Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #2:2] Album: PAUL SIMON – Songs From the Capeman

PAUL SIMON

Songs From the Capeman

Warner

Första gången hörs bara männen. Fyra både sockrade och salta satinröster som formar ett varmt, smekande läte:

»Oooh-wa-wa, Oooh-wa-wa, oooh-wa-wa, aaah! Oooh-wa-wa, oooh-wa-wa, oooh-wa-wa, yeah-eh-eh, oooh-wa-wa, oooh-wa-wa, oooh-wa-wa, oooh-wa-wa, aaah-aaah!«

På andra oooh-wa-wa-varvet kommer kvinnorna in, med några långa, raka »aaaah-aaa-ah« som leker lite med tonhöjderna på slutfrasen. När det sedan börjar om en tredje gång — oooh-wa-wa, oooh-wa-wa, oooh-wa-wa, aaah! — har varenda muskel och nerv i kroppen spänt av där jag sitter framför högtalarna, och Paul Simon tycker väl att jag är redo för hans berättelse. Med den fullödiga doo wop-kören som enda ackompanjemang börjar han sjunga, med en magisk melodi:

»It was the morning of October 6, 1960, I was wearing my brown suit preparing to leave the house, shook some hands… then adios, Brooklyn amigos.«

Farvälet ska föreställa Salvador Agrons, en puertoricansk invandrarunge som tagit på sig sin bruna kostym därför att han är på väg till domstolen. Senare samma dag döms han, som den yngste i staten New Yorks historia, till döden i den elektriska stolen; nästa natt tillbringar han på en brits på Sing-Sings death row.

Allmänhetens hat mot Agron byggdes upp under hela rättegången, i synnerhet efter hans yttrande »jag skiter i om ni så bränner mig på bål, min mamma kan få titta på«. Han visade ingen som helst ånger och blev en stor politisk symbol för det ökade gängvåldet i New York, som fokuserats allt mer sedan Broadway-premiären 1957 på »West Side Story«, Leonard Bernsteins banbrytande och vågade musikal om gängbråken på gatorna i Hell’s Kitchen (stadsdelen väster om Eighth Avenue som sägs ha fått sitt namn efter antagandet att det hetaste stället i helvetet torde vara köket). Då var Salvador Agron 14 år och redan uppslukad av den våldsamma immigrantkulturen.

Två år senare, 1959, hade han avancerat till ledare för sitt gäng. »West Side Story« gick fortfarande för fulla hus på Majestic Theatre. Fyra kvarter därifrån, på May Matthews-lekplatsen mellan 45:e och 46:e gatan, hade ett gäng sextonåringar på hemväg från bio satt sig ner under basketkorgarna för att snacka.

Hela sommaren hade bråken trappats upp mellan Salvador Agrons puertoricanska gäng, som kallade sig Vampires, och irländarnas Nordics.

Vampyrledaren Agron, ständigt klädd i en svart slängkappa av glimrande satin, hade den här augustikvällen hört att några Nordics siktats på just May Matthews, och nu skulle hans gäng hämnas en tidigare misshandel. När Vampires kom till basketplanen gav de sig på de oskyldiga, visserligen vita men inte alls gängrelaterade killarna under korgen. Med en sjutums silverskaftad mexikansk kniv högg Salvador Agron ihjäl två av dem. Han lyckades hålla sig gömd i fyra febriga dagar, medan New York-tidningarna spred skräck med larmrubriker om »The Capeman«, mördaren i mantel, lös mitt inne i New York. Stämningen var så uppjagad att radiostationerna förbjöds spela Bobby Darins nya singel »Mack the Knife«.

Bland de miljontals New York-bor som med spänning följde polisjakten i pressen fanns en artonårig Paul Simon, som dittills ägnat sommaren åt att gå och tjura för att Carole King otåligt lämnat deras gemensamma collegegrupp, The Cosines, för att skriva låtar med Jerry Goffin i stället. Bortskämd med att ha fått upp en låt på Billboardlistan redan som femtonåring (»Hey Schoolgirl«, med barndomskompisen Art Garfunkel, under pseudonymen Tom & Jerry), och nu lätt bedövad av sin första musikaliska motgång, försjönk Paul allt djupare ner i fallet Salvador Agron. Efter att polisen tagit gängledaren följde han rättegången, och efter dödsdomen följde han de allt ihärdigare rapporterna om Agrons märkvärdiga förvandling till mönsterfånge, och skildringarna av Agrons tragiska uppväxt — hur han bokstavligen ätit ur soptunnor och inte ens kunde stava sitt namn.

En annan som greps av Agrons öde var presidenthustrun Eleanor Roosevelt, som fick dödsstraffet omvandlat till livstids fängelse. Efter 21 år frigavs slutligen Salvador Agron, 1979, då den känslokalle analfabet som en gång åkt in kom ut som högutbildad och religiös poet vid 36 års ålder.

Paul Simon förblev en av hundratusentals amerikaner som under många år engagerade sig i Salvador Agrons fall, och han har ägnat hela nittiotalet åt att skriva en Broadway-musikal om »The Capeman«. På nyåret 1998 går denna 85-miljoners-produktion upp på Marquis Theatre, bara några få kvarter från lekplatsen där Salvador Agron begick sitt brott.

Storyn och texterna har Simon skrivit ihop med poeten och den karibiske Nobelpristagaren Derek Walcott; tretton av musikalens dryga trettiotalet nummer finns på den här CD:n, som — utöver Paul själv — har de tre huvudrollsinnehavarna som leadsångare. Skådisen och salsalegenden Ruben Blades spelar den mognade Agron på väg mot frigivningen, den unge och kaxigare Agron gestaltas av nye salsasuperstjärnan Marc Anthony (själv uppvuxen i ett puertoricanskt invandrarhem i East Harlem), och passionerade Puerto Rico-sångerskan Ednita Nazario spelar Salvador Agrons plågade och olyckliga mor.

Trots sin tabloidciterande titel handlar »The Capeman« inte om själva morden, och trots att musikalen snarare handlar om Agrons kamp för ett värdigt liv så är det heller ingen hjältesaga. Däremot är det en musikal om hela den komplexa immigrantsituationen i New York; om deras usla förutsättningar i ett nytt land som inte tar hand om dem — men också om deras strävanden och drömmar som får dem att skapa popmusiken.

Följaktligen är musiken en snabbflytande hybrid av doo wop, salsa, gospel, mambo, bomba, plena, femtiotalspop, soul och jazz; både spontan och eftertänksam genom sin mängd av mästerliga melodier (flera är bland de bästa Simon skrivit) och genom sina fantastiska arrangemang — som dock inte är det minsta orkestrerade; musiken lämnar aldrig rotmusikens elementära regelverk för vilka instrument som ska användas och hur; men den enkla instrumenteringen är i sig orkestrerad med skiftande filmiska sjok som flyter in i varandra. Flera sånger lyckas också växla tempon och berättarröster utan att förlora melodiskt fokus.

Ett enormt exempel är hur »Satin Summer Nights« glider från doo wop in i tidiga Motown-fraseringar, och därmed också undervisar i pophistoria; i hur soul uppstod ur doo wop.

Eller som »Virgil« vänder från nattsvart countryblues till godmodig hillbillypop via nyckelfrasen »turn evil to good«.

Egentligen har allt Paul Simon gjort efter splittringen med Art Garfunkel, och efter det första solodecenniet som soft poppoet, varit en grundligt långväga resa längs pophistoriens rötter. Efter starten i Sydafrika med makalösa »Graceland« och efter den lika fantastiska brasilianska trippen på »Rhythm of the Saints« kommer han nu själv som någon sorts immigrant till USA via Mellanamerika på »Songs From the Capeman«; en svindlande lidelsefull och sinnlig skildring av den moderna popens genetiska big bang i Spanish Harlem.

Det är ett sofistikerat storverk med en lågmäld grande finale i »Trailways Bus«, där Salvador Agron tar interstate-bussen ut i friheten, med det »flow of life« som han glömt bort, eller aldrig någonsin upplevt, rakt utanför bussfönstret. Färden, och skivan, slutar i en immigrantkontroll i Tucson, Arizona, där en av polismännen misstänksamt studerar Agrons latinodrag och frågar om han är en »alien«, och Agron, den nyväckte poeten, svarar:

»Yeah, I’m an alien from Mars/l come to work from outer space/if I travelled my whole life/you guys would still be on my case!«

Kjell Häglund

Annonser

Postat i:Album vol 2 #2, Betyg 10, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: