Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #2:2] Album: COMMON – One Day It’ll All Make Sense

COMMON - One Day It'll All Make Sense

COMMON

One Day It’ll All Make Sense

Relativity/Sony

»What I wanna do to you/nah, it really is for you/is open my mental window/hopin’ that y’all will climb in or if not/at least look in«

Med de orden bjuder Chicago-bördige Lonnie Rasheed Lynn, alias Common, oss att ta del av »One Day It’ll All Make Sense«, ett album helt befriat från stöddig hip hop-fernissa, 36 kamrar, guldkedjor runt halsen, Parental Advisory-lappar, plattityder, storhetsvansinne och machopladder. Det är bara en samling djupt personliga om än brinnande allmängiltiga betraktelser över en man och hans värld, men det till musik så enastående att den slår undan benen på praktiskt taget all hip hop jag hört de senaste två åren.

Redan på förra albumet, 1994 års »Resurrection«, skrev han in sig i hip hop-historien med »I Used to Love H.E.R.«, en berättelse om en kvinna han en gång älskade och vördade men nu känner sig kall och likgiltig inför. En mer noggrann lyssning avslöjar att kvinnan, textens gudomliga musa, i själva verket är en metafor för hip hop, och att Commons betraktelse är en sorgsen, frustrerad undran över vart musiken han växte upp till och trodde sig älska är på väg. Att den frågeställningen tyvärr är lika aktuell tre år senare vet vi redan.

På sätt och vis kan hela »One Day It’ll All Make Sense« ses som den självklara uppföljaren till »I Used to Love H.E.R.«. Men Common fördömer inte, viftar inte med pekpinnar, skriver oss inte saker på näsan. Han gör helt enkelt det album som vi väntat på i evigheter — ett stycke hip hop där den knutna näven blir en utsträckt hand, där orden levereras med en tyngd, en värme och ett allvar som placerar honom i den skara stora svarta poeter där föregångarna heter Maya Angelou, Bobby Womack, Marvin Gaye och, inte minst, Gil Scott-Heron.

Men det är inte för ett ögonblick ilska eller uppgivenhet som är drivkraften på »One Day It’ll All Make Sense«. Från första till sista ton handlar det om kärlek, ödmjukhet och, ja, just det, respekt, parat med fritt flödande jazz, klockren old school, frenetisk scratch och stor, själfull soul.

Introduktionsspåren »Introspection« och »Invocation« smyger igång med rasslande skallerormstrummor, tung bas och mjukaste jazzgitarr, och glider efter ett par minuter över i »Real N***a Quotes« med ett rimflöde från Common om vikten av det där många pratar om men få tar på allvar — att »stay true, stay real«. Till en fantastisk produktion med loopade trumpeter och manisk scratch från ständige DJ:n Mista Sinista hinner han mellan rimmen slänga in namn på några systrar och bröder som håller måttet — Marvin Gaye, Busta Rhymes, Erykah Badu — innan han tar med oss till kyrkan för att lyssna på en glödande predikan om äktenskapet, familjen, vänskap och sammanhållning. Prästen ropar exalterat »We hope to get ten thousand young people that want to be married and marry them because the new century must be the century of family! Without strong family we don’t have strong community or strong nation, we must rebuild the family!« — tankar som för övrigt är precis lika relevanta i Sverige 1997.

Och därefter förvandlar Common tillsammans med Lauryn Hill från Fugees Stevie Wonders »Never Dreamed You’d Leave in Summer« till den oerhörda balladen »Retrospect For Life« — en sång om just familjen, föräldraskap och vådan i att sätta oönskade barn till världen. Common talar omväxlande till sin flickvän och deras ännu ofödda barn om sin förvirring och ångest över att fatta fel beslut: »knowing you’re the best part of life/do I have the right to take yours?/just cause I created you irresponsibly«. När Lauryn tar över i refrängen och vaggande och förtvivlat sjunger »I never dreamed you’d leave in summer/you said you would be here when it rains/why didn’t you stay?« förstår vi genast hur det slutade. Duetten spelades in när Lauryn var höggravid och bara ett par dagar innan Commons fru födde sitt första barn, och det är starkt, gripande och vackert så att det svartnar för ögonen.

Lika allvarliga och lika hisnande vackra är »G.O.D (Gaining One’s Definition)«, med Common och Cee-Lo från Goodie M.O.B. i besjälat samspråk om religion och rättfärdighet; och uppläsningen »My City« som är den som allra tydligast pekar på släktskapet med Scott-Heron. Mot en bakgrund av en mjukt improviserande sopransaxofon, kontrabas och några ackord på en flygel gör Common mörka, avslappnade reflektioner om en stad i sönderfall och en värld i förändring: »This is the city of Chicago/this style I’m using is free/or at least it would be if my mind was…«.

I »Reminding Me (of Sef)« tittar Common längtansfullt tillbaka på high school-tidens lyckliga och okomplicerade tillvaro, när det högsta livet hade att bjuda var att hänga med polarna, flirta med tjejer och nalla lite Hennessy ur föräldrarnas barskåp. Common skrev låten i sorg och förtvivlan bara dagarna efter att en av hans närmaste vänner blivit brutalt ihjälslagen, men resultatet, med den sanslöst funkiga basgången och en mäkta inspirerad Chantay Savage på körsång, är ändå jublande svängigt. Livsglädjen, ödmjukheten och kärleken är ju som sagt det som lyfter och för det här albumet framåt, med rytmer hämtade direkt från ett stort, bultande hjärta och med rim precis lika kraftfulla som de fraser ur Korinthier-brevet Common citerar på omslaget — den vers som slutar med »When I was a child, I talked like a child, I thought like a child, I reasoned like a child. When I became a man, I put childish ways behind me«.

Och att Common är en vuxen man visar han kanske allra tydligast när han, precis som på förra albumet, låter sin pappa Lonnie Lynn Senior runda av skivan med den rörande »Pop’s Rap pt II/Fatherhood«. Med oslipad, lite rosslig röst resonerar den gamle basketspelaren över sin egen fadersroll och den lyckliga vetskapen att någon snart kommer att kalla honom farfar, men de sista och mest laddade meningarna tillägnar han sin son: »I have to thank the almighty/for the strength that he sent to me through you/so I’m here to say thank you, son/and numerous other things/and I love you, my son«. Ingen som lyssnat på »One Day It’ll All Make Sense« kan göra annat än att instämma i den hyllningen.

Själv sitter åtminstone jag andlös kvar framför de tysta högtalarna, rörd, berörd och helt betagen av rösterna, orden och insikterna på den största hip hop-plattan på år och dag.

Anna Hellsten

Annonser

Postat i:Album vol 2 #2, Anna Hellsten, Betyg 09, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: