Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #3:2] »Om ni inte har förstått det tidigare så är popmusik något mycket allvarligt, inte bara något som strömmar ur en radio på behaglig volym när man diskar.« ur POP #1, december 1992

ÄR DET NÅGON som minns 1992?

Det var den sensommaren som den här sagan började.

Vi kallade tidningen för POP för att pop var ett skällsord, ett ord som uttalades med avsmak av svenska rockjournalister. Pop var ytligt, pop var musik för barn, något som hörde tonår och Sting-bilagor till.

Pop kunde man väl ändå inte ta på allvar?

Vi ville så gärna visa att de hade fel. Och jag vill gärna tro att vi lyckades. Äh, nu ljuger jag. Det finns en tid för allt, falsk ödmjukhet också.

Just nu står den stora visaren på omåttlig stolthet och den lilla på näsan i vädret.

Vi fyller fem år i dag.

Jag satt i går kväll och bläddrade i det allra första numret av POP. Vi hade 2Pac:s »Brenda’s Got a Baby«, Suedes »The Drowners«, En Vogues »My Lovin’«, Sonic Youths »100%« och House Of Pains »Jump Around« bland det årets bästa singlar. Arrested Development hade gjort årets album, tätt följt av Beastie Boys, Mr Fingers, PJ Harvey, Lou Reed, Jimmy Scott och Popsicles debutalbum. Och så »Praise« med Kevin Saundersons Inner City, förstås.

Vi intervjuade Neil Young och Keith Richards, vi avfärdade Talking Heads och förklarade vår kärlek till Aretha Franklin. Vi placerade Sade på omslaget, i stället för Ride. Förstås.

Bara dagarna innan tidningen skulle tryckas gick ett av postpunkens viktigaste skivbolag, Factory, i graven. En CD-box med Motowns sextiotal, »Hitsville USA«, var årets nyutgåva. Och artiklar om Glenn Gould samsades om utrymmet med LFO, Annika Flynners krönika och Steve Ropers skvallerspalt. På recensionssidorna hyllades Buju Banton och Dinosaur Jr förbehållslöst.

Fem år senare känns det som om det faktiskt gick vägen. Jag trodde att en fem år gammal POP borde kännas trevande och vackla lite i jämförelse med den tidningen vi gör i dag. Jag hade fel.

Volym ett eller volym två, 1992 eller 1997 — intentionerna är desamma. Vi stakar fortfarande ut den väg vi själva vill gå, vi lägger rälsen under resans gång.

Vi ska inte älta om vilken eventuell betydelse vi haft och att jag inbillar mig att vi hjälpt till att förändra den svenska kulturjournalistiken för evigt och allt det där. Det borde någon annan göra, men ni vet hur det är.

Det har funnits ögonblick av förtvivlan och uppgivenhet, men det kan vi säga lite sådär i förbifarten. Vi har ju gjort ganska bra ifrån oss. Och fem år är en evighet i popvärlden. The Smiths existerade knappt i fyra, för att sluta an till en intervju i tidningen du håller i handen.

Vi skrek från hustaken att vi menade vartenda ord, vi älskade vår popmusik mer än livet självt och hävdade att det alltid fanns lite mer, lite längre bort.

För det har vi blivit så hånade och utskrattade att vi till slut var tvungna att håna oss själva och skratta åt våra läsare.

Många sanna ord och vackra formuleringar led på korset och gick en plågsam död till mötes.

Men innerst inne är allt sig likt.

Vi menar det, vi älskar vår popmusik mer än livet självt och det finns fortfarande alltid lite mer, lite längre bort.

För fem år sedan var det så mycket vi inte förstod att en del inte kunde förstå. Fast vi försökte och försökte.

Så många redaktörer i det här landet gav blanka fan i popmusik. Musikjournalistisk? Det är väl något som unga praktikanter kan syssla med?

I våra ögon kändes det fullt jämförbart med att anställa en motorskribent utan körkort eller en sjuttonårig vinkrönikör.

Det var bara två eller tre år sedan som Expressen bestämde sig för att ta Alphaville på allvar och Aftonbladet skrev att tidningen POP skulle kunna bli ganska bra om de tog och skaffade sig en kvinnlig redaktör, inte envisades med att vara så smala och kanske kunde de samla några av de bästa skribenterna från olika tidningar?

Allt det där hade vi gjort från första sekund.

Frank Zappa hade fel. Det går alldeles utmärkt att skriva om popmusik för folk som kan läsa.

Och ingen annan musiktidning har gjort det så ambitiöst som POP. Nej, inte ens brittiska Mojo. För den blev snabbt en tidskrift för vuxna män som gett upp, trots att den hade — och har — POP som en av sina största förebilder.

Så, vad har vi lärt oss?

Egentligen ingenting.

Jag tycker verkligen att vi gör den bästa musiktidningen i världen. Jag är så oerhört stolt över POP, över att fortfarande skriva i den, över alla våra medarbetare, både de som varit med oss från allra första början, de som försvunnit under resan och de som tillkommit. Tidningen har aldrig blivit större och viktigare än våra formgivare, fotografer och skribenter och vice versa.

Vi är fortfarande lika fascinerade av popmusik, det går inte att ta miste på känslan man får när magin griper tag i en. Och — japp — det finns fortfarande så mycket kvar där borta vid horisonten.

Tack för att du följt med oss så här långt på den här resan, den här resan utan slut.

Tack,

Andres Lokko, december 1997

Annonser

Postat i:Andres Lokko, POP vol 2 #3,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: