Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #3:2] Rockpost

Fredrik!

Fredrik Strage, du är bäst… bara så du vet!! Alla ni andra är också toppen, men Fredrik… mmm… Hursomhelst är POP bäst. Jag vill bara önska att ni skriver något om Papas Fritas! Vill också tacka er för att ni gjorde så att jag köpte Daniel Saturns debutskiva. Den är underbar! Tack! Hälsningar,

Camilla Klingstedt, Österbymo

P.S. Tack för artikeln om Portishead i POP #1 Vol 2.

Hej.

Är ni medvetna om att ert nya gullebarn Embrace snott sitt namn från en DC-kvartett som 1985 injicerade en stor dos vitalitet i en scen på väg mot avgrunden? Era engelska popsnubbar må göra hur snitsig brittpop som helst, men att sno namn från respektabla musiker med hjärtat på rätt plats (Ian McKaye är kanske en av musikvärldens viktigaste personer med tanke på Fugazi, Minor Threat, Dischord, etc.) gör dem till simpla tjuvar och bedragare, och det är hyckleri att ge dem plats i tidningen. Jag tycker att det vore på sin plats med en ursäkt till de gamla hjältarna i det riktiga Embrace, samt en artikel där ni tillintetgör de lögner ni spridit om det brittiska Embrace kvalitet. Ska ni aldrig inse att britterna inte har en chans mot amerikanerna när det gäller musik?

Med vänlig hälsning,

Dick Spencer

Hej POP!

Rasande glad blev jag av ert konstaterande och omstarten på en ny volym av POP. Inte för att jag egentligen tycker att ni skapat ett monster, men onekligen har ni skapat en trend och stressat folk till att tro att man måste kunna och vara insatt i allt. Visserligen kommer ingenting att förändras i och med er insikt; för jag tror ändå att både ni och vi är den typen att vi vill kunna allt, vi är vetgiriga och har hungriga öron. Jag frilansar lite grann och vill själv skriva om musik, musik jag tycker om och musik som berör mig. POP är det enda magasinet i Sverige som gör det med känslan för sammanhanget bibehållen. Så vill jag också göra och då är det klart att ni inger en känsla av underlägsenhet när man bläddrar igenom vilket nummer som helst. Men å andra sidan är ni många, och jag som läser just i det ögonblicket är en. Det är lika mycket vi som ni som har sporrat upp det här och det för kanske delvis något gott med sig. Att öka folks kunskapstörst kan inte ses som ett brott.

I vilket fall som helst blev jag verkligen glad och rörd och springer nu iväg och betalar in pengar för en ny laddning av POP volym 2. Tack!

Sanna Rayman, Lund

Hej POP!

I POP #17 var det en snubbe som skrev in och tackade för att ni »bevisar att vita kan hoppa«. Varför hoppar inte POP längre? Ni har ju bara en massa finniga engelska sovrums-DJ:s och trista sextiotalsrunkande popband i tidningen nu för tiden. Hur skulle det vara med lite tuffa B-Boys och mysko reggaegubbar? Tack på förhand.

Fredrik, Uppsala

SVAR: Vi hoppar fortfarande till Micke Goulos långa Jamaica-artikel och Andres Lokkos intervju med Company Flow i POP #2 Vol 2.

Hej Popelipoppopp

Jag gillar POP Vol 2 lika mycket som jag gillade första upplagan. Portishead och Björk hör till mina runt femtio favoritartister och det är alltid trevligt att läsa om dem. Jan Gradvalls text om Kurt Cobain fick mig att plocka fram skivor jag inte lyssnat till på länge. Det enda jag egentligen ville med mitt brev var att säga hur tacksam jag är att ni, eliten bland det här landets popskribenter, fortsätter att ge ut POP. Den är en inspirationskälla utan like och jag håller fortfarande på och mjölkar gamla nummer på intressanta tips. Er största bedrift är nog att ni fick mig att börja köpa countryskivor.

Visserligen har vi nog inte samma musiksmak, vilket om inte annat framgår av POP:s hundra bästa album, där varken Pink Floyd, Genesis, Yes eller ELO fick vara med, men det gör ingenting. Det vore snudd på nationell katastrof om POP försvann, så fortsätt jobba på det sätt som gör er själva lyckliga, det är det enda som betyder något. Ni skriver hur som helst fullständigt lysande och det är en ren njutning att läsa era passionerade texter om musik.

Lycka till i fortsättningen! Önskar en tokstolle på landet vars främsta intresse här i livet är musik.

Tommy Bohman, Västerhaninge

P.S. Tänk att Morrissey kommer till Sverige, är inte det otroligt? D.S.

Hej Anna Hellsten!

Äntligen! Äntligen någon som slutat fjanta med Shaun Ryder och hans skräp. Det är den bästa recension jag läst på länge.

Hälsningar,

Tomas Brandt, Stockholm

Hej tidningen POP!

»Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk«, inleder Tomas Tranströmer dikten »Från mars -79« ur diktsamlingen »Det vilda torget«. Och det är precis ur den infallsvinkeln den samtida popkulturens journalistiska namndroppare borde rannsaka sig själva.

Precis som i krönikan i #1 vol 2 antyder så har POP:s åtminstone i mina ögon ärliga strävan att porträttera den bästa popmusiken bidragit till att skapa ett monster. Men det är absolut inget fel i det — tvärtom! Tack vare att alla neurotiska hang-ups till ursäkter för musikskribenter försökt hänga på i vad de uppfattat som ett kunskapsrace så har POP omedvetet (?) belyst ett av musikjournalistikens största problem: nämligen språklösheten. Anemin, neurastenin, det förlorade uttrycket. Den allra ytterligaste formen av korruption. När diverse popjournalister tillåts ersätta språk med omotiverad namedropping i stället för att ge uttryck för de känslor som musiken förmedlar — precis samma känslor som ligger till grund för all form av konstnärligt skapande — skyler man över den egna språklösheten med ett mischmasch av ofullständigt slutna cykler och febrigt stressande referenser (utan någon som helst grund i de egna känslorna).

På något sätt så har man glömt bort det viktigaste: känslorna, kärleken och upproret, rock’n’rollen… allt det där som det är så förbannat svårt att sätta ord på. Det finns liksom alldeles för mycket ord. På tok för många akademiska resonemang, för många referenser och förklaringar. Ord men inget språk. Inga känslor som kommer till uttryck, inga madelainekakor som får läsaren att beröras eller lockas till nya insikter.

Nåväl, fortsätt att hålla idealen högt i er strävan att beskriva världens bästa musik, och fortsätt för all del också att söka rening (månne kan paralleller till Strindbergs »kriser« och offentliga reningsprocesser vara befogade?)… Vem vet, en vacker dag kanske alla dessa uttryckslösa pastischörer tar intryck av Stefanias sparsmakade och ironiska formgivning, Madelaines okuvligt chosefria ärlighet, Annas mänskliga värme… eller till och med Fredrik och Kjells nyanserade språkdräkter! Kärlek.

En bland de dryga etthundratusen

En skoningslös bödel!

Gick det inte lite väl blodigt till när ni avrättade ert monster? Det är inte så att en och annan begåvad medarbetare också fick huvudet avlägsnat från kroppen?

Vart tog alla långa ypperliga intervjuer och reportage vägen? Ersattes med korta notiser som man inte orkar läsa? Och layouten, vad hände med den oöverträffliga layouten? Fåniga 100% musik försvann och tack för det, men kapsejsande insändare och allmänt plotter, ursäkta?

Det får räcka så, egentligen älskar jag ju er. Men pop vol. 2 är bara världens näst bästa tidning. Den bästa finns inte längre.

Fredric

Annonser

Postat i:hej, POP vol 2 #3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: