Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #3:2] Morrissey

Morrissey

På sitt eget sjuka sätt är han oss alltid trogen: Steven Patrick Morrissey i Salt Lake City november 1997. Intervju: Andres Lokko.

PÅ ETT FLYGPLAN som just lyft från Los Angeles på väg mot Salt Lake City i Utah sitter jag och rafsar ner anteckningar och frågor i ett block. En ung man bredvid mig kikar då och då över min axel. Till slut lutar han sig fram och frågar:

— Skriver du om Morrissey? Vilket sammanträffande. Jag har just avslutat inspelningen av en film som ska heta »November Spawned a Monster«. Efter Morrissey-låten.

Han berättar att den handlar om en sextonårig svartklädd flicka som älskar The Cure. Hon bor i en stad som Salt Lake City och hennes föräldrar är religiösa, alla vuxna hon över huvud taget kommer i kontakt med är troende.

— Och så slutar det med att hon tar livet av sig. För att hon inte ser någon annan utväg, berättar regissören.

Han presenterar sig som Mark Polish och är filmmakare från San Francisco. Han har tidigare gjort en film tillsammans med sin bror Michael där de spelar siamesiska tvillingar. Filmen hette »Two Falls, Idaho« och jag vet inte var eller varför jag har hört talas om den, men någonstans ringer det en klocka.

Morrissey har ofta kallats den sista engelska popstjärnan. Det är han inte, för det har aldrig funnits någon som Morrissey varken tidigare eller senare. Allt som hände före The Smiths var en förberedelse inför Morrissey och The Smiths.

Morrissey är den enda artist i modern tid som från första sekund vetat exakt varför han är här och vad han vill få sagt.

Det behövdes bara två singlar för att vi skulle förstå det.

En del säger att hans egna skivor aldrig har varit eller kommer att bli lika bra som The Smiths. Det är inte riktigt sant. The Smiths samlade singlar och »The Queen Is Dead« är fantastiska — och »Strangeways Here We Come« har alltid varit popteoretikernas självklara val — men Morrisseys soloskivor, som hunnit bli sex stycken, innehåller minst lika många stora ögonblick som de han hann med tillsammans med Johnny Marr i The Smiths. Morrissey kommer aldrig att utvecklas som artist, han kommer aldrig att göra något annat än att fortsätta framföra sina intelligenta poem i mer eller mindre briljanta sammanhang.

Att kräva artistisk utveckling av Morrissey är som att kräva en action-komedi av Ingmar Bergman.

Hans soloskivor kommer inte att få upprättelse förrän efter hans död. Så är det bara. En dag kommer hans samlade verk att inta en central plats i nittonhundratalslitteraturen, var så säkra. För de är inte många, sångarna och textförfattarna som inom popmusikens ramar förändrat det skrivna ordet. Många artister har kallats språkrör för en generation, knappt någon har levt upp till det.

Jag kan bara komma på två: Bob Dylan. Och så Morrissey.

De senaste åren har hans skivor alltmer börjat likna Bondfilmer. De rullas ut så där vartannat år som granitmonument över en svunnen era då allt var lite enklare, då allt var svart och vitt eller bara svartvitt och inte så fragmenterat som i dag.

I Morrisseys fall beror det mest på att The Smiths betydde så oerhört mycket för oss som var där. Så skillnaden mellan Bob Dylan och Morrissey är inte så stor.

Rockmusiken har bara blivit så oerhört gammal att de som stod längst fram när Dylan chockade folkmusikpuritanerna med ett elektriskt Band fortfarande hänger kvar i periferin och inte tänker tillåta att någon hävdar att en engelsk fjolla som Morrissey någonsin ens varit i närheten av »Desolation Row«. Men då får det väl vara så. Det är deras förlust.

De första gångerna The Smiths spelade på Top Of The Pops — Morrissey snurrandes på ett fång påskliljor med tre pärlhalsband under den uppknäppta skjortan mot en tanig kritblek bröstkorg, i svarta glasögonbågar från National Health Service — var till att börja med en rent visuell revolution. Kombinationen av tråkiga vardagliga detaljer och desperata substitut för glamorösa accessoarer skar sig, och det tog tid att riktigt begripa vart han ville ta oss, varför han valde att presentera sig för världens TV-kameror just så där. Men efter ett tag, efter ytterligare några singlar och några texter som fick i princip all annan samtida poplyrik att framstå som korkad, föll pusselbitarna på plats.

I ett annat av The Smiths tidiga framträdanden på engelsk TV knäppte Morrissey under låtens gång upp knapp efter knapp i sin skjorta för att visa att han med kulspetspenna skrivit marry me över bröstet.

Strax senare stod han där igen — pärlhalsbandet hängde från en hälla i hans Levi’s, på slaget till sin rutiga secondhandkavaj bar han en överdrivet fjollig guldbrosch, och så hade han en hörapparat i ena örat. Och i slutet av — jag tror det var »Heaven Knows I’m Miserable Now« — vände han ryggen mot publiken och visade upp en hel jävla björk som han knölat ner i ena bakfickan.

* * * * *

Dramatikern Shelagh Delaney prydde omslagen till singeln »Girlfriend in a Coma« och samlingsalbumet »Louder Than Bombs«. Hennes debutverk, pjäsen »A Taste of Honey« var det främsta skälet till att Morrissey över huvud taget började skriva. Ett annat Smiths-omslag visade skådespelerskan Billie Whitelaw utsträckt i en säng från filmatiseringen av Delaneys »Charlie Bubbles«.

Morrissey har aldrig varit akademisk, aldrig pretentiös som ibland Elvis Costello. Han byggde bara upp en egen värld av musik, film och litteratur, som var färdig när han vid 24 års ålder släppte sin första singel med The Smiths. De som på plats förstod honom då har säkert tröttnat på honom någon gång sedan dess, det har jag.

Han har ju varit nästan skrämmande produktiv sedan The Smiths splittring. Men när jag första gången hörde »Vauxhall and I«, som jag med största säkerhet spelat oftare än »The Queen Is Dead«, så var det dags att sticka hål på myten om att »The Queen Is Dead« är en så fulländad skiva att vare sig Morrissey eller Marr, tillsammans eller var för sig, skulle kunna göra något bättre.

På sätt och vis är det sant. »The Queen Is Dead« är något av deras »Sergeant Pepper«, en oantastlig helig ko. Den kom i en tid då den behövdes mer än något annat. Det gjorde inte »Vauxhall and I«, inte i mitt liv i alla fall. Men den var en minst lika bra skiva. The Smiths betydde så mycket för många av oss som nu försöker teckna rockhistorien, så mycket att Morrissey aldrig tillåts bli lika viktig som soloartist.

Utan Morrissey skulle det ha dröjt länge innan jag gav mig i kast med Alan Bennett, Joe Orton, Edith Sitwell, Shena McCay, Keith Waterhouse, Shelagh Delaney, David Storey, Alan Sillitoe eller Oscar Wilde.

Morrissey var den första sångare och popstjärna som fick mig att inse att det inte var jag som var onormal för att jag var lika fascinerad av New York Dolls och Richard Allens brutala skinheadböcker som av Evelyn Waugh och Robert Tressells »The Ragged Trousered Philantropists«. Det var alla andra som var idioter. Och det var precis vad jag behövde höra för att kunna överleva en dag till i gymnasiet.

Morrisseys humor har ofta stått i vägen för honom. Just när han börjat tas på allvar igen släpper han »You’re The One For Me, Fatty« eller »Roy’s Keen« och alla, utom de mest hängivna, skakar på huvudet. Han har ju aldrig kunnat hålla fingrarna borta från usla ordvitsar och parodiska sexanspelningar — Penis mightier than the sword skrev han över en T-shirt någon gång, han döpte ett album till »Your Arsenal«, en sång till »Some Girls Are Bigger Than Others« och så vidare och så vidare.

Det finns många historier om Morrisseys tonår i Manchester. De flesta berättar om en ung man som mest var ansedd som byfåne. Hans föräldrar — mamma Morrissey var bibliotekarie, pappa Morrissey vaktmästare — skilde sig när han var nitton. Och det enda Morrissey har haft att säga om sin far är att han ansåg sonen vara en komplett fruktkaka.

Morrissey tycker inte illa om företeelser eller personer; han hatar dem, föraktar dem. Och han tvekar aldrig att säga det och att skriva om det i text efter text.

Alla hans tidiga försök att uttrycka sig, först i bokform och strax senare som popjournalist, misslyckades. Fem gånger sökte han jobb på New Musical Express, samma redaktör skickade samma refuseringsbrev varenda gång. Vem det var och vad han tycker om det i dag har jag ingen aning om. Och jag vet inte om man ska vara tacksam för det eller inte. Hade Morrissey blivit musikjournalist hade han förmodligen gjort detsamma för journalistiken som han gjorde för popmusiken.

1980 skickade Morrissey en demotape till The Buzzcocks manager Richard Boon som i ett flertal biografier berättat om hur den bara innehöll två låtar. Den ena var en tidig version av »The Hand That Rocks the Cradle«. Sekunderna innan den börjar ursäktar sig Morrissey för att han sjunger så lågt, men förklarar att han är tvungen för att någon ligger och sover i rummet bredvid.

Den andra låten var en cover av en gospel, en gång i tiden inspelad av Bessie Smith, som passande nog hette »Wake Up, Johnny«.

Det här var två år innan Morrissey träffade sin Johnny. Enligt myten var det en man vid namn Joe Moss, ägare till den lokala butiken Crazy Face där Johnny Marr jobbade efter skolan, som sammanförde dem. Det var han som övertalade Marr att knacka på hemma hos Morrissey, som öppnade dörren och genast bad gitarristen välja ut någon skiva han gillade från Morrisseys skivsamling. Marr plockade efter lite bläddrande fram The Marvelettes »Paper Boy«. Samma eftermiddag letade Morrissey upp en text han skrivit om Ian Bradys och hans sekreterare Myra Hindleys bestialiska mord — i folkmun kallade »The Moors murders« — på minst tre barn och tonåringar i Manchester.

Morrissey var sju år gammal när morden ägde rum och några av offren hade paret lurat in i sin bil just på den gata där familjen Morrissey bodde.

Marr skrev genast en melodi kring texten och resultatet, »Suffer Little Children«, kom med på The Smiths första album som släpptes i februari 1984. Tre och ett halv år senare splittrades gruppen.

The Smiths existerade bara i drygt fyra år. Ändå känns det som om de var närvarande under hela åttiotalet. Allt Morrissey spelat in sedan dess har jämförts med The Smiths. Efter splittringen var de flesta överens om att Morrissey säkert skulle skriva en och annan briljant text, men den allmänna åsikten var att det var Johnny Marr som en vacker dag skulle spela in ett soloalbum som skulle slå världen med häpnad. Jag tror inte att det finns någon som sitter och väntar på den plattan längre.

Det har ju gått tio år. Och sedan dess har all brittisk gitarrpop jämförts med The Smiths. I brittisk musikpress är termen »nästa Smiths« — ibland följt av ett frågetecken, ibland av ett utropstecken — något som aldrig försvunnit. Det händer att yngre skribenter i veckopressen försöker uppdatera termen till »nya Suede« eller »nya Stone Roses«, men lik förbannat refererar de förr eller senare till The Smiths.

The Smiths vilar som ett orubbligt regnmoln över alla som ens leker med tanken att starta ett popband i England.

I dag är det ingen längre som protesterar i inspelningsstudion när Morrissey vill göra det ena eller det andra. Johnny Marr och Morrissey var vänner, Marr hade inga problem med att Morrissey stod i strålkastarljuset, men han såg aldrig sin roll i The Smiths som underordnad Morrisseys.

I The Smiths fanns det alltid en motsättning mellan sångaren och gitarristen. Morrissey pratar gärna om hur hans solokarriär varat mycket längre än The Smiths gjorde, men en bidragande orsak till att han alltid kommer att verka i skuggan av sitt forna band är att han från »Viva Hate!« och fram till »Maladjusted« gjort precis som han själv velat. Ingen protesterar, alla gör som han vill, nickar snällt och låter Morrissey göra ungefär samma skiva om och om igen.

Det finns ingen friktion, det är så kravlöst det kan bli.

Och Morrissey är en artist som kräver så mycket av oss som lyssnar. Han förväntar sig fortfarande vår fullkomliga hängivenhet och blinda beundran. Det är ju det han sjunger om. På sätt och vis.

* * * * *

När man ser honom på scen framstår hans texter i ett annat ljus. Då är de inte de nästan patetiskt upprepade ropen på hjälp som de verkar vara när man hör dem på skiva. De blir plötsligt något större. Under en Morrissey-konsert förstår man logiken i att han på den där allra första demokassetten från 1980 sjöng en gospelsång.

Ingenstans på denna jord är vi-mot-dem-känslan starkare än under en konsert med Morrissey. Det finns ord och fraser utspridda över alla album och singlar Morrissey spelat in som man inte riktigt kan tillgodogöra sig förrän man kommer på sig själv med att kunna dem utantill och faktiskt vilja skrika dem högt tillsammans med alla andra självutnämnt missanpassade nedanför scenen.

Och kanske blir effekten ännu starkare när man först landat i Los Angeles, upptäckt att det mitt i november är trettiotvå grader i skuggan, åkt utmed Stilla Havet mot Mexico för att svänga av vid en liten universitetsstad som heter Irvine där man, ju närmare konsertlokalen man kommer, längs de oändliga raderna av identiska Edward Scissorhands-villor börjar skymta unga människor som ser lite blekare ut än vad folk i Kalifornien borde göra. Bleka unga människor som dessutom vare sig klätt ner sig i grungeträsket eller spatserar omkring i åttiotalsspandex. Unga människor som bara ser ganska coola ut, om än oproportionerligt ofta i glasögon med svarta bakelitbågar.

Och så horder av latinos, uppenbara gängmedlemmar, hur många som helst. Alla på väg mot Bren Events Center för att se Morrissey.

För några år sedan frågade Carmilla Floyd, som nyligen kom ut med boken »Respekt« om just gäng i Los Angeles, om jag möjligen hade någon förklaring till varför så många stenhårda chicanos slutit Morrissey till sina hjärtan. Jag tyckte att det lät lite absurt att någon i Kalifornien över huvud taget visste vem Morrissey var, och ännu mer när det handlade om organiserade latinogäng. Men här var de, på vallfärd från sina revir för att visa respekt för den mänskliga påskliljan från en tråkig förort till Manchester där det alltid duggregnar. Hälften av dem ser ut som man väntar sig att kaliforniska gäng ska se ut, resten ser ut som statister i en Stray Cats-video. De är uppklädda till tänderna; rigida jeans till nyputsade boots, bowlingskjortor med monogram, skräddarsydda rockabillykavajer, armarna täckta av tatueringar och fulländade luggar dränkta i brylkräm som efter bara några låtar börjar rinna ner längs de tjocka polisongerna.

I högtalarna snurrar ett av alla de kassettband som Morrissey alltid fyller med sina favoritlåtar före turnéerna för att konserterna ska bli en komplett manifestation av morrisseyism.

På Wembley 1991 hängde ett gigantiskt foto av författaren och poeten Edith Sitwell bakom Morrissey på scenen och dessutom hade hennes profil tryckts upp på en stor del av de mest hängivna fanatikernas tröjor.

Dagen efter spelningen på Wembley var det tänkt att jag skulle få intervjua honom, tidigt på morgonen fick jag ett telefonsamtal där någon från hans skivbolag ursäktade sig och sade att Morrissey inte hade lust att göra några intervjuer just den dagen.

Senare visade det sig att det inte riktigt hade med lust att göra. Tanken var att han skulle ge fler intervjuer den dagen, de andra var alla med tyska journalister. Efter många om och men och lika många telefonsamtal fick jag — förutsatt att jag inte förde det vidare — berättat för mig att det var tyskarna han vägrade träffa, att Morrissey just den där dagen tyckte fruktansvärt illa om tyskar och att jag åkte med ut av bara farten.

Det tog ytterligare drygt ett år innan jag till slut fick träffa honom.

Han sade först väldigt lite, satt mest och studerade mig med ironisk blick när jag lite nervöst bläddrade i mitt block med frågor. Efter ett tag frågade jag något om hans favoritmusik och nämnde, om jag minns rätt, »Third Finger, Left Hand« med Martha & The Vandellas och »Past, Present and Future« med The Shangri-Las. Sånger som han en gång listat som sina favoritsinglar i någon engelsk musiktidning. Han frågade om jag hade hört de där låtarna. Det hade jag, svarade jag, utan att närmare förklara att jag förmodligen aldrig letat upp just den där Shangri-Las-singeln om han inte haft med dem på den där listan. Och han blev en helt annan person. Jag var plötsligt värd att prata med, hans ironiska leende förvandlades till ödmjukhet och han ansträngde sig verkligen för att svara på allt jag ville veta. Stelheten släppte och mot slutet av vårt samtal såg han riktigt mänsklig ut.

— Jag är så bra på namn, men så dålig på ansikten, svarar han ursäktande när jag nämner att vi setts en gång tidigare för sex år sedan.

Kanske hade vi lika gärna kunnat hitta en gemensam grund i film eller i litteratur, men jag tror inte det. Morrissey är nästan parodiskt synonym med och fullkomligt besatt av all brittisk popkultur. Han har flera gånger sagt att hans idealpublik består av skinheads i nagellack.

På scenen i Irvine, bakom Morrissey och hans band, hänger inga viktorianska excentriker, utan ett stort foto av Mozzer själv, våt i håret med bar överkropp i en swimmingpool.

Publiken — i synnerhet alla latinos — vrålar med i varenda fras om Clapham Common, every jammy Stressford poet, billiga bed’n’breakfasts i Whalley Range, SW6, trafikljusen på Fulham Road, why do you smile when you think of Earl’s Court?, tatuerade pojkar från Birkenhead, Dagenham Dave, share some greased tea with me, every day is silent and grey och the rain falls hard on a humdrum town.

— You know, I’ve always wished I was born mexican, säger Morrissey. Utöver ett och annat »oh, you’re too kind« är det det enda han säger under spelningen.

Och just då vet jublet inga gränser.

När han under konsertens ordinarie sista låt drar av sig sin skjorta och slänger ut den i publiken utbryter ett slagsmål mellan två gäng som inte avbryts förrän lamporna tänds och ett tiotal beväpnade poliser från LAPD tvingar isär dem. Skjortan är sedan länge sliten i småbitar.

När Morrissey som extranummer spelar kvällens enda låt från sitt tidigare liv som sångare i The Smiths väljer han »London«, en av deras mest obskyra sånger. Ursprungligen låg den gömd som extraspår på tolvtumsversionen av »Shoplifters of the World«. Fast som allt annat The Smiths spelade in har den långt senare dykt upp på ett antal samlingsalbum.

Det var ju ännu ett skäl att älska The Smiths — de skrev aldrig några b-sidor. Vi som följde dem var tvungna att höra allt. För det var inte självklart att de starkaste sångerna nödvändigtvis låg först eller var de som spelades i radio. Och just »London« är en av de bästa sånger de över huvud taget spelade in. Den andra sången på samma B-sida, »Half a Person«, är för övrigt kanske den allra bästa. Men frågar du mig i morgon så är det säkert någon annan.

Både »Half a Person« och »London« handlar om samma sak. Om att en dag våga sätta sig på tåget ner mot Euston Station. Att äntligen ta sig ifrån den gråa lilla staden för äventyret i den stora staden.

Jag vet inte hur många texter Morrissey skrivit om just den resan, en resa som när sången tonas ut aldrig blev av.

* * * * *

En av Morrisseys favoritfilmer är John Schlesingers filmatisering av Keith Waterhouse roman »Billy Liar« från 1962.

Den tredje låten på singeln jag tjatar om, »Shoplifters of the World«, innehåller textraden I tried living in the real world instead of a shell/But I was bored before I even began. Det är precis vad Billy Liar gör. Och han gör det i en era och miljö som Morrissey har så hårt fastetsad på hornhinnan att ingenting någonsin kommer att vara viktigare för honom.

Precis innan The Beatles och Stones, innan drogkultur och hippies ens var påtänkta, just när London hemskt gärna ville kallas »swinging« men fortfarande saknade täckning för det eftersom stjärnor som Adam Faith, Billy Fury och Alma Cogan inte besatt den dragningskraft som bara ett eller två år senare personifierades av Lennon och McCartney.

Billy Liar är mytoman, den fulländade dagdrömmaren. Han behöver bara blunda och så är han någon annanstans. I sin drömvärld är han kung och envåldshärskare. Allt är så enkelt i hans drömmar, alla gör som han vill. Så fort han öppnar ögonen är han tillbaka på sitt jobb på begravningsbyrån, men han lämnar inte kvar drömmarna under ögonlocken utan upptäcker att de för ett kort ögonblick kan bli sanna om han bara tror på dem själv. Där kan han härska över sitt fantasiland, Ambrosia, och skjuta sin chef i ryggen. Han kan få sina föräldrar att älska honom om han själv bara tror på sin dröm att han verkligen erbjudits ett jobb i London som manusförfattare åt en framgångsrik komiker på BBC.

I filmens sista minuter övertalas han av en världsvan och obegripligt vacker Julie Christie att det är den enklaste saken i världen att förverkliga sina drömmar. Man köper bara en biljett i luckan, packar ner lite nödvändiga grejer i en väska och så åker man mot Euston Station.

Billy Liar, spelad av Tom Courtenay, packar sin väska och köper sin biljett. Plötsligt kommer han på att han ska köpa en kopp te, han springer av tåget, hämtar två muggar från närmaste automat och när han vänder sig om börjar tåget rulla. Julie Christies uppgivna, men nästan moderligt överseende leende, följer Billys förvirrade strapatser.

Han springer med pappmuggarna i handen, men ger upp, han upptäcker att hans väska redan är utställd på perrongen. Han tar den i handen och promenerar genom sin trista hemstad, uppför trapporna till huset, hem till mamma och pappa och till dagdrömmarna om manusförfattandet i London. Dagdrömmarna är enklare. Till tonerna av sin egen nationalsång för Ambrosisa i huvudet tänder han lampan i pojkrummet igen.

Morrissey lämnade Hulme och Manchester för länge sedan. Men hans texter är fortfarande genomsyrade av en svårförklarlig hemlängtan till en plats han — eller hans protagonister — inte kunde lämna snabbt nog, en motsägelsefull nostalgi till en tid i livet som inte ens var något att ha då.

* * * * *

Morrissey är mitt uppe i en USA-turné. Mellan två spelningar (Morrisseys notoriska flygrädsla tvingar turnésällskapet att resa med buss över hela kontinenten) vilar bandet upp sig i en skidort som ännu inte öppnat för säsongen, i Utah. Det är en nybyggd turistort som heter Park City, några mil utanför Salt Lake City. Man åker bara rakt upp för de snötäckta bergen tills det slår lock för öronen så är man där.

Jag har svårt att tänka mig ett mer udda ställe att träffa Morrissey på. Hotellet han bor i är dessutom ett gigantisk korsvirkeshus med ett genomgående norskt tema. Men Morrissey verkar trivas. Han spatserar omkring i sina Cox-loafers, en sammetsrock, alldeles för korta rutiga slacks och en svart tajt mollskinnsskjorta och studerar besviket hotellrestaurangens köttbaserade meny.

På planet hit träffade jag en filmregissör som just avslutat arbetet med en film som heter »November Spawned a Monster«.

— Du skämtar? Inte? Det var märkligt. Men samtidigt fullkomligt underbart. Det har ju hänt några få gånger förut, och en roman med namnet »Girlfriend in a Coma« ska publiceras här i USA ganska snart. Det är så obeskrivligt smickrande. Att någon över huvud taget kommer på tanken.

Du spelade i Irvine i förrgår…

— Ja, herregud!

…hur känns det att sjunga de texter du sjunger och bemötas av fullfjädrade fanatiker i södra Kalifornien?

— Mycket förbryllande, ärligt talat. Jag står på scenen och ser ett hav av väldigt unga människor varav de flesta är mexikaner och det enda jag kan tänka är »hur känner ni till mig?«, »hur fick ni höra talas om mig?«. För min profil här i USA är egentligen lika med ingenting. Det skrivs inte om mig här över huvud taget. Så jag är väldigt fascinerad över att folk kommer och ser mig. Det är ett komplett och olösligt mysterium.

— Men, å andra sidan, det är ju så det alltid har varit. Jag är ingenting som MTV har skapat, de har aldrig velat veta av mig. Och efter konserten i Irvine fick jag så oerhört många brev från fjortonåringar i publiken och jag kan inte göra annat än undra hur, hur, hur gick det här till?

En förklaring skulle kunna vara att en text som »Everyday Is Like Sunday« är lika relevant i ett klimat där det är trettio grader varmt varje dag och där solen alltid lyser som under regnmolnen i norra England.

— Det är alldeles sant. Jag tror att det är en annan slags monotoni, men monotonin finns ju förstås där också. Alla är vackra hela tiden och så den där hettan året om… jag förstår att en del tycker att det är alldeles outhärdligt. Det är verkligen Mamas And The Papas hela tiden. Det är verkligen det. Och gillar man Mamas And The Papas så är det väl alldeles utmärkt att leva där och många människor gör ju dessutom det. Världen är full av människor som inte vill veta av förkrossande realism eller världspolitik eller svältande länder.

Du verkar fortfarande, vid trettioåtta års ålder, vara besatt av popmusik.

— Det är det enda jag är! Det är verkligen det enda jag är. Jag består av popmusik. Den är luften jag andas.

I intervjuer pratar du sällan om det.

— Det är för att de alltid handlar om exakt samma saker. Jag får alltid samma frågor, samma erbarmligt tråkiga frågor. Och när de väl kommer i tryck skäms jag verkligen. För de som läser de här intervjuerna måste ju tro att jag faktiskt bara vill prata om samma saker hela tiden. Och det vill jag inte. Men det är ju journalisten som ställer frågorna. Det låter kanske cyniskt och du sitter säkert där och tänker »skärp dig, det kan inte vara sant«. Men det är det. Det förändras aldrig, tro mig. Jag förmodar att jag har fått det sagt en gång för alla. Jag ska vara tyst nu.

Före varje turné spelar du in band med favoritlåtar som spelas i högtalarna.

— Ja. Och det är något jag älskar att göra. Och på den du hörde i går var det till och med en del psykedelia… brittisk psykedelia.

Ja, jag märkte det.

— Fascinerande, eller hur? Fast det var nog bara en låt egentligen. Traffics »Hole in My Shoe«. Jag upptäckte ju popmusik när jag var väldigt, väldigt liten. Med andra ord för ganska länge sedan. Och under hela sextio- och sjuttiotalet var jag verkligen fullständigt besatt av popmusik. Och ja, jag älskade massor av soulmusik, en hel del reggae och jag älskade billig engelsk popmusik och det gör jag fortfarande. Men jag har ingen smal, excentrisk musiksmak. Jag älskar rockabilly också. Och Nina Simones röst och Francoise Hardys »You Just Have to Say the Word«. Och jag älskar cajun.

— Det enda jag aldrig begripit mig på är heavy metal och progressiv rock. Men nu när jag har sagt det så måste jag ju erkänna att det var ett spår på den där kassetten igår kväll som förmodligen måste kategoriseras som progressiv rock. Och det var…

Jag har faktiskt ingen aning.

— …jaså, den tog du inte. Det var en låt som heter »Backstreet Luv« med Curved Air som var en hit i England 1972. Jag tror det var 1972 i alla fall. Och jag är rädd att jag kanske kommer att ändra mig om en del progressiv rock. Fast man ska nog bara höra den musiken på singel.

— Men den bästa låten, som jag spelar dagligen, är »Groovin’« med Mister Bloe. Den är ett mysterium. Jag köpte den när jag var elva år gammal och det fanns inget foto av Mister Bloe på omslaget och ingen fick någonsin reda på vem han var. Det misstänktes att Mister Bloe var holländare och han gjorde aldrig något väsen av sig efter »Groovin’«. Men det är en makalös skiva. Jag minns att jag blev fascinerad av Mister Bloe när jag tittade på Top Of The Pops. När de räknade ner listan illustrerades varje låt med ett foto av artisten eller bandet, men när de kom till Mister Bloe var det bara vitt. Det fanns inga bilder av honom.

Så du tillbringar en hel del tid vid din skivsamling?

— Ja, jag tillbringar all min tid med mina skivor, CD:s eller vad du nu vill kalla dem. Jag minns att jag hade ett löjligt amerikanskt klistermärke, när jag var femton eller sexton där det stod »music is your only friend«. Och jag tror verkligen att det är så. Jag kan känna mig hur ensam, hur nedslagen som helst, men så spelar jag vissa skivor och känner genast hur jag långsamt lyfter från golvet och stiger upp mot taket.

— Det är oerhört terapeutiskt. Jag menar, musik kan göra så oerhört många människor lyckliga. Det var ju därför det var så många poliser närvarande på konserten i går kväll. Musiken rusar rakt upp i huvudet på publiken och det kan få unga människor att förlora kontrollen. Jag har full förståelse för det. I Japan är det starkare än någon annanstans. Där är det inte alls ovanligt att musiken får folk att tappa besinningen och spontant slänga sig igenom glasfönster. Det är i och för sig en fantastisk syn… men en ganska plågsam. Musik kan vara den perfekta drogen. Musik är bättre än knark.

Men var har du dina skivor? Du flyttar ju hela tiden.

— Ja, jag gör ju det. Om jag verkligen gillar en skiva så köper jag den om och om igen. Faktiskt varenda gång jag ser den. Det finns ett antal LP-skivor som jag vid det här laget har köpt mer än tjugo gånger.

Vad var det sista du hörde som fick dig att lyfta långsamt mot taket?

— Det finns egentligen ingenting just nu som jag är besatt av. Det finns grupper som jag uppskattar, men ingen av dem är tillräckligt bra för att jag ska vilja ge dem någon uppmärksamhet. Det blir ju allt svårare att få den där blodtillströmningen till hjärnan av ny musik. Mest för att jag helt enkelt börjar bli gammal. Man blir skeptisk mot nykomlingar.

Jag svor för tio år sedan att aldrig muttra att jag har hört det förr men…

— Men det är ju för att du har hört det förr! Det är därför jag är så förtvivlad över den brittiska musikpressen. Självklart behövs det nya unga skribenter, men jag kan inte — jag vägrar nästan — tro att deras referensramar inte sträcker sig längre bakåt än till 1988.

— De har hört det förr, men de tror att det är deras jobb att inte erkänna det. Det gör mig så förbryllad. Jag kan ju inte förstå hur någon kan tycka att Suede skulle vara innovativa. Jag kan inte för mitt liv förstå det.

Men du gillar dem?

— Jag gjorde det. Ett kort tag för ungefär tolv år sedan. De lyckades ju aldrig komma på en andra idé, men deras första idé var bra.

Vad var din andra idé?

— Ha, ha, ha… jag har haft tusentals, det är bara det att ingen lagt märke till dem. De kommer och går hela tiden.

Men Suede var det första bandet som verkligen, kan man hävda, ansträngde sig för att försöka stjäla din publik.

— Och jag tror dessutom att de lyckades och de kan gladeligen få dem. Varsågoda. Om min publik är så opålitlig, så oduglig, så kan de lika gärna lämna mig ensam. Men, ja, Suede försökte och de lyckades verkligen… men det är okej. De får hemskt gärna ta över alla de där små flickorna från Essex som heter Lisa och stavar mitt namn med ett s.

De sista åren har de som influerades av The Smiths och dina texter växt upp och startat egna framgångsrika band som…

— Jag vet vilka du menar! Du behöver inte ens nämna deras namn, tack så mycket. Jag tyckte först att det var väldigt smickrande att dagens skörd av brittiska ministjärnor refererar till vad jag gjort och gör… fast det händer inte så ofta. Vi vet att de är där, vi vet vilka de är och framför allt så vet de det själva. Men min inverkan på popmusiken i dag tonas givetvis ner i pressen.

Du är en av väldigt få som fortfarande tycker att singeln är det bästa formatet att höra musik på.

— Om jag verkligen skulle kunna göra precis som jag själv vill skulle jag bara släppa singlar. Fem om året eller så. Men det kan man inte göra. Popsingeln finns ju inte längre. Och singellistorna, speciellt i England, är ett skämt. Allt är styrt av reklampengar, så allt som gjorde singellistor så roligt och viktigt på sjuttiotalet är ett minne blott. Det måste ske en förändring. I dag kan du ju köpa dig en första plats på singellistan. Det går att placera någon som vi aldrig har hört talas om där uppe, men i det verkliga livet är de inte kapabla att fylla en telefonkiosk.

Hur viktigt är det att behålla en viss mystik kring din person?

— Jag vet inte. Det är en intressant fråga, folk påstår ju att det finns något slags mysterium eller en myt kring mig och jag har ingen aning om varifrån det kommer. Förmodligen är det för att jag aldrig haft någon romans med en nyhetsuppläsare och jag har aldrig varit riktigt, riktigt populär. Jag har alltid stått ute på flanken och varit någon som det är kul att peka på eller som man bara älskar att hata. Men därför har jag heller aldrig behövt hantera någon massiv berömmelse.

— Inga av de saker som man förväntas göra om man spelar in skivor, även om man bara får en smula framgång — vilket är precis vad jag har uppnått — intresserar mig det minsta.

— Och på något sätt kommer jag undan med att inte göra de sakerna. De flesta är inte kapabla att låta bli. En del säger att de hatar mig, men att de hyser en enorm respekt för att jag inte ger mig in i de förväntade lekarna. Och det är ju smickrande. Just när det gäller sådana människor önskar man att de kanske kunde hata mig bara lite, lite mer.

En del av myten är att du så sällan pratar med pressen. Och jag flyger över halva jordklotet till Salt Lake City när du äntligen säger ja till en intervju?

— Hmm… varför är vi i Salt Lake City egentligen? Det är konstigt. Men det är väldigt trevligt att folk vill tala med mig, för tittar du på min skivförsäljning så är den ju fullkomligt patetisk. Jag vet inte varför så många vill prata med mig… förutom här i USA förstås, här är ingen intresserad… och varför skulle jag vara så intressant?

För att de som trots allt köper dina skivor lyssnar på dem ganska noggrant?

— Det är sant.

Och det är det som gör dig intressant.

— Jag skulle avsky att vara i en sits där jag säljer miljoner skivor bland andra artister som säljer miljoner skivor, men som ingen egentligen lyssnar på. Och listorna är fulla av dem, det finns hur många som helst. Och, ärligt talat, vi vet att ingen bryr sig — jag menar, verkligen bryr sig — om de där skivorna. Men det är de som är musikindustrin. De skiter i ord som trovärdighet. För det finns ingen framtid i trovärdighet, det kan man ju inte bygga en »karriär« på, det säljer inte multiplatina. Men jag föredrar artister som är multi… multimonotona.

Vad har du uppnått i din kommunikation med yngre människor?

— En hel del. Jag har för det första lyckats hålla huvudet ovanför vattenytan i alla år, trots ett ganska hemskt förhållande till en oändlig arme av belackare och stygga kritiker. Det kommer ju dessutom nya hela tiden.

— Jag har gjort mycket musik som jag verkligen älskar. Jag har aldrig producerat musik för ett skivbolag och jag har aldrig gjort musik i den fåfänga tron att någon där ute ska uppskatta det. Jag har helt enkelt gjort musik för att det är den här musiken som jag vill kunna gå in i en skivaffär och köpa. Och det är ganska ovanligt. Jag har aldrig daltat med någon eller med min musik. Det är speciellt ovanligt bland artister som försökt samarbeta med så många stora skivbolag som jag har gjort. Som du vet är skivbolag väldigt måna om att få vad de väntar sig av sina »anställda«. Och jag har kommit undan med att aldrig behöva försvara vad jag velat göra. Med risk att låta som påven så har jag gjort riktigt bra ifrån mig. Och så är jag ju en inte alltför pjåkig sångare.

Du har verkligen blivit en bättre sångare.

— Det betyder att du tycker att jag var förskräcklig förut… men min röst har blivit bättre. Det är för att jag mognat som man… ha. Jag vet faktiskt inte varför den låter bättre. Kanske för att jag är mer avslappnad nu för tiden. Under åren i The Smiths kunde jag aldrig riktigt slappna av i studiomiljöer. Jag skyndade mig dit, gjorde vad som skulle göras och gick därifrån så fort jag kunde. Sedan satt jag hemma, stel som en pinne, och hoppades att det gick att lyssna på så jag slapp göra om det.

Finns det några nu levande artister som du respekterar?

— Nej.

Varför det?

— Enligt min mening är alla verkligt intressanta människor döda. Speciellt om vi pratar om popmusik så är det en genre som berövats på intressanta personligheter. De personer som musikpressen plockar fram och faktiskt har mage att ens be oss överväga att lyssna på och vilja läsa om… herregud… jag går hellre och… pffft… kastar pil.

— Popmusiken är i ett så desperat skick att vem som helst som har det allra, allra minsta att säga hyllas som en modern Goethe. Så om du vill bli popstjärna i dag är det den enklaste saken i världen. Du behöver definitivt inte anstränga dig eller veta varför du vill göra det. Du behöver bara rida på rätt rygg vid rätt klockslag. De flesta som sysslar med popmusik skulle jag korsa kontinenter för att undvika. Jag skulle gråta om jag hamnade i samma rum som dem.

— Spontanitet är ett ord jag alltid förknippat med popmusik. Men den finns inte kvar, allt är en enda lång karriär med pensionsförsäkringen inkluderad. The Smiths var en reaktion mot det här för femton år sedan. Vårt skivbolag Rough Trade var det också.

Men ingen lärde sig något av det?

— Nej. Det kanske hade varit annorlunda om vi också hade skrivit på för CBS. De hade kanske frågat oss vad vi hade tänkt oss att de skulle ta sig till med våra löjliga, små grejer som vi kallade singlar om det inte fanns ett färdigt album att kränga. Då hade jag skjutit mig.

Skulle du vilja leva i en annan era?

— Det gör jag. Jag lever sedan länge i en helt annan era och har absolut ingenting med den här planeten att göra.

Hur går det till?

— Jag har bara inget samröre med människosläktet. Jag har ingenting att göra med popindustrin, jag har ingenting att göra med konstgallerier, med TV, radio eller ens skidåkning.

Men du gillar att simma.

— Har jag någonsin nämnt att jag gillar att simma? Jag som trodde det var den enda hemlighet jag verkligen lyckats bevara. Jag håller mig bara undan… jag håller mig bara undan… så får de hålla på med vad de nu håller på med.

Så vad pysslar du med i din egen värld?

— Åh, jag gör massor. För mig är det inte så svårt att hålla sig borta från engelsk popmusik. Det är ju aldrig, aldrig någon annan artist som kommer till mina konserter för att säga några vänliga ord. Jag läser alltid de där konsertrecensionerna av andra artisters spelningar och där står det alltid vilka som dök upp backstage för att äta snacks med den eller den artisten. Den enda som tackat mig för en bra konsert var Tom Hanks.

Tom Hanks?

— Ja, det var chockerande. Hur kan Tom Hanks över huvud taget ha hört talas om mig, han är ju så normal. Det gjorde mig så lycklig.

Du vill ha en normal publik?

— Jag tror min publik är väldigt normal… kanske inte normal förresten, för normal kan så lätt låta som en förolämpning.

Tar du det som en förolämpning?

— Självklart. Bara jag hör ordet tänker jag på oerhört tråkiga kläder, på människor som handlar i de mest groteska affärer och har på sig vanvettigt tjocka yllesockor i juli. Så jag föredrar nog att kategorisera min publik som… hälsosam. Det är ett bättre ord än normal. Det finns ju så många gamla fåniga fördomar om att de enda som gillar vad jag gör är svartklädda semi-goter som dricker bensin. Och det är ju inte sant. Men jag blir själv nästan förvånad när jag ser vilken atletisk publik jag faktiskt har. De verkar inte vara ett dugg deprimerade.

Det är klart. De blir ju lyckliga när de träffar dig eller går på någon av dina konserter och det är ju bara då du ser dem.

— Nja… det kanske, kanske ligger någon gnutta av sanning i det. Men så känns det inte för mig. Jag tror bara att det är samma gamla försök att göra mig illa, att försöka kategorisera mig med ett »åh, vi känner Morrissey och allt han rör vid blir depressivt«. Det är ju inte sant.

Men vad skriver du för slags sånger?

— Jag skriver bara väldigt mänskliga sånger. Det är det enda de är. Väldigt mänskliga. Enkla självklara sånger som alla borde kunna ta till sina hjärtan. Det är verkligen så enkelt. Jag hörde just Oasis nya singel och texten gick verkligen… don’t go away/say that you’ll stay/forever and a day …och jag tänkte, han kan inte ha sjungit de där orden. Men det gjorde han, det är obegripligt. Och jag kom att tänka på en låt från sjuttiotalet med Teach-In som hette »Ding-Dinge-Dong« som gick sing a song every hour/when you’re in the shower/maybe it’s a big hit. Och jag kan inte för mitt liv höra någon skillnad mellan »Ding-Dinge-Dong« och Oasis. Om det finns någon så hoppas jag att jag upptäcker den någon gång.

Du verkar vara väldigt inne på kläder?

— Jag har dem på mig.

Kom igen.

— Okej, när jag tar på mig dem så är jag oftast inne i dem…. okej … men skulle det vara ett brott? Ja, jag uppskattar allt som har stil. Som ett skämt sade jag en gång till någon journalist att jag bara köper kläder på loppmarknader och det har jag fått äta upp. Den här rocken jag har på mig är så långt från en loppmarknad man kan komma. Mrs Gucci har gjort den själv.

Men ditt klädval har en historia som har följt musiken och texterna.

— Ja, det har väl det. Jag har en alert hjärna och den är vidöppen för att ta emot nya idéer. Och stil och subkulturer är oerhört fascinerande för någon som mig. Jag säger inte att jag alltid har haft stil själv, men jag har alltid fascinerats av det. Och i England är det lätt att vara det.

Det är väl den enda platsen där det existerar en popkultur?

— Självklart! Det var du som sade det! Men min blygsamhet förbjuder mig att säga det så där rakt ut. Så tack för det.

— De kulter som omgärdat musiken, speciellt inom arbetarklassen är så oerhört fascinerande. En gång kunde man kalla dem för ungdomskulturer, men när det finns sådana som jag så håller det inte längre att kategorisera dem som sådana. Och jag har ju fått allt det där serverat på en silverbricka. Jag föddes i en arbetarfamilj i Manchester vid precis rätt ögonblick och jag översköljdes av engelsk popkultur just när den erövrade hela världen. Och när punken kom började jag så sakta involvera mig i musik själv. Så det var perfekt. Det vore ett öde värre än döden om jag hade varit född 1974. Men jag skulle ha avskytt att ha kommit till världen 1930 också… och, tro mig, jag har ägnat mycket tankeverksamhet åt det dilemmat.

Så du är egentligen inte alls född i fel era?

— Så länge vi bara pratar om musik så är jag nog inte det, nej. Men pratar vi om Spanska inbördeskriget så föddes jag ju definitivt vid helt fel tidpunkt och därför hade de heller ingen som helst nytta av mig.

Uppdaterar du din fascination för subkulturerna? Du har avverkat mods, rockabillies och skinheads, det vet de flesta. Kommer du framåt i historien?

— När vi når fram till punken var jag mer än gammal nog att ta del av varenda viktig pusselbit på plats. I allt av det som nådde Manchester… men musiken? Hur mycket av musiken var egentligen vare sig bra eller viktig? Möjligen The Ramones första album. Det är inte mycket annat man verkligen minns i dag. Buzzcocks kanske. Och The Angelic Upstarts hör inte riktigt hit.

— Punken var en musikalisk rörelse utan speciellt mycket musik. Och vad skulle nästa steg vara? Acid house? För mig handlade acid house inte heller så mycket om musik, mer om hur en dörr öppnades för drogkulturen och hur folk upptäckte att de uppskattade att ta kopiösa mängder droger. Vilket egentligen engelsmännen aldrig tidigare gjort. Och plötsligt var det, på ett eller annat sätt, en del av alla människors vardag. Det var, om du frågar mig, det enda som acid house-eran uppnådde. För musiken var ju bara löjlig, precis som människorna som gjorde den.

På »Maladjusted« har du samplat dialog från en film som heter »Cockleshell Heroes«.

— Åh, det är bara ännu en av alla de där krispiga gamla brittiska filmerna som du säkert har råkat se vid fyratiden någon regnig söndagseftermiddag på en kanal som du i vanliga fall aldrig skulle drömma om att titta på. Det är faktiskt ingen speciellt bra film, trots att den är skriven av Bryan Forbes. Det är bara en grabbig krigsfilm där alla är marinsoldater och är glada hela tiden och alla befäl har stel överläpp. De åker ut i kriget, till Bourdeaux, och kommer tillbaka med en arm eller några ben mindre men är fortfarande lika jovialiska. Det är en sådan där robust gammal film som ger oss en underbar inblick i underbara gamla England.

Hur har din syn på England förändrats nu när du spenderar det mesta av din tid i andra länder?

— Min syn på England är fortfarande kärleksfull. Jag älskar det där landet mer än något annat. Fortfarande. England besitter en obeskrivlig och unik nerv och en skärpa som alstrar en sådan oerhörd kreativitet. Visst, vädret är hemskt och, visst, politikerna är värdelösa idioter. Men därför finns det alltid något att slåss mot och det är faktiskt viktigt för konstnärssjälen. Det finns alltid något att hata och sparka på och det finns inga avledande och förslöande distraktioner som sandstränder eller värmande solstrålar. Man måste se sig själv i spegeln och göra något dramatiskt. Det är det enda sättet att överleva. Så England är väldigt bra om man vill vara kreativ.

Hur reagerade du på Princess Dianas död?

— Det var så förutsägbart. Det var ju så väntat — Grace Kelly, James Dean, bla-bla-bla, och så Princess Di… Herregud. Hon var ju bara en oerhört tråkig kvinna. Men britterna köpte kungahusets kupp än en gång. Jag hade väntat mig mer av det engelska folket. Det är skrämmande att det går att hjärntvätta ett helt folk att följa minsta vink. Min första tanke var att det här var det slutgiltiga beviset för att det skulle räcka med en fingerknäppning för att hela England skulle marschera ut i krig. Det är så sorgligt. Jag kan inte komma på en enda intressant mening som Princess Di yttrade under sin livstid. Inte en enda. Och jag försöker inte provocera. Hon var en attraktiv kvinna som älskade det liv hon levde och hon dog precis som hon levde. Visst, hon åkte till tredje världen då och då, men hon gjorde det klädd i Chanel. Och jag kan inte erinra mig att Moder Theresa någonsin drog på sig en Chanel-dräkt. Jag kanske har fel, hon kanske älskade Chanel, vad vet jag? Men att Diana och Moder Theresa dog samma vecka framstod som ett tecken från en högre makt som ville säga oss något. Diana spenderade 25.000 pund om året på smink. Gör helgon det? Knappast. Spenderade Moder Theresa 25.000 pund om året på smink? Om hon gjorde det borde hon ha krävt pengarna tillbaka.

— Men det allra största skämtet var inte att britterna ville helgonförklara Diana, det största skämtet var inte att media lyckades lura en hel nation till en organiserad landssorg för en ointelligent kvinna, det största skämtet var »Candle in the Wind« med Elton John.

Dricker du sprit nu för tiden?

— Absolut. Jo, det är sant. Och gärna den billigaste, vedervärdigaste öl och den tråkigaste brittiska lager du kan tänka dig. Och här i USA är utbudet av öl fantastiskt, det är inte bara Budweiser Light och Corrs. Men man får anstränga sig om man vill hitta de där riktigt hemska brittiska ölsorterna som består av nittiofem procent polyester.

Skulle du vilja vara med i ett band igen eller vore det för mycket Tin Machine?

— Nej, jag skulle oerhört gärna vilja vara med i ett popband som sångare. Men skulle någon tillåta det? Skulle någon unna mig den glädjen? Förmodligen inte. Chansen är väl större att de fortsätter referera till dem som mina skivor i alla fall. Det vore faktiskt fantastiskt och det är något som jag ofta tänker på. Fast det enda jag vet med säkerhet är att det bandet aldrig, aldrig kommer att vara The Undertones.

Men det band du turnerar med nu borde kännas som ett band. Ni har spelat ihop i ett antal år nu.

— Ja, det gör det faktiskt. De har ju varit mitt band längre än The Smiths var en fungerande enhet. När jag började spela med det här bandet påpekade många att de var så unga och att de inte kunde spela, men alla tyckte att de såg bra ut. Och de hade nog rätt på alla punkter. Men nu är vi en utmärkt liten combo.

Är din musik något man växer ifrån?

— Det kan jag inte svara på.

Okej. Det finns en period i ens liv då man är kapabel att skapa sig en identitet, oftast gör man det i de sena tonåren, då man formligen slukar litteratur, film och musik och förhoppningsvis leder det där till att man utvecklas till en sammansatt människa. Just då behöver man en hjälpande hand och ofta tar man popstjärnor till hjälp. Eller nåt.

— Ja. Men det är så få som lyckas hålla den där lågan brinnande. Den musik man upptäcker under de åren stannar ju kvar i en för resten av ens liv. Jag säger inte att artisterna är desamma, men musiken är det definitivt. Och det har något att göra med känslan av att upptäcka något för första gången. Det går inte att jämföra med något annat i livet. Man hör alla dessa nya band som man hatar och undrar hur folk över huvud taget kan lyssna på den här skiten, men man måste komma ihåg att de flesta som köper de här skivorna köper sina allra första skivor.

— Man vill ju verkligen tro att man är en del av de böcker man läser, de filmer man ser och de skivor man hör. Och plötsligt känner man till alla de där fascinerande författarna och alla de där banden vars transsexuella sångare dog av heroinöverdoser. Men egentligen vill man ju bara vara intressant själv. Och det är genom de här böckerna och allt annat som man tror att man ska bli det. Det är romantiskt. Men de människor som… jag vill inte kalla dem förlorare… men de som inte var så noggranna med sina val i den åldern lyssnade förmodligen på Thin Lizzy.

Hur har ditt förhållande till litteratur förändrats?

— Vårt förhållande är fortfarande väldigt djupt. Jag vill fortsätta läsa och jag köper oerhörda mängder böcker men slänger de flesta, speciellt samtida romaner. Och är det något jag vill läsa så är det just en bra modern roman, men jag hittar aldrig några. Och jag försöker verkligen, jag tar mig an säkert fem-sex nya romaner i veckan. Men jag läser aldrig dagstidningar. Och jag har slutat läsa musiktidningar.

Allvarligt?

— Ja, jag har slutat. Det var svårt, för de var en så viktigt del av min uppväxt. Men de är så förutsägbara att jag bara blir förtvivlad. Jag kan berätta för dig exakt vad en tidning som Mojo kommer att sätta på omslaget till sitt februarinummer, samma sak med Q. Veckopressen ska vi inte tala om. Det finns helt enkelt inga musiktidningar att läsa längre. Och USA har aldrig varit speciellt bra på popjournalistik. Popkultur är ju fortfarande något som inte riktigt existerar här. Spin gjorde ett tappert försök men misslyckades i slutändan.

Har du gjort samma resa i litteraturhistorien som du gjort med musiken, där man naturligt går vidare från punkt A till punkt B och så vidare?

— Ja, och tyvärr måste man även välja böcker efter omslaget. Jag läste just ut Boy Georges självbiografi och det är absurt nog den första boken på många år som jag inte ville skulle ta slut. De sista kapitlen läste jag väldigt varsamt, jag mådde så bra i deras sällskap och kände en sådan närhet till människorna att jag bara ville vara kvar mellan pärmarna. En briljant bok. Dessutom känner jag flera av personerna som figurerar i boken och Boy George är en fantastisk historieberättare.

Kommer du någon gång att skriva en självbiografi?

— I så fall måste jag skriva om många människor i mitt liv på ett sätt som jag helst skulle vilja undvika. Så jag måste nog vänta tills de flesta av dem gått bort. För det går inte att teckna en intelligent bild av sitt eget liv utan att de här personerna är med. Så jag väntar.

Skriver du dagbok?

— Nej, jag har aldrig fört någon dagbok. Allt som är värt att minnas har jag i huvudet. Dagböcker är till för folk som har ett kriminellt kort minne. Som jag sa förut: jag glömmer aldrig ett namn, bara ansikten. Nu ljög jag igen.

* * * * *

Intervjun med Billy Liar är över. Mörkret har lagt sig över Utahs dimmiga berg när jag sätter mig i bilen på en kall lädersits.

När jag läser den här intervjun med Morrissey känner jag att jag just skrivit en artikel som bygger på en intervju som var fruktansvärt rolig att göra, och artikeln var minst lika rolig att skriva. Men i bakhuvudet gnager hela tiden en känsla av att jag gör som jag alltid har gjort: fullkomligt ansvarslöst, huvudstupa före tänker jag inte ens tanken att jag kanske borde prata om The Smiths med Morrissey.

När jag väl sitter vid den öppna spisen med Morrissey så pratar jag bara om just det jag vill prata med honom om. Att bara höra honom prata om precis vad som helst är det viktiga. Och jag vill inte fråga honom om The Smiths, för jag var ju där då. Jag läste allt som gick att läsa om dem och jag behöver inte älta det med honom. Att gå tillbaka till skivorna som betydde så mycket för tio-tolv år sedan, upptäcka nya detaljer och kanske revidera de åsikter jag hade om dem då är en sak, men att låta honom prata om The Smiths i stället för om sig själv — eller vad nu samtalet egentligen handlar om — kändes bara tråkigt.

Den intervjun får någon annan göra. Vårt möte blev ett samtal som åtminstone för mig innebar att jag kom lite närmare in på livet på en man som bara avslöjar detaljer om sig själv mellan rader eller i tredje person.

Jag berättar bara min historia. Ni får ta det för vad det är.

På vägen till flyplatsen i Salt Lake City ser jag inte en enda dubbeldäckare. Men det regnar hela tiden.


MORRISSEYS sjätte och senaste soloalbum heter »Maladjusted«.


Andres Lokko

Annonser

Postat i:Andres Lokko, POP vol 2 #3, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: