Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #2:2] Album: ESBJÖRN SVENSSON TRIO – Winter in Venice

ESBJÖRN SVENSSON TRIO

Winter in Venice

Superstudio/Diesel

Geniförklaringar är ett av det mest missbrukade greppen en kritiker kan ta till för att hylla ett nytt album. Brian Wilson och Paul McCartney var genier, men Eggstone eller Cardigans är det inte — ändå måste jag medge att jag använt »geni«-ordet i flera olika former om bägge Tambourine Studios-banden.

De riktiga genierna inom svensk populärmusikhistoria är lätt räknade: Jan Johansson och Lasse Gullin men knappast Bernt Rosengren eller Gals & Pals eller ens Beppe Wolgers; Georg Riedel definitivt; ABBA, självklart, men knappast någon annan pop över huvud taget.

Frågan är när man kommer att börja räkna in Esbjörn Svensson. Jag har ännu inte tillräckligt med distans till hans två plattor i år — detta soloalbum och Viktoria Tolstoys »White Russian«, där Esbjörn komponerade alla låtarna — men jag kan inte finna ett bättre ord för en så makalös produktivitet än just »genialiskt«.

På den alltför missförstådda, i själva verket lysande, »White Russian« skapade Esbjörn och Viktoria Tolstoy den snudd på snyggaste och smartaste jazzpop jag hört sedan Steely Dan; Esbjörn själv verkade vilja göra sin definitiva »Stevie Wonder« och fyllde albumet med geniala groovar, moogar, harmonier och hookar. Där, liksom här, backas han upp av Dan Berglund på bas och Magnus Öström på trummor, och om jag nu vågar börja kalla Esbjörn för geni så måste jag också kalla Esbjörn Svensson Trio för supergrupp.

Deras egna, nya album »Winter in Venice« är en mer akustisk resa genom jazzens sexigaste sextio- och sjuttiotal, inspelad på tre dagar i augusti.

Storheten med Esbjörn är att han i varje låt har en jämvikt mellan melodi och solo; att han lägger lika delar komposition och improvisation i vågskålen; att man även under solopassagerna hela tiden hör melodin och ackorden. Esbjörn idiotkör inte runt i skal- och tonarts-rondeller runt melodin utan sitter lugnt och ledigt mitt i och njuter själv; låter oss njuta.

När han själv komponerar hamnar han rätt långt från den Thelonious Monk han tolkade så starkt senast, snarare i närheten av den alltid lika introspektive som avslappnade Bill Evans.

Internationellt sett föredrar jag Esbjörn till och med framför Jackie Terrason, och han är helt överlägsen hypade amerikanska traditionalister som Eric Reed.

Även om säkerligen bara svenskar i en ålder mellan min och Esbjörns till fullo kan förstå avslutande »Herkules Jonssons låt«, en stilla tolkning av Gunnar Svenssons (Esbjörns farbror, som mest gjorde sig känd under pseudonymen Helmer Bryd) signatur till Tage Danielssons fantastiska barn-TV-serie »Herkules Jonssons stordåd«.

Kjell Häglund

Annonser

Postat i:Album vol 2 #2, Betyg 08, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: