Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #2:2] Album: SWING OUT SISTER – Shapes and Patterns

SWING OUT SISTER

Shapes and Patterns

Mercury/PolyGram

För femton år sedan hade Burt Bacharach blivit bortglömd. Hans musikaliska ideal väckte närmast löje i »medvetna« popkretsar. I det läget kändes det som en nödvändig kritikermission att lyfta fram vartenda band som fattat Bacharach och försökte skapa stor pop i hans anda.

Det var därför jag hyllade halvlyckade album med allt från Dislocation Dance till Basia — därför att de ändå hade så mycket av den skickliga skönhet som en gång lockat mig att omärkligt föra över mammas Bacharachplattor från hennes stereobänk till min.

När Swing Out Sister slog igenom med toppsingeln »Breakout« var de Bacharach-lärans allra bästa missionärer, med låtar och arrangemang som strålade av stolthet och lycka. »Kaleidoscope World« kändes som en definitiv genreklassiker när den kom.

Nu har Corinne Drewery och Andy Connell hunnit fram till sitt femte album, och därtill återförenats med Paul Staveley O’Duffy, producenten bakom det pråliga jätteljudet på debuten »It’s Better to Travel«.

Och det låter mycket bra. I första hand materialet som inte bara är storslaget arrangerat utan lika storslaget komponerat: härliga »Here and Now« samt urtrevliga »We Could Make It Happen« med distgitarr och flöjt framför lallande schlagerkör. Men resten låter »bara« mycket bra, utan att beröra. Här finns mängder av njutbara orkestreringar och behagliga fraser, men varenda låt drar ut så länge — i regel uppåt fem minuter — att man får alltför gott om tid att inse hur påtagligt poänglösa de är. I förra numret beskrev jag hur avslöjande det var att sätta på Scott Walker direkt efter Weeping Willows, och börjar du lyssna på »Best of Fifth Dimension« eller nya, magnifika Charly-samlingen »The Magic of Burt Bacharach« i stället så står du inte ut länge med Swing Out Sister.

Kanske var »Kaleidoscope World« inte så bra, trots allt. Jag har inte ens nån större lust att kolla efter — hellre kollar jag igenom den makalösa TV-dokumentären om Burt Bacharach en gång till, där jag faktiskt rörs till tårar bara av introt till »Raindrops Keep Falling on My Head«. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin verkligen känslomässigt gripits av något bland Swing Out Sisters »former och mönster«.

Nu när Burt Bacharach fått tillbaka sin status som pophistoriens störste kompositör är Swing Out Sisters uppdrag slutfört, och deras plattor långt ifrån lika nödvändiga.

Kjell Häglund

Annonser

Postat i:Album vol 2 #2, Betyg 05, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: