Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #2:2] Pixies-diskografi

Pixies-diskografi

Black Francis vill ge alla Pixies-skivor högsta betyg. Terry Ericsson håller inte med och tvingar sin favoritmullis att gå igenom alla album som han gjorde med åttiotalets mest maniska, psykopatiska rockband.

Come on Pilgrim [1987]

4AD MAD 709

»The main point is to get chills down your spine, get goose bumps when you hear music… We’re just trying to be like 83 year old boys, and girls. And trying to make cool records. Cool rock songs that other people will just really get off on. We want people to still listen to them in ten years, hopefully.«

Det har nu gått drygt tio år sedan The Pixies släppte sin första skiva och de förhoppningar Black Francis (eller Frank Black som han valde att kalla sig efter splittringen) hade då har definitivt blivit verklighet. Jag får fortfarande samma kick av att höra deras färgstarka, ibland rent maniska rockmusik. När de var som allra bäst, i slutet av åttiotalet, var det ingen som rörde dem.

Black Francis startade Pixies tillsammans med studie- och rumskamraten Joey Santiago. Den ofta återberättade historien om hur de satte in en annons i The Boston Phoenix och sökte efter en basist till ett band som var inne på »Hüsker Dü och Peter, Paul & Mary« är numera rockhistoria. Kim Deal var den enda som svarade på annonsen, och hon föreslog strax därpå att de skulle dumpa dåvarande trummisen och i stället ta in David Lovering. Sommaren 1986 började de repa i David Loverings pappas garage. Drömmen som Black Francis närt redan som åttaåring, då han som medlem i Boston Folk Song Society för första gången uppträdde på scen (han sjöng Woody Guthrie-sånger) hade äntligen blivit verklighet.

De första demoinspelningarna — 17 låtar som fick samlingsnamnet »The Purple Tape« och kom att spridas ut över Pixies samtliga fem album — spelades in under knappa förhållanden i den lilla studion Fort Apache i Boston, under överseende av producenten och studioägaren Gary Smith.

— Fort Apache låg på en annan plats än den gör i dag, berättar Francis. Det var en mycket billigare studio då och den låg i en lagerlokal i ett farligt område. Det var extremt kallt på nätterna, och efter mörkrets inbrott låste vi in oss eftersom det var så osäkert att gå utanför studion på kvällarna.

Men inspelningarna gav raskt resultat. »The Purple Tape« nådde bossen på 4AD i England, Ivo Watts-Russell, som omedelbart kontrakterade Pixies, plockade ut åtta låtar från demokassetten och satte ihop dessa till minialbumet »Come on Pilgrim«.

Albumet är ingen knockout, men en utmärkt aptitretare för vad som skulle komma. Framför allt markerar Pixies sina många särdrag. Det går att skönja influenser som Gun Clubs popblues och tidiga Violent Femmes punkpop, men mixen av poppiga refränger, eleganta stopp, knixiga kast och känslan av att de flesta låtarna innehåller idéer som för de flesta band skulle räcka till fyra eller fem låtar, gör att Pixies hela tiden låter som sig själva.

Frågar man vad Black Francis tycker om debuten och ber honom sätta betyg så blir svaret lika enkelt och övertygande som Pixies musik: »Alla mina plattor är värda 10 av 10.«

Surfer Rosa [1988]

4AD CAD 803

Nu börjar vi snacka. Joey Santiago kliver fram som den amerikanska rockvärldens störste gitarrist, vid den tiden jämte Dinosaur Jr:s J Mascis och Sonic Youths Thurston Moore och Lee Ranaldo. Kim Deal bidrar med fantastiska »Gigantic« och Black Francis sjunger sönder halsmandlarna i sin iver att klä sina låtar med den punkiga energi som kännetecknade hans förebilder, från Iggy Pop fram till Black Flag och Butthole Surfers.

Producent för albumet var Steve Albini, en omsusad herre som också var ledare för gruppen Big Black.

— Han hade en ganska nonchalant attityd som passade oss bra. Han var inte överdrivet seriös och gick in för ett naturligt sound snarare än att arbeta för mycket med musiken, vilket antagligen var en sund inställning. Jag vet inte hur pass intresserad han var av projektet — förmodligen gjorde han det för pengarna, även om det inte var särskilt stora summor det handlade om. Han var nog måttligt intresserad av bandet och lätt förbannad över att behöva vara där. Det är mitt minne av Mr Steve Albini.

Doolittle [1989]

4AD CAD 905

Åttiotalets bästa rockalbum. Ett oslagbart driv i låtar som »Debaser«, »Tame« och »Wave of Mutilation«. Joey Santiago slår på sin polissirenstjutande gitarr och larmet är lika öronbedövande som vackert. Black Francis gnyr på »Hey« som Mick Jagger gjorde på »Angie«. Han förvrider rösten på »Dead«, Pixies motsvarighet till Beatles »Helter Skelter«. Och så har vi de oantastliga poplåtarna »Here Comes Your Man« och »Monkey Gone to Heaven«. Fler än jag tror att den sistnämnda med bättre timing skulle kunna ha blivit samma monumentala, världsomspännande hit som Nirvana fick med »Smells Like Teen Spirit«. Rockmusik blir inte coolare än så här.

Den nye producent som anlitades till albumet, Gil Norton, var Steve Albinis raka motsats. Samarbetet höll ända fram tills Black Francis upplöste Pixies vid årsskiftet 1991-1992.

— Gil Norton var en mycket vänskaplig person. Han förde in en massa principer, grundläggande kunskaper om hur man gör popskivor. Han var entusiastisk och kunde jobba hur många timmar som helst i studion. Han var verkligen begeistrad över bandet.

Det var inget snack om saken. Vid den här tiden var The Pixies världens bästa rock’n’roll-band. Och »Doolittle« toppade de flesta kritikers albumlistor det året.

— Ja, jag antar att det fanns en slags popattraktion där som många tyckte om. Jag vet inte varför vi hyllades som världens bästa band och sånt, men kanske berodde det på att det fanns så många skitband just då.

Franks personliga favoriter från »Doolittle« inkluderar »Wave of Mutilation«, för övrigt den enda Pixies-låt han spelat live som Frank Black; »Crackity Jones«, som handlar om en galning Frank delade rum med när han studerade i Puerto Rico och avslutande spåret, »Gauge Away«.

— Jag gillar strukturen i den sången. Och det klassiska, bibliska ämnet gör den till en väldigt traditionell låt. Man skulle kunna säga att den har rötter både i folkmusiken och bluesen. Jag gör min tolkning av Samson och Delilah, den inte helt okända berättelsen från Gamla Testamentet. Men mest gillar jag låten för tekniken att i huvudsak använda samma ackord om och om igen, både i vers och refräng. En teknik som var en av nycklarna till Pixies framgång och som vi blev kända för. Ja, som jag blev känd för. Precis som den udda rytm vi kunde använda oss av. Du vet, 1-2-3-4, 2-2-3-4, 3-2-3-4, 4-2-3-4, 5-2-3-4 (Frank sjunger tempoväxlingar). De här femdelade låtarna eller tredelade låtarna eller låtar som har en extra tvåtakt… du vet, inte så fyrkantigt.

Bossanova [1990]

4AD CAD 0010

Titeln »Rock Music« säger det mesta. Efter den lugna, Sergio Leone-doftande instrumental-covern »Cecilia Ann« ljuder ur Black Francis strupe ett skrik som ekar Kurt Cobain mer än någonting annat. »Rock music«. Det är helt psykopatisk rock’n’roll. Det är punkrock som också pekar mot Black Francis egna hjälte och förebild, Iggy Pop. Albumet som helhet når inte riktigt upp till föregångaren, men det är ändå häpnadsväckande bra. Så simpelt. Så rakt på. Den största skillnaden jämfört med »Doolittle« är att Kim Deals roll som sångerska är markant nedtonad. Även de tidigare så markerade basgångarna har förskjutits in i ljudbilden. Kim var antagligen mer koncentrerad på hobbyprojektet The Breeders, som hon året innan startade med Tanya Donelly från Throwing Muses.

— John Linnell från They Might Be Giants håller »Bossanova« som sitt favoritalbum och det är jag hemskt glad för. Jag gillar de episka låtarna, som »The Happening« och »All Over the World«, och jag har alltid gillat »Allison«, en sång om jazzpianisten Mose Allison. En låt jag inte var så nöjd med var »Dig For Fire«. Vi la ner en massa tid på den, mest för att Gil Norton gillade refrängen. Vi försökte göra en låt av den men vi lyckades inget vidare. Vi kanske försökte för mycket. Min favoritlåt från albumet är annars »Blown Away« som vi spelade in i Hansa Ton-studion i Berlin. Det var viktigt för mig att få spela in i Hansa Ton eftersom flera av mina favoritskivor spelades in där — som Iggy Pops »The Idiot« och »Lust For Life«. Det var som en pilgrimsfärd.

Trompe Le Monde [1991]

4AD CAD 1014

Av brittiska musikjournalister ofta kallat för »heavy rock-albumet«, en benämning som får Black Francis att se rött.

— Det finns några låtar som är ganska tunga, som »Planet of Sound«, men som på alla mina album så finns det några tyngre låtar och några mjukare. Det finns poppiga låtar och låtar som är mer excentriska. Det är alltid en mix. Om någon försöker säga att något av mina album bara låter som en sak så kan jag alltid motbevisa dem.

— Favoritlåtar? Ja, versionen vi gjorde av Jesus And Mary Chains »Head On« var kul att göra. Jag gillar »Letter to Memphis«, »Bird Dream of the Olympus Mons«, »The Navajo Know« — ja jag tycker om de flesta låtarna. »Trompe le Monde« är nog mitt favoritalbum med The Pixies om man ser till låtarna.

Det är en åsikt som jag inte delar. Just heavyrockkänslan, som faktiskt smittat ner flera låtar, tilltalar mig betydligt mindre än deras tidigare så raka poprock. Många låtar saknar fokus och visst är det ett svaghetstecken när Mary Chain-covern slår det mesta och Mary Chain-inspirerade »Bird Dream of the Olympus Mons« är en av få riktigt starka låtar.

»Sad Punk« är en låt som är lätt — möjligen för lätt — att se som en ödesmättad profetia om Kurt Cobains öde. Egentligen lär den handla om dinosauriernas utdöende. Det finns även teorier som hävdar att låten är en referens till Albert Camus »Främlingen«. Hur ser då Black själv på alla jämförelser med Nirvana och alla påståenden om att Pixies la grunden till Nirvanas framgångar?

— Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det. Uppenbart hade de större popattraktion än The Pixies och om de var influerade av mig så må det väl vara så. Det är en kedja som aldrig tar slut. Folk nämner mig som influens, jag nämner andra personer som influenser och de i sin tur anger andra personer och det tar aldrig slut. Jag vet inte hur pass ansvarig jag är för andra bands framgångar. Men visst, folk har sagt att »Smells Like Teen Spirit« är en kombination av den och den Pixies-låten. Fast Nirvana hade sin egen stil, vilket var det som fick så många att reagera på dem. Jag tror inte att de reagerade på deras eventuella Pixies-influens.

— Jag hatar att säga någonting som låter så arrogant som det jag tänker säga nu, men jag skulle ändå vilja hävda att jag är mer av en ledare än en följeslagare. Vid vissa tidpunkter har jag verkligen varit en ledare inom popmusiken. Men syftet har alltid varit att göra bra musik.

— Och jag gillar inte trendiga plattor och trendig musik. A new hot sound? Nej, tack. Det betyder ingenting för mig. Jag har aldrig lyssnat på skivor på det sättet.


FRANK BLACK jobbar just nu med soloalbumet »Frank Black & The Catholics« och producerar den nya singerlsongwriter-stjärnan Read Paley.


 Terry Ericsson

Filed under: POP vol 2 #2, Terry Ericsson, , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: