Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #3:2] Retro 97: John Coltrane

Retro 97 John Coltrane

John Coltrane
The Complete 1961 Village Vanguard Recordings
[Impulse!/Universe]

DE HÄR PLATTORNA innehåller allt det som är allra bäst med jazzmusik. Det tog bara lite tid för världen att upptäcka det.

När Coltrane några veckor efter de här inspelningarna tog gruppen till England lämnade folk i protest konsertlokalerna. I Paris kastade man småmynt på musikerna. Sveriges Radios utsände Claes Dahlgren meddelade det svenska folket att det han upplevt på den legendariska jazzklubben i New York var »corny« och »förmodligen något slags skämt«.

För John Coltrane var det definitivt inget skämt.

Sätt på en av den här boxens versioner av »Chasin’ the Trane«, helst den som spelades in andra kvällen av det här evenemanget, och ni kommer att känna det. I hjärnan, i magen, men mest av allt i hjärtat. Om det inte stannar på kuppen. Sällan har så fysisk musik fästs på inspelningstejp. Det finns i den långa, explosiva bluesen en kraft som är nästintill apokalyptisk. Och det står omedelbart klart vad Coltrane menade när han en gång sa att musiken handlar om »själva livets mening«. Inte alla av de långa solona är rakt igenom välkonstruerade, men det finns en brutal ärlighet i dem, ett rått sökande, som gång på gång ger högsta utdelning för den mottaglige lyssnaren. »Emotionell harakiri«, har någon kallat det.

Och vill ni inte ta till er den filosofiska meningen av det, så går det alldeles utmärkt att »bara« uppleva det här som fruktansvärt häftig, omskakande musik.

Det fanns så fruktansvärt mycket sådan musik inom John Coltrane. Han kunde stå på scenen och spela halvtimmessolon under långa och krävande set och när de andra musikerna i pausen försökte koppla av, då gick han bara in i ett hörn och fortsatte spela för sig själv. När Miles Davis, som han ju spelade med under en femårsperiod på femtiotalet, ironiskt frågade varför Coltrane inte spelade 27 i stället för 28 korus förstod han knappt frågan. Han kunde bara inte sluta. Varpå Davis cyniskt föreslog att han skulle »försöka med att ta ut saxofonen ur munnen«. Nu var Coltrane naturligtvis i grunden inte på något vis omedveten om vad han gjorde. Trummisen Jimmy Cobb har berättat om en spelning då han av ren utmattning, mot slutet av ett halvtimmeslångt Coltrane-solo, lät en trumpinne glida ur handen på sig. Den svischade förbi Coltranes huvud, farligt nära. Efter spelningen bad Cobb om ursäkt, varpå Coltrane svarade att han trodde att Cobb skickat iväg trumpinnen med flit, bara för att få honom att avsluta sitt solo…

När Coltrane satte ihop det band som spelar på den här boxen med fyra nätters inspelningar från Village Vanguard var han redo att ta ett nytt steg mot musikalisk frihet, mot det han hörde i sitt huvud och som jazzpubliken aldrig tidigare upplevt. Från att ha stämplats som »den där falskspelande saxofonisten« i Miles Davis tidiga femtiotalsgrupp hade han sedan via Davis »Kind of Blue« och sin egen Atlantic-produktion ändå nått något slags publikt erkännande, men nu ville han vidare.

Han valde med tveklös hand ut sina medspelare, ibland vilka pianisten McCoy Tyner och trummisen Elvin Jones så här efteråt framstår som de allra viktigaste. Det bortom-verkligheten-samspel som uppstår mellan Coltrane och Jones, där Jones på ett mirakulöst vis både driver på och förankrar, framstår som en absolut förutsättning för den här musikens tillkomst. Tyners fria spel, med ett karakteristiskt blockackordspel som omedelbart identifierar honom, i kombination med Jones fruktansvärda energi och följsamma lyhördhet är hörnstenar i det här bygget. Precis som främste sparringpartnern, multiinstrumentalisten Eric Dolphy, som var en stor inspirationskälla för Coltrane. Dolphys ohämmade, nästan »konverserande« eller »argumenterande« sätt att uttrycka sig på altsax och basklarinett sporrade Coltrane framåt, framåt.

Han omdefinierar begrepp som melodi, harmonier, ton och struktur på ett nästan provocerande sätt; och det vi hör är inte omedelbart lättlyssnat, inte ens så här trettiofem år senare, men det är oerhört fascinerande. När Dolphys basklarinett gör sin entré i den andra kvällens version av »India«, efter ett sådant där sexminuters magnifikt sopransaxsolo från Coltrane, skruvar han upp intensiteten ytterligare fem-sex snäpp. Jag märker hur jag gång på gång under solots gång böjer mig fram och vrider upp volymen, och när Coltrane så småningom svarar med ett ännu mer hjärtskärande solo bankar redan grannarna till vänster i väggen. Jag skruvar ner, men samma sak händer i nästa spår.

Charles Mingus har sagt att de flesta människor skapar sitt eget slaveri, att de gör sig mindre än vad de skulle kunna vara. Vissa av oss bara deltar i den mänskliga upplevelsen, vi föds och vi dör utan att sätta speciellt många spår efter oss. Andra lurar både tiden och döden genom att lämna efter sig något som fångar tiden och är större än den mänskliga existensen. Det börjar med känslan, men har inget att göra med hur »ädel« eller hur hög moral den är ett uttryck för, bara om hur djup den är. Och om den kan omvandlas till något för oss andra värdefullt.

John Coltrane var ingen slav. Ett av de tyngsta beviset för det finns i den här omistliga CD-boxen.


Lennart Persson

Annonser

Postat i:Lennart Persson, POP vol 2 #3, ,

One Response

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: