Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #2:2] Album: ALPHA – Come From Heaven

ALPHA

Come From Heaven

Melankolic/Virgin

Med högsta betyg i studioteknologi, en trave soundtracks i skivväskan och en förkärlek för att sampla dem, skissar Bristol-duon Alpha på sitt debutalbum »Come From Heaven« en samling lätt surrealistiska ljudäventyr, några av dem instrumentala, några med sång från inhyrda vokalister. Låter det bekant? Tänkte väl det. Alpha ligger på Massive Attacks etikett Melankolic, och arvet från dem och andra Bristol-pionjärer ligger stundtals ganska tungt över »Come From Heaven«.

I sånger som »Rain«, »My Things« och »Nyquil« fångar kärnduon Corin Dingley och Andy Jenks upp samma skruvade, ultramoderna film noir-känsla som Julee Cruise, Barry Adamson och, förstås, Portishead — det vilar ett slags enslig långt efter midnatt-känsla över de tretton kompositionerna på plattan. Särskilt tydligt är det i den undersköna »Back« som med mjukt vispande trummor, en svällande cello och ett frostigt stråkparti sveper in lyssnaren i samma sorts mörka, förrädiskt vackra arrangemang som de Angelo Badalamenti gjort till sitt signum.

Wendy Stubbs och Helen White sjunger båda med ljuva, gälla Harriet Wheeler-lika sopranröster som kontrasterar de svarta underströmmarna i musiken, men av de tre sångarna är Martin Barnard onekligen den intressantaste. Hans soloinsats på »Sometime Later« börjar försiktigt och kontrollerat, men så spricker hans röst plötsligt upp i ett yvigt drama queen-vibrato, och låten vänder i ett nafs från behagfull ljudtapet till en explosion av upprivna känslor.

»Slim« låter däremot, med sina franska nya vågen-samplingar, uppskärrade stråkar och distade sång, bara som något Beth Gibbons och Geoff Barrow slängde i papperskorgen för flera år sedan. Helen White försöker till och med kopiera Beth Gibbons vassa, manierade sångstil utan att lyckas särskilt bra.

Annars är »Come From Heaven« ett ganska älskvärt album. Här finns inte en melodi eller ett enda produktionsgrepp man inte hört förut, men Alpha förvaltar klichéerna med både finess och fingertoppskänsla.

Anna Hellsten

Annonser

Postat i:Album vol 2 #2, Anna Hellsten, Betyg 06, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: