Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #2:2] Album: G LOVE & SPECIAL SAUCE – Yeah, It’s That Easy

G LOVE & SPECIAL SAUCE

Yeah, It’s That Easy

Epic/Sony

Det måste vara något i såsen. Något kryddigt, något hett, något som höjer blodsockerhalten. Något som får en att rusa runt och skrika »Yeah!!«. Något som får musikanläggningen att svettas lite extra. Något som G Love och hans Special Sauce.

»Yeah, It’s That Easy« är deras tredje — och i särklass bästa — album; en framfusig, kaxig och orädd odyssé genom territorier som många vågat sig in i men som få återvänt ifrån.

Här samsas skitig rännstensblues, snorungerock, badassrap, hipp funk, hoppiga rytmer och sökande klubbjazz från dygnets små, svarta timmar strax före gryningen. Ett alldeles eget musikaliskt rotsystem, som både sträcker sig bakåt till det förgångna och in i framtiden. Och G Love rör sig som barn i huset.

Tänk er Jon Spencer med soul och cool eller varför inte Beck utan samplingar — ni lär hamna någonstans i närheten av G Love, som tar hjälp av det kanske fräckaste kompbandet i universum just nu: Jeffrey »House Man« Clemens på trummor och King Kane på bas.

Special Sauce är en sorts nedskalad, förvitad collegeversion av New Orleans-legenderna Meters — arrangemangen är lössläppta och lite lätt oorganiserade, men samtidigt så tajta att du inte ens kan få ner en tiodollarssedel innanför byxlinningen. Detta är musik som hela tiden befinner sig i rörelse och som tycks leva ur hand till mun. »Keep on moving« är G Loves eget recept, enligt den lekfullt grooviga »Recipe«.

Under den dryga timme vi befinner oss i Special Sauce sällskap är det sällan som man känner att man hellre vore någon annanstans — hur hårt och kantigt underlaget än är att dansa på. För dansar gör man, först till »Stepping Stone«, om flickvännen som bara trampar på sina killar, sedan till, låt säga, effektfullt motoriserade »1-76«, den jazzigt färgade, rappigt kryddade titellåten, eller snutiga »You Shall Love«.

Även under de stunder då musiken går ned på ett lägre varv, som i den långa, episkt uppbyggda »Pull the Wool«, finns intensiteten och nerven kvar. Det existerar ett inre väsen som drar till sig lyssnaren och som sedan vägrar släppa taget; något maniskt — och magiskt. Och man undrar: »Kan det vara så här enkelt?«

Svaret vet ni redan.

Micke Widell

Annonser

Postat i:Album vol 2 #2, Betyg 08, Micke Widell, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: