Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #2:2] John Holm

John Holm

På sjuttiotalet gjorde John Holm romantisk, grubblande rockpoesi. Han öppnade dörren för Lundell, Hellman, Öberg och alla de andra. Sedan fick han astma och röstbesvär. Han stack till Los Angeles från Lilla Essingen för att han ogillade Stockholms berggrund. Och åren gick. Nu ringer telefonen på Tomas Anderssons hotellrum: »ja, tjena det är Jonte, jag är här nu«.

KÖPENHAMN, SEN EFTERMIDDAG. Hettan börjar ge efter och från mitt hotellfönster ser jag en seg massa av människor röra sig mot perrongerna. Har försökt sova, men det går inte. Mitt rum bakom centralstationen skakar som ett epilepsianfall varje gång ett nytt tåg rullar in.

Jag är i Köpenhamn för att jag har blivit ombedd att berätta historien om John Holm. Historien om den eteriske rockpoeten från Lilla Essingen som efter tre odödliga album på sjuttiotalet gick in i den stora tystnaden; lämnade Sverige för USA, bildade familj och började installera hi-fi-anläggningar i Beverly Hills.

Efter en slarvigt ihopsatt samlingsplatta är det dags för CD-boxen. En runsten för fansen, ett bokslut för John Holm. Nu ska han gå vidare.

John Holm har haft några hektiska veckor i Sverige. Han har mixat om gamla låtar, lyssnat igenom outgivet material och träffat skivbolagsmänniskor. I kväll ska allt som rör låtarna vara färdigt, vilket det naturligtvis inte är. Koordinatorn Jan-Erik »Eggis« Johansson låter smådesperat på telefon, men försäkrar att John dyker upp på avtalad tid.

Vi har stämt möte här, på det så kallade hotellet. Han ska komma med sista båten från Malmö. Tidigt i morgon går hans plan från Skurup till Los Angeles. Vi har natten på oss.

Hur berättar man en historia? I journalistiska sammanhang talas det alltid om att ge »hela storyn«. Journalister brukar älska att excellera i datum och trivia; snurra fakta runt en suddig livslinje och invagga läsarna i tron att de fått del av en objektiv sanning.

Det var så Clinton Heylin gjorde när han skrev sin tegelstensbiografi över Bob Dylan: geniets karriär rekapitulerades med hjälp av klockslag, singelbaksidor och studiomusiker. Efter 500 sidor visste jag fortfarande inget väsentligt mer om Dylan.

För att en människa ska bli synlig måste hon få relief mot någon annans subjektiva upplevelse av henne. Att försöka ge hela storyn är bara fåfängt. En artist som släpper en platta överlämnar sig och blir till i betraktarens ögon, allt enligt den narcissistiska matematiken.

Funderar på det där medan jag promenerar över Rådhusplatsen med John Holms ljusa, ettriga röst i lurarna. Vad är en historia och var börjar man?

För mig börjar det i Henrik Franzéns etta på Bjurholmsplan. Henke sjöng i Grisen Skriker, 22 För Många och diverse andra band som kämpade på i den massmediala skuggan under sjuttio- och åttiotalet. De senaste tio åren har han suttit i kolonilotten och jiddrat med polarna från Gubbängen, jobbat extra som gymnastiklärare, skrivit på en roman och reciterat Bukowski-dikter i egen svensk översättning, kompad av ett jazzband.

Det var efter en Bukowski-läsning på en söderkrog jag hängde med honom och hans jazzmusiker hem till Bjurholmsplan. Jag var knappt tjugo och upphetsad som en foxterrier över att få vara med de stora killarna.

Det var högsommar och det hade börjat ljusna. Fönsterna mot gården stod vidöppna och jag halvlåg på Henkes säng. En tjock cigarett gick runt i rummet och jag minns att jazzmusikerna hade väldigt fula kläder, att de verkade vara ungkarlar allihopa, liksom utan några riktiga liv. Jag gillade dem verkligen.

Det var då Henrik Franzén tog fram »Sordin«. Jag hade aldrig hört John Holm, men sa ingenting, Henke skulle nog ha spöat upp mig. Han satte på »Får man leva för det« och sa åt oss att hålla käften. Sedan sjöng han duett med John Holm och viftade med armarna för att annonsera vissa poetiska höjdpunkter.

Jag brukar tänka på den natten och det där aparta gänget 35-åringar när jag lyssnar på John Holm. Män som har lite svårt med orden, det är såna som ska leda en ut på Holms sommarängar och öde stränder. Henke Franzén och hans polare hade precis den oslipade, heterosexuella känslighet som jag förknippar med hans sånger.

* * * * *

Min kärlek till John Holm handlar nog främst om att han är en svensksjungande singer/songwriter. Det finns få riktigt bra såna. Få har lyckats förena ett intressant musikaliskt uttryck med ett lika intressant textmässigt.

Personligen har jag aldrig riktigt förstått Pugh Rogefeldt, han brukar anses som pionjären i sammanhanget. För mig är John Holm pionjären. Den förste som gjorde tidlös rockpoesi (underskattat ord!) på svenska och den som öppnade dörren för Lundell, Plura, Di Leva, Jakob Hellman, Thomas Öberg och några till. Alla som skriver svenska texter vet vilken minerad mark de trampar. En på samma gång minerad och oupptäckt mark. Det saknas svenska rockschabloner att ta plats i. Engelskan har hur många som helst — ett allmängods av fraser, bilder och myter som inkarneras av varje ny generation artister.

I Sverige, där vi alltid har importerat den betydande delen av kulturen, ligger rockmusikens språk som mossan på berget. Svenskan anses vara kantig och svår, många menar till och med att den är oförenlig med rockmusik.

Jag har alltid tyckt att den inställningen är lite fantasilös. En bergsklättrare klagar inte på att berget är brant, han vill inte klättra på en motorväg. Om svenskan är laddad för svenskarna så är väl det något som borde utmana. Den textförfattare som lyckas navigera i språket har en enorm möjlighet att beröra.

Ulf Lundell har flera gånger vittnat om John Holms betydelse för honom som låtskrivare. Precis som Holm besvärjer Lundell vardagen med hjälp av ett vardagligt tonfall, och precis som Holm var Lundell mer flummare än proggare. Det finns väldigt lite av vänsterrörelsens dogmatik i deras texter från sjuttiotalet, de hade inte lika tjock hud som debattörerna i Blå Tåget. Lundell och Holm var romantiker och grubblare.

Men Lundells språk är, redan på debutplattan »Vargmåne«, mognare och briljantare än Holms. Storheten i Holms låtar ligger inte så ofta i stilistiken som i den naiva direktheten. Till skillnad från Lundell finns det i Holms person och produktion väldigt lite av självmedvetenhet. Och jag gissar att det är just detta som har hindrat honom från att gå på myten om sig själv och därmed riskera att bli en parodi på sig själv. Det har gjort honom mindre medial, men desto mer mytisk.

* * * * *

Klockan halv tolv ringer hotelltelefonen. »Ja, tjena det är Jonte, jag är här nu«.

Vi har träffats en gång förut, tidigare denna sommar när han var uppe i Stockholm för att mixa. En kamrat som hälsat på John i Los Angeles lät mig hänga med när de skulle träffas.

Vi drack några glas på en uteservering och han visade sig vara en enkel man, som älskar sin fru och blir blank över ögonen när han talar om sin gamla mamma. Ödmjuk, bekräftande och lättpratad. Jag frågade lite om sjuttiotalet och fick en känsla av att han inte har en aning om vilken status han har. Han svarade vänligt på mina frågor, sedan ägnade vi resten av kvällen åt att diskutera den svenska berggrunden. John Holm har pluggat geologi. Det var en av de saker han gjorde under de tysta åren. Han sökte en vetenskaplig grund för en känsla han hade haft länge: att det finns ett samband mellan psykisk ohälsa i Stockholm och den berggrund stan är byggd på. Granit utsöndrar en gas som enligt Holm skapar ett obarmhärtigt tryck på många människor.

»Att bo på första våningen i Stockholm är ingen lek«, sa han. Förmodligen såg jag skeptisk ut, för han backade: »Jag är inte någon New Age-flummare, men man kan faktiskt bli väldigt låg av att bo på första våningen i den här stan, vakna på morgnarna med skuldkänslor och sånt. Helst ska man inte bo lägre än tredje våningen, om man över huvud taget ska bo här — det är mycket bättre i Malmö, den stan har ingen berggrund. Själv flyttade jag till Kalifornien.«

Den kvällen i Stockholm avslutades med att vi satt på Katarinavägen och såg solen gå ner över stan. John tog en paus från geologin och berättade om när han hörde »Mr. Tambourine Man« första gången på morsans radio och vilken kick det var, att det var där det började för honom: i Dylans storslagna vision om att bryta sig loss och dansa under diamanthimlen.

När vi nu ses i Köpenhamn så börjar vi där vi slutade. Med Dylan och den nya rockmusikens entré på Lilla Essingen. Vi slår oss neri en nästan tom turistfälla framför tivolit och John pratar om hur han började skriva:

— Det var inte helt naturligt att sjunga på svenska. De inhemska rockband som jag växte upp med: Hep Stars, Tages, Undertakers och Shanes sjöng ju på engelska. Jag och mina polare var tolv, tretton år och vi kollade in deras spelningar på Liverpool Club som låg i Stadshuset. På den tiden var det nästan komiskt tydligt hur England plagierade USA och Sverige i sin tur plagierade England. De här banden snodde allt.

— Den eran fick ett väldigt abrupt slut. Rhythm’n’blues dog och nu kom det svenska — som var sämre, men mer förankrat. Jag minns en skum fest jag dök upp på. Mecky Mark Men, som senare skulle bli Kebnekajse, hade spelat och från ett annat rum hörde jag någon spela gitarr och sjunga med stark, gäll röst. Det var Bernt Staf. Jag hade inte hört något liknande. Han sjöng på svenska, men lät inte som Cornelis eller något annat av det som brukade spelas på radion. Det var Bernt Staf och Pugh som kickade igång oss.

Vi befinner oss i slutet av sextiotalet och proggarna hade tagit ett styvmoderligt järngrepp om den svenska musiken. Men John Holm och hans gymnasiekompisar från Lilla Essingen: Gunnar »Gurkan« Lundestam, Lasse Ermalm och Roffe Wikström var inte involverade i den politiska rörelsen. De var del av en mer hållningslös gemenskap som mest liftade, rökte brass och väntade på de där brudarna som aldrig dök upp.

Det var Lasse Ermalm som presenterade John och Gurkan för Stefan Wermelin. Wermelin, redan då musikjournalist på P3 översatte T.S. Elliot-dikter och hade ett band som hette Underground Failure. John och Gurkan blev medlemmar och en hemkörd platta på engelska gavs ut 1971.

Vid den här tiden jobbade John extra på Sabbatsbergs sjukhus, det hade han gjort ända sedan femtonårsåldern. Han trivdes mycket bättre där än på sin morbrors billager. Han har alltid fascinerats av sjukhus, alltid tyckt om att »köra omkring gamlingar i rullstol«.

En natt 1970 satt John vak hos en patient som var döende. Mannen låg med slangar i näsa och mun och en luftfuktare stod på i rummet. John satt brevid sängen och skrev »Ett enskilt rum på Sabbatsberg«. Det var hans första riktiga text.

I låten frågar John den döende om han känner sig ensam, om han känner skuld, om minnena fortfarande skänker tröst. Men frågorna rör lika mycket honom själv. Vart är han på väg och vad är det som är viktigt i livet?

Mellan raderna tonar bilden fram av ett gammalt Sverige som håller på att dö. Ett Sverige som bara vill glömma, sanera bort det förflutna och återuppstå i en framtid, stadig som tio våningar betong.

»Ett enskilt rum på Sabbatsberg« är en svensk klassiker. Många menar att han aldrig har överträffat de där fyra minuterna.

— Det var ett stort steg att börja sjunga på svenska. Jag ville få fram det där påtänt romantiska hos Dylan och Hendrix. Förmodligen var det morsans poesiintresse som hjälpte mig in i språket. Hon läste dikter av Gustav Fröding, Nils Ferlin och Dan Andersson.

— Man kan se Ferlin titta fram i »Min skuld till dig«. Jag gillar den låten och jag gillar »Är det så det ska va«. Men i övrigt tycker jag att »Sordin« är lite väl flumpoetisk. Den handlar mycket om det som jag funderade på när jag var sexton, sjutton. Att jag plötsligt kunde börja sjunga engelska i en låt med svensk text, sånt skäms man ju för i dag.

»Sordin« släpptes 1972. Den producerades av Anders Burman som var A&R och producent på Metronome. Han hade bra öra för personliga röster och tog fram artister som Pugh, Siw Malmqvist, Bernt Staf, Marie Bergman och Ola Magnell.

* * * * *

Egentligen var det meningen att »Sordin« skulle göras med Underground Failure som kompband. Två singlar, »Ett enskilt rum på Sabbatsberg« och »Svarte kungen«, hade redan spelats in på bandets egna bolag Tibet 46, men när det var dags för LP-inspelning saknades pengar. John blev rastlös, tog demokassetterna som Tibet 46 bekostat och ringde några riktiga skivbolag. Hippa proggbolaget MNW tackade nej, men Burman på kommersiella Metronome fick en bild av hur John Holm skulle kunna låta i ett luftigare ljudlandskap. Burman ville plocka in studiomusiker, och så blev det. Från Underground Failure användes endast Gurkan och Roffe Wikström. Resten av gänget satt kvar i replokalen och svor.

»Sordin« blev ganska vänligt mottagen och sålde i ungefär 3000 exemplar, vilket var tillräckligt för att få göra ett till album. Men någon turné blev inte av. I slutet av sommaren drabbades John av svår influensa och halskatarr som inte ville släppa. Han hade misskött sig i många år, rökt som en skorsten och krökat rätt hårt. Nu fick han astma.

— Jag blev heldeppad av medicinerna. Den hösten 1972 satt jag bara och häckade för mig själv. Katarrerna och astman satte sig på rösten. Jag var tvungen att fasta för att kunna sjunga. Det knäckte mig. Samtidigt började jag och Gurkan glida isär. Han gick på Tekniska Högskolan och hade fullt upp med sina brudproblem. Att spela var inte allt för honom.

— Jag kände mig jävligt förändrad i psyket. 1973-1974 var jag helt lost. Inget stämde, mina ambitioner hade grusats av sjukdomen. Jag var sångare och nu kunde jag inte sjunga. Flyttade hem till morsan ett tag och låg där tills jag träffade Ami, en skitnice överklassbrud som bodde i en stor villa. Jag flyttade dit och ytligt sett var allt bra.

— I själva verket småkrisade jag hela tiden. Hade ständig hjärtklappning, taskiga luftrör och könssjukdomar. Jag hade aldrig haft ångest tidigare. Som barn var jag glad och pigg och spelade hockey. Jag hade en underbar barndom. Det här mörkret var något nytt och främmande.

Allt detta präglade uppföljaren »Lagt kort ligger« som är betydligt svartare än »Sordin«. De ungdomligt existentiella grubblerierna i »Ett enskilt rum på Sabbatsberg« blir i »Frågor bland många« till ett förtvivlat vrål, som hämtat ur Jobs bok.

»Lagt kort ligger« blev en framgång. På bara några veckor hade den sålt i 5000 exemplar och tog sig högt upp på Kvällstoppen. Låten som drog skivköpare heter »Maria många mil och år från här«, en lyrisk fullträff tillägnad en kompis dotter.

— Jag träffade Maria i går. Hon är trettio nu och jobbar på Cloetta i Ljungsbro.

I låtarna »Din bäste vän« och »Frågor bland många« visar han ett delvis nytt sångregister: han är inte bara en lågmäld vispopartist, han är också en rocksångare av rang. John var lika nöjd med skivan som kritikerna och hävdar än i dag att den är bättre än »Sordin«.

Hösten 1974 gav sig John Holm ut på turné. Han hade fått sitt genombrott och det ena gav det andra. Sommaren kom och John bodde i ett kollektiv på Inedalsgatan vid S:t Eriksbron, bara ett stenkast från Christer Lindarws discoklubb Cat Baloo. Stockholm öppnade dörrarna för honom och han levde ett rätt sorglöst uteliv.

— Jag skrev hela »Veckans affärer« på några veckor. Satt på Inedalsgatans balkong med gitarren. »Främmande natt« handlar om Christer Lindarw och Cat Baloo, och »Vid ett fönsterbord mot parken« skrev jag på Vickan. Hela plattan, både textmässigt och musikaliskt, är färgad av att jag jämt sprang på krogen. Det var en sorts brytningstid i Stockholms nöjesliv. Modsklubbarna gjordes om till discoklubbar och Clabbe var jättehipp.

John Holm och hans band var de första att använda riktig PA-anläggning. I folkparkerna hade man aldrig sett uppmickade trummor och aldrig hört talas om soundcheck. Intresset för ny teknik blev katalysatorn i skivprojektet »Veckans affärer«. Producenten Finn Sjöberg fick gå hem för nu skulle John Holm och hans nya polare Thommie testa studions möjligheter.

John hade träffat gitarristen och låtskrivaren Thommie Fransson efter »Sordin«. De hade liknande musikaliska psyken och var lika besatta av dolbysystem och gitarrmikrofoner.

»Veckans affärer« spelades in på high speed för att få bort brus och den mixades på frekvenser som ingen tidigare hade använt. Resultatet är en av de mest charmigt egensinniga plattor som . gjorts i Sverige.

Ljudmässigt är den kraftfullare än alla andra svenska plattor från samma tid. Det skulle dröja ända in på åttiotalet innan andra band och artister hann ikapp. Låtmässigt är den en rejält guppig resa där Holm blandar riffrock med dansmusik och svensk vistradition.

»Främmande natt« och »Du e en stor grabb nu«, de två bästa låtarna, var så mycket disco och funk att skivbolaget ville ta bort dem. När John vägrade försökte de korta »Främmande natt« från sju till tre minuter.

»Veckans affärer« fick ett förvirrat mottagande. Var den tio år före sin tid eller hundra år efter? Kritiker som gillade bitar av plattan förkastade andra. Mats Olsson skrev ner den på sin popsida i Expressen, men reviderade recensionen ett halvår senare.

— På den tiden var det inte självklart att man skulle turnera efter ett skivsläpp, det hade inte hunnit bli en hel industri att vara artist. Jag var lite trött på musik efter »Veckans affärer« och ville göra annat. Det lustfyllda just då var utelivet — att träffa en kvinna och ligga i ett rum och ha feeling. Ville inte bli någon inkokt musiker.

— De gamla spelmännen hade inga skivkontrakt. De hade ett liv på åkern och på lördagarna spelade de på bryggan. Jag var ju intresserad av politik, av medicin och geologi. Och så ville jag till USA.

Det dröjde till 1979 innan nästa turné bokades. John fastade för röstens skull, repeterade hårt med bandet och blev porträtterad i Vecko Revyn.

Men när han på hösten kontaktade EMA Telstar för att se turnéplanen så hade det inte bokats några konserter.

— Det hade skett någon sorts missuppfattning. Jag minns hur jag tog en bira på Mariatorget och förbannade EMA. Det var bara för mycket. Sedan gick jag hem, satte mig i soffan och så rullade åren iväg.

Klockan är tre och barpersonalen vill att vi ska gå. John pekar mot ett nattöppet Burger King tvärs över gatan. Tivolits bergochdalbana har gjort sitt sista varv och taxibilarna kryper fram utmed trottoarerna. Vid övergångsstället vänder han sig mot mig och säger:

— Håll hårt i åren! När du passerat trettio kommer du märka att tidsperspektivet förändras. Du gifter dig kanske med fel kvinna, får barn, ni bråkar några år… Åren mellan trettio och fyrtio var som en dröm jag plötsligt vaknade upp ur.

Redan 1979 gjordes ett försök att spela in en ny skiva, men det havererade. Allergier och röstbesvär hade tagit ett nytt strupgrepp om honom och han var sjukskriven under längre perioder. Till och från jobbade han på sjukhus och på restaurang och försökte bota ledan med att flytta till Göteborg. Han gjorde också några resor till det stora landet i väst.

— Jag levde från dag till dag och blev bara latare, säger John och tar små små tuggor på sin cheeseburgare. Då och då snackade jag med musikerna och sa att snart sätter vi igång. Ingen av dem hade börjat spela med någon annan.

1984 gjordes ett seriöst försök att spela in en skiva, men även denna gång sprack det. Det skulle dröja ända till våren 1988 innan comebackplattan »Verklighetens afton« var ett faktum.

Nu var John Holm kultfiguren från sjuttiotalet som äntligen kommit tillbaka. Alla kritiker slog frivolter och satte för höga betyg. Psykologerna skulle kalla det för ett utfall av »messialt hopp«. »Verklighetens afton« fick fyra av fem i Expressen, Aftonbladet och Slitz och en mycket uppskattande recension i DN. Den ojämna och ljudmässigt rekordusla skivan sålde cirka 25000 exemplar och noterade John Holms hittills högsta listplacering.

Kultfiguren gav ett halvpsykotiskt intryck i intervjuerna och pratade mest om Sveriges berggrund. Nu skulle han definitivt flytta till Los Angeles. Royaltypengarna gjorde det möjligt.

I dag säger han att USA handlade mycket om en vision om ett bättre fokus. Riktigt så blev det inte.

— Jag har kvar känslorna, men driver dem inte lika långt längre. Jag har ju barn, tant och bilar som ska repareras… sånt tar tid. Jag är den som alltid sitter och lyssnar och ställer upp. Man måste vara lite mer ego för att få något gjort.

En del har han ändå fått ur sig. I februari-mars räknar BMG med att kunna släppa den nyinspelade Holm-skivan — och för en gångs skull tror skivbolaget att datumet kommer att hållas. Skivan består av mestadels översatta covers; gamla låtar av bland andra Dylan, J.J. Cale och Tom Waits. Skivan kommer att innehålla minst en nyskriven låt samt en nyinspelning av »Maria många mil och år från här«. Arrangemangen är sparsmakat akustiska.

Därefter ska han göra sin »Nebraska«, säger han. Och fort ska det gå.

— Jag måste ta sista chansen att gå in i musiken igen. Jag har utforskat det jag ville utforska, nu är det dags att sluta cirkeln. Jag har många glädjeämnen i USA när jag lyckas leva i nuet och slår undan tanken på tiden, men när jag tänker på varför jag egentligen är där och på försörjningsbördan, då är det inte lika kul. När jag var i Stockholm i somras och gick genom Mariatorget tänkte jag att det är här mina ungar borde växa upp, inte på en bakgård i L.A. där man hör skott hela tiden.

— Jag är ingen i Amerika. Det är jag i Sverige — även om jag ibland undrar vad jag har kvar att komma hem till. Sista tåget går snart. Om fem år är det kört, då är min son femton och amerikan. Jag ser hur amerikaniserad han blir samtidigt som jag blir alltmer oppositionell. Jänkarna jobbar av bara helvete och sedan springer de på sina träningscyklar. Läser de något så är det kontrakt.

Vi har gått tillbaka till hotellet och sjunkit ner i foajéns svarta lädersoffa med var sitt äpple. John Holm talar om det storslagna vemodet i att se sina närmaste gå bort samtidigt som ens barn växer upp. Han säger att sorgen över den förlorade barndomen, sorgen över att ingenting är bestående, alltid har varit ett genomgående tema i hans sånger.

Men det verkar inte ha med bitterhet att göra. John Holm lyser av en sorts förtröstan.

— Hälsan vacklar, men forcen inifrån har jag kvar, säger han och ler varmt.

När vi vänder oss om och tittar ut genom fönstret är det morgon.


JOHN HOLMS sånger samlas i boxen »Främmande natt — John Holm 1967-97« i november. Hans nya album, som än så länge saknar namn, släpps nästa år.


Tomas Andersson

Annonser

Postat i:POP vol 2 #2, Tomas Andersson, ,

One Response

  1. Jah Hollis skriver:

    Så han flög från Skurup. En bragd, eftersom det inte finns någon flygplats där. Det gör det däremot i Sturup några mil därifrån. John Holm bor nu sedan rätt länge i Malmö.
    http://jahhollis.blogspot.se/2013/04/jag-fick-en-pratstund-med-en-gammal.html

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: