Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #2:2] Album: PLAID – Not For Threes

PLAID

Not For Threes

Warp/Border

»Det enda skälet till att vår musik kallas techno är instrumenten vi använder«, hävdade Ed Handley och Andy Turner medan de fortfarande var medlemmar i Black Dog.

Det var ingen djup insikt, men bortsett från deras association med skivbolaget Warp så stämde det. Och nu — i samband med duons andra album som Plaid, gästat av bland andra Björk, Nicolette och Mara Carlyle — duger det sämre än någonsin att sammanfatta deras musik som techno. Inte heller electro, även om man då förflyttar sig en bit närmare sanningen. »Not For Threes« är en lättsam kombination av upplåsta, oregelbundna rytmer, den sortens undanglidande ackord som hela Warps »Artifical Intelligense«-serie var insvept i, och en lösaktig, fragmentarisk kombination av influenser med Handleys och Turners skivhyllor som enda gemensamma nämnare.

Det som gör den här musiken speciell — och rolig att lyssna på — är känslan av att Plaid kan dyka ner i nästan vilket sammanhang som helst för att sedan skamlöst passa in sina fynd (elektroniskt »plaidifierade«) i det universum de definierat med Black Dog och på sitt första album som Plaid, »Mbuki Mvuki«, från 1991. På »Nothing For Threes« använder de sig också av live-arrangemang för gitarr, dragspel och fiol, spelade av gästmusiker och omärkligt sammanförda med de lekfulla, elektroniska strukturerna.

Albumets höjdpunkter är de mest euforiska stunderna: Ennio Morricone-technon i »Headspin«, breakbeat-calypson i »Myopia« och den luftigt trippande electron i »Lady Burst«. De vokala samarbetena är inte lika övertygande. »Rakimou«, med Mara Carlyle bakom mikrofonen, är en känslig och kommunicerande förening, men spåren med Björk (»Lilith«) och Nicolette (»Extork«) lider av något slags hålighet: det är det tomma och olustigt omänskliga ljudet av sångerskor utan sånger.

Plaid kom nyligen tillbaka från en världsturné som uppvärmare åt Björk, en kittlande möjlighet i teorin men knappast någon helfestlig upplevelse i praktiken. Folkmassor på tusentals personer skrek och buade: de ville ha Björk och inte, som Handley själv uttryckte det i en intervju, »this noodly electronic stuff«.

Jag tänker varken skrika eller bua åt »Not For Threes« — här finns många trevliga saker — men jag kan inte hålla inne med att Plaids anspråkslöshet, kanske deras främsta styrka, också kan vara rätt oengagerande; ibland på gränsen till det enerverande.

Sebastian Stebe

Annonser

Postat i:Album vol 2 #2, Betyg 06, Sebastian Stebe, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: