anpassar oss hela tiden efter hur högt eller lågt han sjunger. Och han ändrar röstläge hela tiden. Så vi går från det subtila och finstämda till det helgalna på ett par sekunder.

Ett nytt Belle And Sebastian-album är på väg. Det är inte längre Stuart Murdoch som skriver allt material för Belle And Sebastian. Innan gruppen gör ett album där tyngdpunkten helt flyttats till någon av de andra medlemmarna gör de ett tillsammans, med ett par olika låtskrivare. Sångerna som väntar på mixning heter just nu: »Is It Wicked Not to Care«, »Rollercoaster Ride« och »Tigermilk«. Belle And Sebastian har lånat pengar av Jeepster för att göra den nya skivan. De känner hur skivbranschens spel och regler tränger sig allt närmare. De vill absolut inte stå i skuld till någon. Inte ens Jeepster. Framför allt vill de inte vara skyldiga ett skivbolag pengar för en skiva som det kan bli en omöjlighet att tjäna några pengar på. Det nya albumet är inspelat till hälften på en portastudio hemma hos Richard och Stuart i kyrkan, och till hälften i The Cava Studio där bland andra bråkmakarna The Fall och vänliga retrorockarna Teenage Fanclub spelat in. Belle And Sebastian har pratat om att dela upp albumet i två delar efter var de spelats in. Allt för att ge lyssnaren en så bra bild som möjligt av inspelningarna. Det är inte säkert än, det beror på hur mixningen går.

The Cava studio är precis som flesta andra viktiga ställen i Glasgow en gammal kyrka, eller rättare sagt en synagoga. Ovanför ingången sitter skräckinjagande svarta fåglar. Studion ligger under kyrkan, i den gamla kryptan.

— Man spelar in i ett rum där det ligger folk begravda innanför väggarna, berättar Richard. Efter klockan tolv ändras stämningen lite grann. Vi har spelat in vissa låtar sent om natten där nere i kryptan.

Alldeles bredvid The Cava studio ligger Kelvingrove Park, en jättelik urgammal park som skiljer av Glasgows citykärna från universitetsområdet. Stuart har skrivit en låt om att vara väldigt liten och gå hem genom Kelvingrove Park. Eller så kanske den handlar om att spela i ett litet popband som är på väg att bli stort.

Don’t look back
Like Dylan in the movies
On your own
If they follow you
It’s not your money they’re after boy, it’s you


BELLE AND SEBASTIANS senaste singel »3..6..9 Seconds of Light« har tyvärr ingen svensk distribution, men borde gå att beställa hos välvilliga skivhandlare.


Madelaine Levy

Annonser

Postat i:Madelaine Levy, POP vol 2 #3, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: