Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #2:2] Album: PEPS PERSSON – Rotbios

PEPS PERSSON

Rotbios

Sonet/PolyGram

Jag tror inte man ska lyssna på Elmore James originalversion av »Something Inside of Me« precis innan man petar in den här CD:n i spelaren.

Peps har bestämt sig för att göra en platta med bluesklassiker från (i första hand) femtiotalet, med svenska texter i raka översättningar från originalen. Han säger att han gjort det för att vinna nya vänner till bluesens universella uttryck.

Jag tror att han gjort det för att han är lat, att han ligger för skönt på soffan, att han röker för mycket brass i stället för att skriva nya låtar.

Vänner till bluesen vinner han ju stadigt ändå, det har han för övrigt gjort i trettio år nu. Ingen annan i detta land har gjort så mycket för bluesen, ingen annan har en så genuin känsla för både formen och innehållet, och vad man kan göra med detta. Det förstår inte minst den som hör vad Peps gör med Nisse Hellbergs utmärkta låtar på plattan »Röster från Södern«, som är det han senast satt sitt namn på.

Det här är inte dåligt, tro inte för ett ögonblick det. Peps sjunger med sedvanlig värme och spelar munspel med precis rätt blandning av plåt och passion. Bandet bakom honom är utmärkt, så ruffigt och svängigt det nu kan bli i en svensk skivstudio på nittiotalet. Men det som kommer ut känns bara så… onödigt.

Hur bra det här än svänger och kråmar sig kan det ju ändå inte bli så bra som originalen. De original Peps själv så uppenbart älskar och som vem som helst kan gå in i vilken välsorterad skivaffär som helst och köpa för en spottstyver. Howlin’ Wolf, Sonny Boy, Muddy, Little Walter och Slim Harpo.

Det här ligger alldeles för nära, det är för lite som läggs till eller dras ifrån. Det är för lättköpt. Varför slösa tid och energi på en bra Peps-version av »Something Inside of Me«, när det ligger en fullständigt magnifik, totalt förkrossande Elmore James-version rakt framför ögonen på oss? Jag förstår det inte.

På ett spår hittar Peps en egen ton, något som gör att man för ett ögonblick glömmer bort förlagan. Borta är småflickor som viftar med pistoler eller försöker hälla fotogen i honom, borta är känslan av distans och hitte-på. I stället gjuter han en alldeles egen känsla av sex och liderlighet över den avslutande versionen av »Rock Me Baby«. Med erfaren och lätt rosslig gammelmansröst och honungsdränkta, sensuella munspelstoner får han oss att tro att det här handlar om något som han själv varit med om. Mer sånt.

Lennart Persson

Annonser

Postat i:Album vol 2 #2, Betyg 05, Lennart Persson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: