Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #2:2] Fela Kuti

Fela Kuti

EN AV DE funkigaste, envisaste och mest rebelliska människor som någonsin beträtt denna jord har kämpat klart efter en tids sjukdom — som han typiskt nog vägrat söka vård för. Men så hade han också tagit sig namnet Anikulapo — »Han som trotsar döden«.

Rykten sa att Fela led av prostatacancer, men vid en presskonferens uppgav Felas bror Olikaye Ransome Kuti att det var Felas hjärta som packat ihop efter en rad AIDS-relaterade komplikationer.

Fela Anikulapo Kuti föddes 1938 i Abeokuta i Nigeria och gjorde sin musikdebut redan 1954 i hi-lifebandet Cool Cats. Med åren blev Fela mer och mer radikal, såväl politiskt som musikaliskt och 1968 lanserade han termen »Afrobeat«, som reaktion mot en musik som Fela ansåg vara urvattnad och oafrikansk.

1969 gav han sig ut på en åttamånaders USA-turné, med sin brötiga brygd av jazz, soul och hi-life. Där kom han i kontakt med Svarta Pantrarna, läste Malcolm X och Eldridge Cleaver och vid hemkomsten slog han till med sin första stora hit »Shakara« (»Lady«), en låt som angrep afrikanska kvinnors i Felas ögon dekadenta västerländska skönhetsideal.

Och på den vägen var det. Med en musik som bara kan matchas av James Browns i pur funkighet attackerade Fela de nigerianska makthavarna i närmare trettio år, under så gott som ständig förföljelse.

Hans mor misshandlades av soldater 1977 så svårt att hon dog av skadorna. Han åkte i fängelse i flera omgångar, efter att marijuana planterats i hans bagage. Som längst fick han sitta inne i fem år. Sista gången var så sent som i april i år.

Inte för att det någonsin fick Fela att hålla käft — hans »Zombie« som gisslar militär inblandning i politik blev något av en alternativ nationalsång i ett antal afrikanska länder under militärstyre.

1983 kom han med sina femtielva fruar och spelade i Moderna Muséets trädgård. Jag blev alldeles tagen av Fela. Arrangörerna också — av helt andra anledningar. De tyckte han var skitjobbig. När Fela ville röka en cigarett fick de vita värdarna plocka en ur Felas bröstficka, stoppa den i munnen på honom och tända. Som en liten markering. Och som det heter i rebellen Felas kanske allra bästa låt:

»I no be gentleman att all — I be African man, original!«

Vila i frid, Mr. Black President.


Michael Goulos

Annonser

Postat i:Micke Goulos, POP vol 2 #2, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: