Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #3:2] Boredoms

Boredoms

Motorsågar, bananfiskar och Chet Bakers själ i en kaninkostym. Yamatsuka Eye tror ändå att han gör folkmusik. Fredrik Strage intervjuar Kim Gordon och Lydia Lunch och jagar Osakas slamrigaste snorgärs.

YAMATSUKA EYES röst är fet och stöddig.

— Gimme a »B«, frustar han men uttalar inte bokstaven som »bi« utan »bheh«. Ett tiotal röster, både manliga och kvinnliga, skriker ett »bheh« till svar, likt mentalpatienter på cheerleaderkurs, och sedan fortsätter Eye med att be om ett »ååh«, »aaahhr«, »ih«, »dääh«, »ååh«, »mm« och »ässs«. Kören förvrider bokstäverna till läten från en ond dröm. Men det finns en sådan auktoritet i dem att jag inbillar mig att d2 uttalas på exakt rätt sätt, att det är jag som inte begriper engelsk fonetik. I stället för att samla ihop stavelserna till ordet »boredoms« nynnar rösterna en skrikig, barnslig melodi till ett struttigt rockbeat. Efter några sekunder raderas den av fradgatuggande gitarrer och analogsyntar, som i sin tur dränks av vitt brus. Blippande hjärtslagsmätare på en miljon sjukhus som seriekopplas och dras genom oändliga ekokammare.

»Chocolate Synthesizer«, en skiva med den japanska gruppen The Boredoms, strimlar alla referensramar jag någonsin haft.

Deras manager i Tokyo talar ingen engelska. Han bara skriker något på japanska men eftersom jag hört att han ska vara en hetsig typ förklarar jag lugnt att jag vill intervjua bandets sångare och frontfigur Yamatsuka Eye, eller trumslagerskan Yoshimi som också spelar i den amerikanska rocktrion Free Kitten. Han fortsätter skrika men är för artig för att lägga på luren. När jag ringt honom fyra gånger ger han luren till någon annan som säger »this is a laundry establishment«.

Det går inte bättre när jag får rätt nummer. Managern Junko ber mig faxa frågorna. Efter två veckor har jag inte fått något svar och ringer upp henne.

— Det var inte bra att du faxade, säger hon. Eye blir arg när han får fax. Han tycker inte om att människor skriver till honom.

Gitarristen Yamamoto, basisten Hira, keyboardisten Yoshikawa och andretrummisen Atari vill inte heller prata med mig eftersom de inte förstår ett ord engelska.

Sedan bandet bildades för elva år sedan har Eye använt sig av dussintals musiker, bland annat de mystiska figurerna God Mama och Pisshole, men också gjort Boredoms-skivor som soloartist. Idén till gruppen fick han efter att ha hoppat av universitetet i Osaka och träffat Hira på en Einstürzende Neubauten-konsert.

Eye hade redan gjort slamrig musik som Hasty Snail Baby, UFO Or Die och Radio Frequency Noise. Mest uppmärksamhet fick han under namnet Hantarash, ett projekt som fortfarande finns kvar i myllret av grupper kring Boredoms. De första Hantarash-konserterna ägde rum under en bro i Osaka där Ridley Scott filmade delar av sin dystopiska japanthriller »Black Rain«. Eye upptäckte att han kunde göra ett starkare intryck på publiken genom att skada dem. Han stal borrmaskiner, släggor, järnrör och cementblandare från en byggarbetsplats. Medan en trummaskin spottade ur sig metalliska rytmer störtade han runt på scen och kastade glassplitter och stenar på publiken. Under en spelning på klubben Candy Hall i Osaka var han nära att kapa sitt högra lår med en motorsåg. Boredoms konserter blev lugnare. De var mer intresserade av att skapa originell musik än av att skicka konsertbesökare till sjukhus.

Influenserna kom främst från punken som likt de flesta västerländska musikgenrer strimlades till ett egendomligt plockepinn av japanska musiker. Grupper som Supersnazz, The Stalin och The 5678’s gjorde trogna tolkningar av surf-punk, hardcore, garage och andra amerikanska undergroundstilar. Dit kan man också räkna den pastellklädda damtrion Shonen Knife från Osaka. Andra artister tyckte att punken var för traditionsbunden för att leda till något intressant. CCCC, Hijokaidan, YBO2 och Merzbow var några av de band som Godzilla-stampade punkarnas Chuck Berry-riff i småbitar. Av resterna skapades en dissonant och smärtsam musik som fansen kallade »japanoise«.

Boredoms kontrakterades för fem år sedan av Warner-etiketten Reprise som såg till att de fick distribution i USA. De sålde inte många skivor men fick chansen att spela på Lollapalooza.

Annars turnerar de inte mycket. Eye tillbringar sin mesta tid i Osakas skivaffärer.

— I’m a jacketer, sade han i fanzinet Design No Genba i december 1995. Jag vet inte vad det ordet betyder. Men jag brukar titta på varje omslag en halvtimme innan jag köper det. När jag såg ett shockabillyomslag var det en chock, som att dricka Coca-Cola första gången. Sedan gick jag till stranden för att samla trasiga Cola-flaskor.

Han designar Boredoms-konvoluten och har gett ut ett par böcker med sina egendomliga collage. Favoritkonstnären är Mark Pauline, ett dynamitfreak som brukade spränga kylskåp tillsammans med Einstürzende Neubauten i Mojave-öknen och som blev tre fingrar fattigare under ett av sina vernissage.

Eye fick ingen musikalisk stimulans av sina föräldrar. De gillade easy listening och var medlemmar av den religiösa sekten Omoto-Kyo, vars blandning av shintoism och mysticism aldrig intresserade honom. Han mobbades i småskolan och fick så mycket spö att han sprang hem snorig och gråtande varje dag. Därav namnet Hantarash som på japanska betyder »snorgärs«. Som tonåring upptäckte han Discharge, Throbbing Gristle och Psychic TV (som Hantarash skulle ha spelat förband till om inte arrangören upptäckt bensinbomber i deras loge) och vältrade sig i det tidiga åttiotalets industrimusik.

— Han har ett märkligt förhållande till rock. Han säger att Boredoms skiter i allt men jag är övertygad om att de repar tio timmar om dagen. De skulle aldrig låta så slipat annars, säger Stefan Jaworzyn, en brittisk gitarrist och journalist med ett passionerat förhållande till oväsen från den uppgående solens land.

— Psykedelisk rock i västvärlden bygger alltid på en solid rockgrund av bas och trummor. Experimentella ljud ligger bara ovanpå som dekoration. Boredoms och de andra japanska banden bryter ner rocktraditionen fullständigt. Jag har lyssnat på deras musik i tio år och begriper fortfarande inte hur de får sina idéer.

Jaworzyn intervjuade Boredoms för tidningen Resonance när de spelade i London för två år sedan. Han frågade dem hur en typisk dag ser ut.

— Sova hela dagen. Sova i bussen. Hela dagen. Äta. Shoppa. Och sova igen.

Eye säger ofta att han sover arton timmar om dygnet för att orka komponera. Han säger också att han av medicinska skäl dricker sin egen urin. För att Hantarash skulle få en hårdare image lät han en brottare bli medlem. Brottaren kunde inte spela något instrument. På scen brukade han slå människor eller brotta ner dem. Innan muskelberget spelade Eye med kompisen Taketani som inte var mindre våldsam. När duon skulle spela i Los Angeles slog de varandra i ansiktet under hela flighten och greps av flygplatspolisen när de blodiga rullade runt på marken och bråkade om en resväska. Det vimlar av liknande historier i kretsarna kring Boredoms. När man försöker kontrollera om de är sanna hittar man ännu värre anekdoter.

— De är så långt från det konforma japanska samhället man kan komma, säger Sonic Youths basist Kim Gordon, också medlem i Free Kitten där Yoshimi trummar.

Vi träffas våren 1996 innan en Sonic Youth-spelning i Lyon. Kim berättar om »TV Shit«, singeln som hon och Thurston Moore spelade in med Eye sommaren 1992, delvis för att göra något så underjordiskt som möjligt efter framgångarna med »Dirty«, men också för att få chansen att samarbeta med en stor inspirationskälla. Sonic Youth älskar Boredoms lika intensivt som Kurt Cobain älskade Shonen Knife.

— Thurston kan lyssna på dem i timmar. Han älskar deras massiva gitarrpartier. Jag älskar deras sätt att driva med rock’n’roll, samtidigt som de tar sin musik på största allvar. Och Yoshimi är förstås en av de mest fascinerande kvinnor och trummisar jag träffat.

På konvolutet till Free Kittens album »Unboxed« beskrivs Yoshimi som »Chet Baker’s soul dumped into a bunny suit and a world filled with carrots.«

Kim vill inte förklara vad det betyder.

Jag lyssnar på »Super Roots 5«, ett Boredoms-album från 1995, som bara innehåller det 64 minuter långa spåret »Go!!!!!«. Först ilande småljud, kvävda flämtningar och efter fem minuter ett dödsskrik, följt av ett omänskligt oväsen, en flod av smälta cymbaler, som forsar genom öronen minut efter minut. Bandet lär ha spelat in stycket medan de låg på rygg i ett mörkt rum. Märkligt nog låter det inte som en jamsession. Varje sekund verkar designad för att nå delar av hjärnan där ljud normalt inte har tillträde. Rundgången i mitten av stycket släpper fram egendomliga små melodier. Om vanlig rockmusik är ljudet av en elektrisk förstärkare är det här att sticka fingrarna direkt i väggkontakten.

— Boredoms påminner om avantgardistisk jazz, särskilt Miles Davies »Bitches Brew«, säger sångerskan och New York-poeten Lydia Lunch under ett besök i Stockholm.

— Det låter som om de flippar ur helt på instrumenten men låtarna är i själva verket komplexa och varierade. Jag antar att Boredoms har samma förhållande till den traditionella punken som jag hade i slutet av sjuttiotalet. Vi startade no wave-rörelsen i New York för att komma bort från de gamla rockriffen. Inget var viktigare än att mörda rocken.

Boredoms tycks vilja mörda all annan musik också. På deras första skivor kan man läsa hälsningar som »Kill all noise artists! Fuck to Swans, Sonic Youth & noise musicians«. Kanske är det ett skämt. Det ligger ändå en tjock hinna mellan Osaka-gruppen och resten av rockvärlden.

»3« från senaste albumet »Super Roots 6« fyller öronen med ett ljust, aluminiumtunt tingeltangel. Barnjoller blandas med baklängestrummor, tills det låter som om någon gurglar meskalin i kuddrummet på ett japanskt dagis.

Jag hittar en konstig intervju med Eye i fanzinet Bananafish.

— Tokyo’s oxygen is black and bad. Tokyo’s air magnetic is hateful. I don’t like Tokyo. Tokyo is ultra full sleep city.

— Do you play golf? frågar skribenten.

— No, it is. I like tennis punks. I like comic of monkey golfer. He is earhole golfer.

Det enda logiska är att Eye talar med en tidning uppkallad efter J.D. Salingers novell »En dag som gjord för bananfisk«. Där finns en smula av den absurdism och intellektuella kollaps som genomsyrar Boredoms musik. Vi möter Seymour, en alldeles för intelligent ung man, som sitter på stranden med en liten flicka och berättar för henne om bananfiskar. Djur som simmar in i grottor på havsbotten, där de äter sig tjocka tills de fastnar och dör. Efter att ha berättat om bananfiskarna går Seymour upp från stranden till sitt hotellrum och skjuter sig själv med en revolver i tinningen.

Samtidigt som jag tror mig höra skottet från en revolver någonstans i den dånande »Go!!!!!« kommer ett fax från Eye. Under de flesta av mina frågor har han bara kladdat svarta linjer. Andra har besvarats med korta, darriga blyertsrader.

Var ska man helst lyssna på Boredoms?

— På stranden.

Hur skulle du beskriva er musik?

— Om jag kunde det skulle jag inte fortsätta spela. Det enda jag vet är att vi inte spelar svår eller konstig musik. Vi gör vanlig musik, kanske folkmusik.

Vilken är den bästa effekt dina skivor kan ha på lyssnaren?

— Att han eller hon njuter från insidan.

Vilket är det vackraste ljud du hört?

— Vatten som rinner i en gatubrunn.

Vad tycker du om rock’n’roll?

— Oväsen.

Gör du dig fortfarande illa under konserterna?

— Ja, benen bryts av och vassa saker rispar mig. Ibland sprängs saker. Det är bra.


BOREDOMS senaste skiva heter »Super Roots 6« och blev deras sista på japanska Reprise. För tillfället är de panka men ett nytt album ska i bästa fall ges ut till våren.


Fredrik Strage

Annonser

Postat i:Fredrik Strage, POP vol 2 #3, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: