Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #2:2] Album: WILL OLDHAM – Joya

WILL OLDHAM

Joya

Domino/MNW ILR

Jag har en vän som älskar Will Oldham. Hans fru delar inte den kärleken. Absolut inte. Vännen insisterar ändå, Oldham får honom att känna att »kan han så kan jag«. Jag förstår vad han menar.

Det finns sångare som intar en med sin kraft. Det finns sångare som erövrar en med ett starkt känsloutspel. Det finns sångare som bara är sångare, välsignade av gudarna, och som alltid sjunger så att jordaxeln kärvar, några fantastiska ögonblick i taget. Oldham tillhör definitivt inte det gänget.

Han tillhör icke-sångarna. Han låter som ingen annan, som ingen annan skulle vilja låta, för att tala klarspråk. Han har ett litet, förtjusande och märkligt undflyende »country twang« i rösten, som omedelbart placerar honom i den amerikanska södern, men egentligen inte så mycket mer. Och han verkar inte ha några planer på att förflytta sig till någon annan kategori, trots att hans plattor så sakteliga blir mer och mer lättintagliga. Eller är det kanske bara så att vi långsamt har vant oss vid hans tonlösa, lätt gnälliga röst?

Hur som helst, tilltalet är fortfarande så dämpat, så inneslutet att man ibland får lust att gå fram och nita CD-spelaren. Fast man gör det inte, i stället slutar det alltid med att man anstränger sig lite extra för att nå fram till det Oldham så uppenbart vill hålla för sig själv. Allt det han mumlar om måste ju vara något vrickat, något skumt, något högst spännande. Varför skulle han annars vara så hemlig? Själva slutenheten blir en attraktion i sig, en provokation man inte kan motstå. Så drar han in oss i sina bitterljuva, sarkastiskt skruvade historier.

»Joya« skiljer sig musikaliskt inte så mycket från hans tidigare plattor, det är ännu en affär för oss fans. Det är samma löst sammanfogade samling akustiska instrument, som ibland strävar åt helt olika håll och ibland möts i hjärtskärande självklar harmoni. Det är samma rostiga, sönderblåsta melodier, som plötsligt öppnar sig i tusenårig skönhet och överrumplande närhet. Det är samma sönderfall, samma nonchalanta attityd.

Det är samma oförlösta utmaning. Ta den eller gå förbi.

Lennart Persson

Annonser

Postat i:Album vol 2 #2, Betyg 07, Lennart Persson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: