Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #2:2] Album: THE KELLEY DEAL 6000 – Boom! Boom! Boom!

THE KELLEY DEAL 6000

Boom! Boom! Boom!

Nice Records/MNW ILR

The Breeders gjorde »Last Splash« och det är väl egentligen bara därför man fortfarande orkar bry sig om tvillingsystrarna Deal. »Last Splash« står, så här fyra år senare, ännu ut som ett av den amerikanska collegerockens mest slagkraftiga nittiotalsalbum. Men efter Breeders är det faktiskt bara basisten Josephine Wiggs som lyckats göra något av riktigt värde. Hennes »Bon Bon Lifestyle«, som kom på Grand Royal i vintras, är visserligen ingen sensation, men en riktigt trivsam, jazzanstruket sofistikerad rockplatta med melodier åt Patti Smith-hållet.

Kim Deal, som skrev låtarna i Breeders, fortsatte med betydligt blekgråare The Amps och hennes gitarrspelande syster Kelley åkte dit för narkotikainnehav och hamnade på ett rehabiliteringsprogram.

Under den tiden vaknade även hos henne en vilja att skriva låtar. Väl ute, fri från droger för första gången sedan tidiga tonåren, satte hon ihop bandet Solid State, som snart blev The Kelley Deal 6000.

Fjolårsdebuten »Go to the Sugar Altar« var visserligen en vildare, djärvare resa än det som Amps fick ihop på sin debut »Pacer«, men kändes på det stora hela ganska jobbig i sin ofärdiga lössläppthet.

Ungefär så var också det spontana intrycket av »Boom! Boom! Boom!«.

Men det visade sig handla om tålamod. Plattan tar sig.

Jag står visserligen inte alls ut med skramligt valstaktsblaha som »Stripper«, i vilken Deal verkar sjunga medvetet illa, eller mischmaschet »Total War«, med något slags pseudokritiskt fragment till text. Där är The Kelley Deal 6000 inte »spännande och experimentella« utan bara korkat jobbiga.

Skivan har emellertid ögonblick då man både hör och känner att Deal verkligen vill berätta något. Som inledande »Brillo Hunt«, en rent Breeders-laddad rocker om missbruk och jakten på vitt pulver. Eller det efterföljande, ganska oväntat skruvade och lätt smutsiga popnumret »Shag«. »Box« skulle kunna vara en outgiven Pixies-pärla ur hennes systers byrålåda. Vaggvisan »When He Calls Me Kitten« är egentligen lite för mycket, men jag gillar den också.

Det är inget stort album det här, nästintill lika vingligt som det förra, men med skillnaden att vi här faktiskt kan notera att Kelley Deal är en låtskrivare att räkna med.

Med lite bättre disciplin kanske det rentav blir hon som gör den värdiga uppföljaren till »Last Splash«.

Håkan Steen

Annonser

Postat i:Album vol 2 #2, Betyg 06, Håkan Steen, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: