Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #2:2] Album: MAZARINE STREET – Thirteen Reasons to Believe

MAZARINE STREET

Thirteen Reasons to Believe

Fine Tone Recordings/Border

Vissa band gillar man direkt, ofta rent instinktivt, och när väl första fullängdsalbumet dyker upp önskar man bara att det vore ännu bättre än det är. Mest för att det hörs och känns så väl att det skulle kunna vara det.

Så var fallet med »The Beast of Mazarine Street«, dessa stockholmares förstlingsverk från i fjol. Precis som hos göteborgskollegorna Cry och Silverbullit fanns det hos Mazarine Street en okuvlig passion för Detroitrock och annan lättantändlig, bångstyrig ramalama från sent sextio- och tidigt sjuttiotal. Mazarine Street hade visserligen den säkraste stilkänslan men aningen blekare låtar.

Roligt därför att lyssna på »Thirteen Reasons to Believe« och notera att jag faktiskt hade rätt. Plattan är bättre än debuten på nästan alla punkter.

Tuffare titlar, ett mer levande och organiskt ljud och mer liv, lust och driv i själva framförandet. Samt, framför allt, betydligt vassare låtar.

Mazarine Street har visserligen alltid varit ett vidsynt band med smak för betydligt mycket mer än den vanliga basdieten av Stones, Stooges, MC5, 13th Floor Elevators, Stax och Chess. Det här bandet köper modern dansmusik och Wu-Tang Clan också och det hade talats om såväl elektroniska experiment som hip hop-beats inför denna platta. Av sådant hörs dock inte mycket, det är fortfarande hårt vitt sväng dränkt i soul, men Mazarine Street låter betydligt mer nutida den här gången. Jon Spencer-blodet trängs med gospelsubstanserna i venerna och det börjar kännas rejält orättvist att bara sortera in Mazarine Street bland förvaltarna av Union Carbide-arvet. De har ju så många fler sidor.

Lyssna på grymt tuffa »’72 Fuck Up«, saxstompiga »Misery Train«, operaanstrukna (!) »Twisted Sister«, bluesexplosionen »Zoo Bomb« och de extatiska älskogsövningarna mellan blås och orgel i »Get Your Shit Together« och hör ett band med imponerande bredd och total koll.

Precis som Simon Ohlsson i Silverbullit överdoserar sångaren Malte Holmberg emellanåt på Iggy/Ebbot-vitaminer, vilket känns lite onödigt. Några nummer saknar de riktigt skarpa kanterna. Och likt många andra svenska medelklassrockare lyckas Mazarine Street inte alltid fullt ut med att piska upp den där riktiga skitigheten som deras amerikanska misfits till hjältar bär med sig naturligt.

Men när Mazarine Street verkligen vill är de ett fenomenalt svängigt rock’n’rollband. Den här gången både syns och hörs det.

Håkan Steen

Annonser

Postat i:Album vol 2 #2, Betyg 07, Håkan Steen, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: