Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #2:2] Album: ROBERT WYATT – Shleep

ROBERT WYATT

Shleep

Hannibal/MNW ILR

När Robert Wyatt tar ton med sin tunna, ömtåliga stämma på »Shleep« — hans första fullängdsalbum på sex år — är det nästan omöjligt att inte lyssna. Lika svårt är det att värja sig mot musiken, ett säreget, polygamt giftermål mellan jazz, folkmusik, psykedelia och popexperimentalism som talar med samma sällsynta intimitet och intensitet som Wyatt själv. Liksom sången glöder musiken av en vilja att kommunicera; att med så lite spill som möjligt överföra tankar och känslor från en människa till en annan.

Det vilar kanske ett banalt skimmer över den där sista meningen. Men när pop- och rockmusiken till så stor del domineras av artister som antingen gör tråkig, ooriginell musik, skriver lättköpta, klichédrivna texter eller väljer ironin som nödutgång (eller kombinerar eländena på olika sätt), är det en befrielse att höra det starka, symbiotiska förhållandet mellan rösten och det instrumentala i Robert Wyatts musik. Det är befriande att kunna fortsätta följa hans enträgna och oförställda sökande efter det alldeles speciella uttryck han så länge haft i bakhuvudet men aldrig riktigt nått fram till.

Sedan Wyatt för tjugofem år sedan blev utfrusen ur Soft Machine har han haft ett stenhårt grepp om sin personliga integritet. Det betyder inte att han skyggar för samarbeten. Senast han dök upp på skiva var på den brittiska technofolkduon Ultramarines »United Kingdoms« från 1994, där han bidrog med sång och en gammal Matching Moles-låt (gruppen han startade efter Soft Machine). Och på »Shleep« medverkar en udda — men i Wyatts världsordning naturlig — samling gäster: Brian Eno, Phil Manzanera, Paul Weller, trombonisten Annie Whitehead och saxofonisten Evan Parker, som i varierande grad bidrar med spel och sång, skrivande och produktion.

Det finns åtskilliga stunder på det här albumet som jag inte skulle vilja vara utan. »Maryan« är en svidande vacker, naturromantisk kärleksballad; i »September the Ninth« sammanstrålar Parkers saxofon, Whiteheads trombon och Wyatts cymbaler i en fascinerande atmosfär, tillbakalutad men intensivt levande; i »Alien« svävar Wyatts fraser fram som moln, utsträckta och omslutande, över en enoesk rytm; och i »Blues in Bob Minor« (Wyatts första blues, med tydliga ekon av Bob Dylans »Subterranean Homesick Blues«) får det varmt och kärleksfullt privata för en stund lämna plats åt det politiska när Wyatt i en svarthumoristisk text kritiserar det vacklande brittiska parlamentet.

Albumets kanske mest oemotståndliga minuter passerar under »Free Will and Testament«, en lågmäld filosofisk betraktelse över den fria viljan. Efter den inledande raden — »Given free will but within certain limitations/I cannot will myself to limitless mutations« — avhandlar Wyatt den enskilda människans villkor i en värld hon inte bett att få komma till. Rytmen är enkel och skelettartad, Weller bidrar effektivt med glidande gitarrslingor, och sällan har existentiella funderingar förmedlats med större intimitet och lekfullhet.

»Free Will and Testament« är något av en höjdpunkt. Men fallet är inte långt till något av de andra tio spåren. »Shleep« är något av det bästa Robert Wyatt har gjort: ett rikt och mångdimensionellt album, djupt präglat av den integritet, nyfikenhet och närvaro som under mer än trettio år har utgjort grunden till hans musikmakande.

Sebastian Stebe

Annonser

Postat i:Album vol 2 #2, Betyg 08, Sebastian Stebe, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: