Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #2:2] Trenchtown vol. 2

Trenchtown vol. 2

Boom Dandymite har lämnat ön. The Reggae Boys får stryk. Buccaneer sjunger opera. Marley-muséet är stängt, skivbackarna fulla av kackerlackor och de raraste vaxen har försvunnit till Osaka. Inget är sig likt. Bara Pops Michael Goulos som slår dank på gatorna i Kingston. Björn Tiedemann fotograferade.

LÖRDAG Des och jag vaknar på morgonen till ett rytmiskt schwisch, schwisch, schwisch utanför fönstret. Eftersom regnsäsongen har börjat, så är hela Kingston duktigt genomfuktat, ändå står en uttråkad, Hilfiger-klädd yngling med en slang och skvalar över vår värdinna Mrs. Abrahams prunkande trädgårdsprakt. Men så har vi också hamnat i Liguanea, en av Kingstons finare förorter. Bara hundra meter från en av stans stora landmärken, Bob Marley-muséet.

För tillfället är museet stängt för ombyggnad, så vi får nöja oss med att kika in genom grinden på Marleys släkt som sitter och softar. En tjock pojke som egentligen är alldeles för gammal för sin trehjuling närmar sig nyfiket grinden.

— Is closed, ropar en gammal rasta med röd-gul-grön skinnkeps som sitter på trottoarkanten en bit bort.

— Whitey The Cooker, presenterar han sig.

— Känd i hela USA. Yah mon. Ask for Cooker, säger man till folk som ska åka hit. Varför jag heter Cooker? Jo, för att jag kan fixa precis allt ni vill ha.

En lång och spinkig karl kommer värdigt trampandes på en alldeles för liten cykel och slår sig ner hos oss. Det finns inga som kan se så totalt coola ut i alla lägen som jamaicaner. Karin ser ut som en kung på sin skrotcykel.

— Hej, tyskar! Har ni hört Bob Marley nån gång? kluckar han. Tiotusenkronorsfrågan. Konstigt nog verkar Cooker och Långben genuint glada när vi kan namnge en radda Marley-låtar, tydligen finns det en del puckon (amerikaner) som reser till Jamaica utan att veta vem Marley är. Men utanför självaste Marley-muséet? Då väntar man sig inte mycket av folk.

Självklart var våra vänner »brethren« med Bob, då det begav sig. Ändå verkar de inte vara välkomna innanför grindarna. En vakt viftar ilsket mot oss.

Långben har en konspirationsteori som han vill förmedla och även om jag inte förstår allt han säger eftersom han snackar en grym patois, så går den i stort ut på att morden på »han amerikanen i Beatles« och Peter Tosh har ett samband. »FBI« väser Långben och blinkar slugt. Ja, konstigare saker har man ju hört. Cooker försöker å sin sida avkräva Des ett heligt löfte om att han absolut inte får köpa jazztobak av någon annan i Kingston. Man kan nämligen se på oss att vi är turister och försöka lura oss, förmanar han. Senare visar det sig att han antagligen är den dyraste gräsmånglaren i stan.

Men för all del. Kommer ni till Marleymuséet — fråga efter Cooker.

Att gå på ett bra jamaicanskt sound och lyssna på pumpande ragga är bland det häftigaste man kan uppleva i musikväg. Alltså borde denna underbara lördagskväll vara vikt för några flaskor Red Stripe och Stonelove på utomhusdiscot House of Leo.

Men icke. Myndigheterna har bestämt att det ska vara om inte lugnt, så i alla fall tyst på nätterna, annars kommer polisen i sina pansarbilar. Följden är att alla sound bara spelar på vischan. För något år sedan kunde man välja och vraka mellan flera sound samma kväll, som Stonelove, Metromedia och Silverhawk — nu är det bara uptown-discot Mirage som kör sound på tisdagar.

Återstår då flaskorna med Red Stripe.

* * * * *

SÖNDAG Sanningen att säga, så har inte Kingston särskilt mycket att erbjuda på en söndag. Det finns inga fik eller uteserveringar att hänga på och badstranden Hellshire Beach ligger en bit från stan. Alltså bestämmer vi oss för att åka till Port Antonio på nordostkusten för lite sol och bad.

Vid bensinmacken vid Half Way Tree träffar vi en taxichaffis som erbjuder en körning till rena reapriset. Leroy heter han och avböjer vänligt men bestämt en flaska Red Stripe som överlevt gårdagen.

— I’m on medication, förklarar han.

Skönt, en försiktig man, tänker jag. Men det blir åka av. Jag har varit med om nära döden-upplevelser i jamaicanska åkdon, men den här färden blir något alldeles extra. Gillar man filmen »Crash«, så är Leroy stormästare på skräck, tjutande däck och whiplash-skador.

Gasa, sladda, bromsa. Gasa, sladda, bromsa. Färden över Red Hills, längs Wag Water River och nordkusten förbi Annotto Bay och Buff Bay är i normala fall en njutning, men inte när man är tvungen att sitta och blunda och hålla i sig. Och vi skrämmer skiten ur ett antal hundar, getter och söndagspromenerande familjer.

Under resan spelar Jamaica sin »viktigaste fotbollsmatch i nationens historia«. Vi har blivit fullproppade med hur »The Reggae Boys« ska mosa Mexico i VM-kvalet, men dessvärre verkar det inte gå så bra med den saken. Vi hamnar titt som tätt i radioskugga i djungeln, men varje gång vi rusar igenom en glänta eller flyger över en bergstopp har ett nytt mexikanskt mål trillat in och Jamaicas svar på Åke Strömmer blir mer och mer indignerad. Som tur är verkar Leroy vara den enda på Jamaica som inte tar så hårt på fotboll.

— Nah true, gapflabbar han när Mexico smäller in 6-0. Till sist stannar vi vid en glänta där en av de märkligaste byggnader jag sett i hela mitt liv tornar upp sig. Det ser ut som ett gigantiskt Hansahus. Lübeck 1617, ungefär. Mitt ute i ett jamaicanskt ingenstans.

— Port Antonio, presenterar Leroy. Lot of Germans here. Shopping center.

På hotellet DeMontevin Lodge har tiden stannat för cirka fyrtio år sedan.

Vi blir sittandes i ett samlingsrum övervakade av två porslinsafghaner och fyra identiska porslinscollies. Det här hotellet är världsberömt, i alla fall i brittiska Västindien, då det en gång i världen hölls flotta mottagningar här för Errol Flynn och jetsettande engelsmän. Den enda gäst vi ser är en geckoödla som kutar runt mellan alla porträtt av Kronprinsessan Elizabeth. Fåtöljerna är inplastade, vilket gör att de har sina engelska rosenmönster intakta, men de är förbannat kladdiga att sitta på om man har kortbrallor. På bordet ligger ett exemplar av »People of Modern Poland« från fyrtiotalet.

Sent omsider kommer en värdig dam till receptionen och meddelar att det finns ett rum åt oss. Där hänger en plakett med »A Briton’s Creed« — Churchills bevingade »We shall fight on the seas, in the air, on the beaches…«.

Tyvärr får vi inte äta, eftersom middag serveras klockan sju och måste beställas redan på förmiddagen. Tre gäster tågar in till matsalen där en flugfylld Red Stripe-klocka för evigt har stannat på fem i tolv. En av dem ser faktiskt ut som översten i »Fawlty Towers«.

Vårt hotellrum går i bebisblått, liksom resten av hotellet. Flott, bortsett från att vår mugg saknar dörr. Jobbigt, eftersom våra magar inte är helt i synk med en diet på currygoat och mannish water. För att inte tala om grå lever och salt fisk till frukost.

* * * * *

MÅNDAG Vaknar på morgonen till en Whitney Houston gapandes »I Will Always Love You«. Tvärs över gatan ligger nämligen en skola där små flickor i uniform lär sig dansa till gospelmusik. Tuffa tonårskillar i brynja tittar intresserat på.

Stänger fönstret och slår på »Irie FM«.

— Fire burn! Fire burrrn! väser en upprörd tant. Det är fotbollsanalys i Irie FM och en telefonsluss är öppen till Jamaicas ilskna allmänhet. En platta åker påpassligt på och den arga damen tonas ut.

»Reggae Boys« pressade tränare muttrar om otur och kör fast i en väldigt sökt och krånglig analys.

— Matchen var jämn, bedyrar han. Irie FM:s lyssnare håller inte med. Det är stora stigmadagen i dag och ord som »sin«, »redemption« och »catastrophe« luftas flitigt.

Horace från Oracabessa menar dock att Reggae Boys behöver allt stöd i sin svåra stund.

— Big up! hojtar han uppmuntrande.

Port Antonio är inget musikeldorado, men på West Street ligger en skivaffär som heter »Classique«. Där har man en grammofon som inte fungerar, men vi blir ombedda att komma tillbaka dagen därpå.

Utanför träffar vi en man med jättefötter som presenterar sig som »Big Joe«.

— Have you been to the marina, frågar han och leder oss in på en bar där en mentoorkester står och skrapar fram »Island in the Sun« som om inget hänt sedan femtiotalet.

Skyddet från ena högtalaren har lossnat. Big Joe försöker manövrera fast det med ena foten.

— Calypso, kommenterar Big Joe och beställer vant en »Malta«, en alkoholfri maltdryck som är Big Joes favoritdryck. Sedan börjar han fråga om vi vill ha gräs, kokain… Big Joe fixar allt!

— You know, a boat is coming in from Colombia tonight, viskar han förtroligt.

— Vill ni mej något, så håller jag alltid till vid gathörnet därborta. That’s my place.

* * * * *

TISDAG I dag ska vi jaga skivor. Det går inte att undvika Big Joes hörn och mycket riktigt kommer han gående emot oss, med en kasse potatis i famnen och ett »Hey friends!«.

Vännen Joe vill ha en Malta, sedan ska han ta oss till Port Antonios bästa skivaffär, lovar han. En frukost äts under Big Joes överinseende. Faderligt och undervisande kommenterar han precis allt vi gör.

— Salt, upplyser Big Joe, när jag saltar.

På »Record City«, den affär som Big Joe rekommenderat, står en liten tant och spisar plattor. Mrs. Lewis, heter hon.

— Egentligen är det min sons affär, berättar hon. Ibland spelar hon framsidan på singlarna, ibland de instrumentala baksidorna. Lite på måfå sådär. Big Joe ger ifrån sig uppmuntrande utrop, också på måfå, verkar det som.

— Good record dat, säger han, rapar Malta och försöker få oss att ta kort på honom.

Vi går tillbaka till Classiques, där man fortfarande inte får igång grammofonen, trots att man vänder och skakar på den. Tar ut en LP i solskenet för att kolla skicket på den. Den ser för jävlig ut. Big Joe kommer klivande när jag undersökande drar med tumnageln över ett hack.

— Dirt dat, säger han uppmuntrande.

— Roach, kommenterar han när jag skrapar bort en insekt.

Hukandes för Big Joe smyger vi till Roof Club, »the place to be«, på kvällen. Får betala hutlösa 200 jamaicadollar (44 kronor) i entré, eftersom det står att en DJ från Kingston ska spela. Vi sitter av en LP med Garnett Silk tillsammans med tre andra gäster, det blir uppenbarligen inte roligare än så här i Port Antonio en måndagmidnatt. DJ:n från Kingston sätter på en ny LP och gäspar. Till sist kommer i alla fall en tjej och sätter sig bredvid mig och börjar klappa mig förtroligt. Hon vill bli bjuden på en »Ting«, en grapefruktläsk. Hennes kompis kommer och sätter sig bredvid Des och bedyrar att »my friend is not a prostitute«, vilket ju låter väldigt förtroendeingivande. Nadine, som hon heter, frågar hur länge jag varit i stan, blir sååå chockad över att jag inte haft en jamaicansk tjej ännu och visst är det väl okej att hon sitter och lutar kinden mot mig, för jag är ju sååå söt. Om jag vill dansa en tryckare? Nja, senare kanske. Vi smiter och drar oss mot en marknad med ett ölstånd och genast är en galant dam framme och erbjuder oss sina tjänster. Ett par andra tjejer börjar vissla och vifta åt oss, så vi struntar i ölen och börjar gå mot hotellet. På vägen träffar vi den olycklige »Mountain Man«, som knallat ner från sitt lilla plantage för att sälja sin »very good sensi«. Dystert konstaterar rastamannen att det inte finns några turister och att ingen vill köpa hans fina röka.

— Business is bad for us all, muttrar han.

* * * * *

ONSDAG — Good man, säger Clive och pekar på sig själv. You can deal with me.

Clive ska köra oss till Kingston, men först måste vi tanka. Tjejen på bensinstationen verkar känna Clive väldigt väl och hon fnissar hysteriskt åt allt han säger. På väg därifrån vrålar Clive en mustig harang om flickans »pussy«.

Det sista vi ser innan vi styr ut från stan är naturligtvis Big Joe, släpandes på en låda kaffe.

Clive har tröttnat på att konversera oss, i stället låter han en kassett med Shirley & Lee gå hela vägen till Kingston. New Orleansgung från femtiotalet, högt så fönsterrutorna skallrar.

Vissa artister är så omtyckta av äldre jamaicaner att de aldrig försvinner ur sortimentet i skivbutikerna. Som Shirley & Lee. Av någon anledning är gamla countrystjärnor som Jim Reeves, Bobby Bare och kanske framför allt Skeeter Davis högt älskade. Liksom klassiska reggaeplattor från skivbolagen Studio One och Treasure Isle. Över huvud taget ser skivsortimentet inte alls ut som man skulle kunna tro. LP-skivor med namn som Luciano och Garnett Silk finns förstås överallt, men framför allt är det här singelns förlovade land. Femtio jamaicadollar kostar de, vilket motsvarar elva svenska kronor.

Eftersom vanligt folk inte har CD-spelare och det inte ens finns ett CD-presseri på Jamaica, är CD-skivor något som bara finns i USA-importerad form i shoppingcentrens lyxigare butiker.

Väl tillbaka i Kingston tar vi in på ett nytt guesthouse. Vi möts av Julie, en tjej i 25-årsåldern som sitter på altanen och sippar champagne. Uppenbarligen tror hon att Des och jag är ett bögpar.

— Jag är gift, gruffar jag, men Julie berättar med tindrande ögon om »Pepper’s«, ett ställe som frekventeras av bögar, lesbiska och rika utlänningar.

— Gifta män går dit också, säger hon lätt och beskriver med hängande tunga hur upphetsande det är att se karlar kyssas och se kvinnor »feel each other up«.

Jag vill inte kyssa Des. Eller gå på Pepper’s. Jag vill gå på sound system, förklarar jag. Julie låter vidden av min träighet sjunka in.

— Men på Pepper’s kan man »make conversation«, konstaterar hon. På sound går det bara slödder. Och musiken är ju gräslig.

Det bor en engelsman i rummet bredvid vårt. Han heter Dave, kommer från Nottingham och har det mörkt och gott i sitt oventilerade gryt. Han är skivsamlare.

Knackar man på hos honom, blinkar han till som en bländad mullvad. Själv tar man ett steg bakåt, eftersom det luktar en aning instängt inne i Daves kombinerade skiv- och dammgruva.

Skivor ligger i drivor. Överallt.

— Hur har du fått tag på allt det här, utbrister jag imponerat.

— Can’t tell you, chaps. Secret of the trade, you know.

Dave skuttar barbent in i rummet och försöker dölja sina skatter bakom sin inte alltför imponerande kroppshydda. Armarna och halsen är rejält solbruna, resten av överkroppen är kritvit. Det vilar något av otränad lemur över Dave.

— Dealer’s rule number one, you know — never deal with other dealers.

— Vi är inga dealare, försöker jag.

Det hjälper inte. Dave vill ha sina skatter i fred.

Jag har med mig en gammal resegrammofon att spela mina nya singelfynd på. Är man skivbög så är man. På eftermiddagen tjusas Dave av ljudet av repiga singlar och knackar på.

— You know, I’ve got a whole lot of rejects here, säger han.

Ute på gården har han lagt ut ett smärre berg av singlar.

— Ja, det är ju grejer jag fått, säger han urskuldande.

Plattorna ser ut att ha legat på Kingstons galoppbana, men tittar man intresserat på någon av dem, så ser han skärrad ut.

— Den har hamnat fel, mumlar han och nappar åt sig en illa sargad »Stir It Up« med Bob Marley på en ovanlig etikett.

Till slut låter han mig ändå köpa en liten bunt.

— Lova bara att inte berätta det här för någon att du fått köpa plattor av mig, även om jag fått dem gratis. Man kan få för sig att jag börjat dela med mig — äh, du förstår. Det jag hittar ska ju mina uppdragsgivare ha.

På kvällen visar TV den eländiga Mexico-matchen i repris. Så masochistiskt. Dave kommer förbi och vill spisa singlar. Han har med sig några dub plates, plattor som spelas in till sound systems och bara görs i ett par exemplar. Trots att ön är »nerlusad med japaner«, så har Dave till och med lyckats få tag i ett par dub plates med Bob Marley. Hur, det vill han givetvis inte berätta, trots att han mutas med Mountainmans allra finaste plantageprodukter, som han tar långa snåla bloss på.

Dave har fått japaner på hjärnan. Och visst, går man in i en skivaffär, så nog står det en japan där med ryggsäck och en duktig skivbunt och frågar »How muchee?«.

En lång indignerad utläggning följer.

— Men man måste ändå beundra dem, grymtar Dave till slut. De är så välorganiserade. De kan knappt engelska, men rör sig i grupper om åtta till tio man och tar sig till och med in i Trenchtown. Det finns inget de är rädda för. »Safety in numbers« antar jag, knotar han.

— Det är lite »Jakten på Magenta-märket« med Kalle Anka över det hela, försöker jag.

Dave kan inte sin Kalle Anka och ser verkligen inget komiskt i det hela. Japanerna saboterar marknaden för alla skivsamlare. Punkt.

— De har gått igenom ön med militärisk precision. De är här ett år i taget, sedan flygs en ersättare in. De delar upp byarna mellan sig, det finns inte en fläck där de inte varit, berättar han jagat. Alla riktigt rara skivor har lämnat ön. Alla rariteter finns i Osaka!

* * * * *

TORSDAG Det finns som sagt inga sound att tala om i Kingston och musikstandarden på radiostationen »Irie FM« är minst sagt ojämn. Om det beror på att de är mutkolvar, som en del antyder, eller om de har som policy att bara spela städad och »rumsren« ragga, vet jag inte.

De bra raggahitsen hör man ändå — på gatan, i butiker, eller dundrande genom bilarnas ofta monumentala högtalare.

För tillfället är det en rytm som heter »Joyride« som gäller, en enkel rytm med en malande och enveten umpa-orgel. Versioner av den hörs precis överallt. Lady Saws version heter »Sycamore Tree« och handlar om hur hon betackar sig för oralsex. Lady Saw är hela raggajamaicas stora sexsymbol. Egentligen ser hon inte mycket ut för världen, men hon är frispråkig och fullproppad med attityd.

Störst är nog ändå Wayne Wonders »Joyride«-variant, »Bashment Girl«. »Bashment« är modeordet nummer ett just nu, och betyder något i stil med »festlighet«. Mannen som lanserat uttrycket heter Mr. Bogle. Mr. Bogle är en Kingstoncelebritet som ligger bakom ett otal av raggavärldens mest bevingade uttryck. Som »All fruits ripe« (alla kvinnor är påsättningsbara, typ) och Mr. Mention (cool kille som alla snackar om). När han inte trollar med ord, hittar han på danser, som också får stor genomslagskraft. Den mest kända heter »The Bogle«, rätt och slätt. För tillfället är Mr. Bogle dessvärre i Kanada, vilket innebär en sommar utan en ny dansfluga.

Kors i taket! I skivaffären Aquarius vid Half Way Tree står självaste Elephant Man och Harry Toddler och håller hov. De diggar plattor (företrädelsevis sina egna) och agerar storstjärnor i största allmänhet. Harry och Elefantmannen utgör tillsammans med Nitty Kutchie och Boom Dandymite det fruktade Scare Dem Crew, Bounty Killers gamla homeboys. Bounty Killer är vrålstor, följaktligen har också hans tuffa crew också blivit vrålpoppis — i alla fall bland tonårstjejer. Som namnet antyder, så är det här tuffa killar. Ta Boom Dandymite — efter att ha lämnat Merciless födelsekalas på Mirage kunde han inte komma ut med sin bil, eftersom andra bilar blockerade vägen. Vad gör man då om man heter Boom Dandymite och är med i Scare Dem Crew? Kraschar bilarna, förstås. Sedan drar man fram sin stora machete och bråkar allt vad man orkar. Yah, mon.

Tyvärr kom polisen och sydde in den förorättade födelsedagsfiraren. Men slutet gott, allting gott. Med en liten gnutta pengar till rätt personer, så blev Boom Dandymite en fri man igen. Förutsatt att han lämnade ön.

Bounty Killer, som för övrigt är en fridens man, verkar ha lessnat på sina homies. Han tycker de beter sig som tölpar.

* * * * *

FREDAG — Hey friend, where do you come from?

I dag är vi i Ocho Rios och Des har tröttnat på tiggare. Han låtsas vara döv.

— Where do you come from? Hey, don’t disrespect me!

— Albania!

— Hey, man from Albania, give me some money!

Ocho Rios kryllade av turister fram till för något år sedan, då man byggde en gigantisk »all inclusive«-hotellskrapa strax utanför stans centrum. Där trycker nu alla vita och vågar sig knappt ut. Och varför skulle de det? Eftersom Ocho Rios har anpassats för en turism som inte längre finns, får man inte vara i fred för försäljare och tiggare som av helt förklarliga skäl är både bittra och desperata.

Vårt hotell har en inhägnad strand, för att stänga ut alla försäljare. Alla utom George.

— Hey man, you’re gonna get a bad sunburn! You need some aloe, upplyser han.

Sedan erbjuds vi i tur och ordning kokosnötter, gräs, kokain och ett besök vid Bob Marleys gravplats i Nine Miles. Som bonus kan vi få besöka en »plantation«.

— En hampaodling? frågar vi.

— Visst, skiner George och plockar fram en pärm fylld med lyckligt bolmande turister som fånflinar och poserar bland jätteplantorna.

— Är inte det här jätteolagligt? frågar jag. Jag menar, guidade turer…?

— Hey man, who are you? A policeman?

George lunkar vidare till ett par italienska hippies. De blir stormförtjusta i Georges pärm. En blir så glad att han börjar hjula.

På kvällen hamnar vi på Akropolis, en turistfälla där ett snutigt Cosby-kid i afroinspirerade kläder skäller ut en stackars discjockey för att han inte är »true to his roots«, när han spelar amerikansk R&B.

Själva har vi lurats att betala entré en gång för mycket, eftersom det står en listig karl tjugofem meter ifrån den riktiga kassan och fångar bönder. Ja, vad säger man? Det föds en dumskalle varje minut.

* * * * *

LÖRDAG Köper en hög singlar av en rasta som har något som liknar en singelkiosk på gatan. Några av dem är rena countryplattor. Efter vinterns operatrend har raggavärlden riktat sina blickar mot Nashville, dit Beenie Man är på väg för att spela in med Garth Brooks producent. Ja, varför inte? Beenie Man är väl uppfödd på Jim Reeves och Skeeter Davis som alla andra på ön. Jag misstänker att jamaicanernas kärlek till countrymusiken kommer att bli obesvarad, men vem vet? En ny och fantastisk »hat act« är kanske på ingång.

Nåja. Det låter inget vidare när gruffiga Lady Saw agerar Dolly Parton. Samlar ändå på mig »Bushwacked« med Josey Wales — en »heehaw«-låt med självbiografisk text som handlar om hur han blev skjuten.

Jamaicaner älskar sina outlaws, Ninjaman är fortfarande stor idol trots att hans skivstäpp är minst sagt ojämna. Numera är dock den gamle busen snäll och kristen och kallar sig »Brother Desmond«. Hans »Things I Used to Do (I Don’t Do Them More)« hörs överallt. Tyvärr sitter han häktad igen, eftersom han inte infunnit sig till en rättegång för någon gammal försyndelse.

För något år sedan var »Bill’s Bar« ett ställe som gällde, men ikväll är det tomt hos Bill, sånär som på tre nära sörjande.

Bill är låg, eftersom hans kompanjon dött i en bilkrasch två dagar innan.

— Den här baren har funnits i fjorton år, men på bara ett år har allt gått åt helvete, klagar Bill och visar upp gamla foton på en fullsatt Bill’s Bar.

Musiken som spelas i baren är uteslutande snällt sextiotal. »You Didn’t Have to Be So Nice« med Lovin’ Spoonful, »I’m Your Puppet« med James & Bobby Purify. Bill hatar all reggae förutom Marley. Bill hatar det mesta just nu. Hans enorma hund Hooker är sur och morrar lågt åt några flickor som inte blir insläppta på Bill’s. De får nöja sig med att stå utanför ett fönster och simulera oralsex för oss.

* * * * *

SÖNDAG En lycklig dag. Eftersom vi lovat att vara med och dela på taxipengarna, så låter Dave oss följa med ut på en av sina inköpsresor. Vi hämtas upp i Ocho Rios, målet är en liten by någon kilometer utanför Browns Town.

Vi stannar vid en grässlänt i väntan på våra skivförsäljare.

Driver, Dave och jag dräller omkring och tittar på utsikten, och försöker svalka oss med ett par varma öl. Des sitter kvar i bilen och flämtar som en solstekt schäfer. Det är faktiskt plågsamt varmt.

Till slut kommer en bil tuffande uppför slänten med två farbröder. Den ene presenterar sig som »Virgo, retired soundman« och öppnar bakluckan som fyllts med repiga rariter. Den andre brer ut en filt över gräsmattan.

— Bra, i solen ser man reporna, kommenterar Dave. Des tittar längtansfullt mot ett hus där ett barn dricker saft — med is.

Dave sorterar singlarna snabbt och vant. De som blir över får jag titta på.

— Är det säkert att inga japaner har fått gå igenom de här? undrar Dave misstänksamt.

Virgo skakar på huvudet.

— Vad ska jag göra med de skivor ni inte vill ha? undrar Virgo uppfordrande.

— Sälj dem till japanerna, föreslår Driver aningslöst.

Blicken han får från Dave är inte alldeles frisk.

Insekter pilar fram och tillbaka över filten, resegrammofonen skräller ut skrapiga Sonia Pottinger-produktioner och nyfika barn samlas kring de vita farbröderna som ymnigt svettandes sorterar singlar för glatta livet. Trots att jag är djupt koncentrerad av min skattjakt hör jag ordet »fools« frustas i bakgrunden.

* * * * *

MÅNDAG Marley-muséet är fortfarande stängt, men jag lyckas i alla fall tigga till mig en titt inne på gården — jag har ju i alla fall rest över halva jordklotet.

Jag tar några foton i godan ro. Efter ett tag märker jag att folk skriker och pekar på mig. Vad har jag gjort? En amazon i uniform stegar resolut fram till mig och sliter åt sig kameran.

— Vad har du fotograferat, ryter hon.

— Han tog en bild på väggen, han tog en bild på väggen, babblar någon.

— Då så, fnyser vakten och marscherar iväg med kameran. Alla på gården stirrar med bestörtning på mig.

— Jaja, du får tillbaka din lilla kamera i övermorgon, vyssar hon.

Alldeles stukad berättar jag om muséebesöket för Dave.

— Man får bara plåta Marley-statyn. Inget annat, berättar han.

— Såg du Rita där? Inte? Tacka din lyckliga stjärna för det. Hon brukar stryka runt och personligen jaga och skälla ut folk som tar bilder på väggmålningarna. Hon har copyrightskyddat dem så att hon tjänar pengar på vykorten..

På så vis.

* * * * *

TISDAG Alla som känner mig kan intyga att jag har lokalsinne som en höna, vilket kan få sina konsekvenser i en stad som Kingston. Randy’s Records är beläget vid Parade i centrum av stan. Knallar man upp för gatan som går öster om Parade är allt lugnt, går man till vänster hamnar man så småningom i Trenchtown, vilket inte är en höjdare om man är vit.

Självklart går Goulos till vänster. En indier kommer kutande och sliter tag i mig.

— Dit kan du inte gå, varnar han upphetsat. Jag kan vara här, eftersom folk känner igen mig, men du — vet du vart du håller på att gå?

Såklart jag inte gör.

Trafiken är minst sagt stökig i Kingston. Bilförare måste vara på sin vakt hela tiden, eftersom det dräller omkring hundar, getter, kossor…

Det tutas, det är ett liv och ett kiv. Folk sitter och softar överallt och blossar på sina starka Craven A-cigaretter, kommenterar varann och buggar varann med grym jamaicansk humor…

Köper man många singlar i en butik, kommer det alltsomoftast fram någon och frågar »soundman?« eftersom det rimligtvis måste vara orsaken till att man står och dumköper på det där viset. I dag kommer en karl fram och presenterar sig som Jig Saw. Jig Saw har Tenor Saw som förebild, vilket är bra om man ska göra dub plates och så. Han drar en perfekt »Ring the Alarm« på stället, för att övertyga. Och visst, han låter precis som originalet. Jig Saw är för övrigt inte ensam Tenor Saw-soundalike, det finns en Junior Saw också. Här snackar vi konkurrens.

Öns klart största hitleverantör just nu är Beenie Man, som fullkomligt mosar allt motstånd och vräker ur sig hits åt alla håll och kanter — »Romie«, »Oyster & Conch«, »Girls Dem Sugar«, »Blackboard«…

Artister som Bounty Killer, General Degree och Lieutenant Stitchie ligger också väl framme i konkurrensen om raggakronan. Under senare år har det dock blivit en klar uppgång för rootsreggae, eller åtminstone för musik med ett positivt, »cultural«, budskap. Namn som Everton Blender, Sizzla och gruppen Morgan Heritage är stora och till och med en gammal uv som Fred Locks har fått till en revival på gamla dar.

I kväll blir det äntligen sound system, African Star spelar på Mirage. Tyvärr blir det hela en riktigt lam tillställning, kanske för att entré-avgiften är skyhög, i alla fall med jamaicamått mätt.

Musiken är trött och när vi lämnar lokalen tre kvart före stängningsdags, är det bara en handfull entusiaster som står och gnuggdansar längs väggarna. Folk är uppklädda, men ingen som helst stämning infinner sig.

* * * * *

ONSDAG Sista dagen i Kingston.

Dave kommer förbi. Han känner sig rätt folkilsken eftersom han just haft en dust med »Professorn«, en enögd karl som kan all världens jamaicanska försäljningsknep — från det tröttsamma men ack så vanliga »you disrespect me« till det ilskna »you make me fart!«.

Dave ser matt ut. Han har jagat plattor i ett drygt halvår, men tycker inte att han hittar något av värde längre — japanerna, ni vet.

Han vill hem. Det vill inte vi, men vi måste.

Det enda som återstår är ett förnedringsbesök på Marley-muséet för att få tillbaka min kamera.

Daves dörr är öppen när vi åker. Han sitter tåligt på golvet och stoppar in fodrallösa singlar i små fruktpåsar.


Bland årets reggaealbum lyssnar Michael Goulos helst på General Degrees »Degree« (VP), Sizzlas »Black Woman and Child« (Greensleves) och samlingen »Reggae Gold 97« (VP). I singelbacken väljer han Starky Bantons »Versace« (Fashion), Tony Rebels »Why Be Afraid« (Flames) och Chinas »Reggae So Sweet« (Hi Power).


Michael Goulos

Filed under: Micke Goulos, POP vol 2 #2, , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: