Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #2:2] Company Flow

Company Flow

El-P, Bigg Jus och Mr Len är oberoende som fan och älskar det. Andres Lokko lyfter på den stora telefonluren och letar efter orden för hip hop som inte bygger på gamla Sting-refränger.

Någon lyfter en telefonlur i New York.

— Company Flow are droppin’ vocals as we speak. Do you wanna listen?

Okej.

Efter två tagningar av samma låt, där Bigg Jus ordflöde båda gångerna når en så hög hastighet att han till slut bara börjar bubbla i något slags tungomål, blir det tyst ett tag

I den tredje tagningen försöker han rimma »Jägermeister« med »BDP:s Criminal Minded«. Beatsen är desamma, men texten ändrar karaktär varenda gång På en telefonlinje över Atlanten låter det toppen. Till slut dyker någon upp i telefonen igen.

— Eh… är det möjligt att vi kan göra det här en annan dag? De är så jävla bra just nu så jag vill inte släppa ut dem ur studion, säger rösten. Någon i bakgrunden skriker »Yo! Len! Get back here!«.

— Ring i morgon, säger han artigt men bestämt och lägger på luren.

ARTISTER PÅ OBEROENDE BOLAG kopierar inte andra. För ger man ut sina egna skivor och satsar allt man har och lite till så måste man ha något eget att säga. Annars skulle man aldrig komma på tanken. Vill man kopiera andras framgångsrecept och tjäna snabba stålar och inte har något emot att bli utskrattad i övermorgon så går man till de stora bolagen. Alla riktigt bra hip hop-skivor som har kommit ut i år har släppts på små oberoende etiketter.

Det är Bigg Jus, en tredjedel av Company Flow, som talar. Just i dag är han ledig, det är tidig förmiddag i New Jersey och han låter en smula nyvaken.

Gruppen han är med i, Company Flow, regerar. Det går inte att uttrycka det på något annat sätt. Deras skivbolag Rawkus var tidigare bara ett i mängden av alla små oberoende New York-etiketter, ett litet hip hop-bolag utan identitet. Men från den dagen de skakade hand med Company Flow började det hända saker. I stark konkurrens med Fondle ‘Em Records ger Rawkus ut den amerikanska östkustens bästa hip hop; Mos Def, Fortified Live, Sir Menelik, Cutmaster DC och framför allt Company Flow och deras alter ego The Indelible MC:s.

— Javisst. Men innan Company Flow hade de ingenting. De tog en risk med oss och vi tog en risk med dem. Musikindustrin har sett likadan ut i nästan hundra jävla år och någon gång måste det ske en förändring. Just nu håller det verkligen på att hända, berättar El-P, Company Flows främste visionär, från studion på Manhattan.

— Folk ser på Company Flow som en förebild för vad man kan göra utanför de stora skivbolagen. Vi har satt ett prejudikat. Det är lite läskigt, för vi är tvungna att visa att det går att öppna dörren för andra. Annars visar vi ju tvärtom att det inte är möjligt. Och det vore för jävligt. Vi skulle spräcka så många unga människors drömmar, även om det bara handlar om simpla små B-boy-drömmar. Precis som de vi hade själva.

På en av sina egna tolvor, »The Fire in Which You Burn« — ursprungligen utgiven under gruppnamnet The Indelible MC:s — har trion skrivit »independent as fuck and loving it« med stora bokstäver över omslaget.

El-P, Bigg Jus och gruppens DJ, Mr. Len, är inte ens kontrakterade till Rawkus, bolaget distribuerar bara gruppens skivor och deras egna, ännu mindre etikett, Official Recordings.

— Vi har en utmärkt överenskommelse med dem. Vi delar all vinst lika. Vi kan göra vad fan vi vill och vi äger alla rättigheter till musiken själva, berättar Bigg Jus.

— Jag tror att små etiketter som Rawkus kommer att vinna i längden, för de jobbar på ett helt annat sätt än de stora bolagen. De gör det här för att de älskar hip hop. Och grupper som The Arsonists, Juggaknots, Non Fiction och vi själva har möjlighet att bygga upp en hängiven fanbas. Medan artister på stora bolag måste bevisa allt med en enda singel och en enda video. Vi bygger långsamt, vi har gott om tålamod. Och vi kommer att vara kvar om fem år, tro mig.

Det här är ingenting nytt. Hip hop-historien har skrivits av svarta män och kvinnor som gett fingret åt etablissemanget, som tagit risker.

I Harlem 1979 hölls det en födelsedagsfest för Sylvia Robinson. Hennes vänner hade bjudit in en ung DJ som sakta men säkert förvandlade ett civiliserat cocktailparty till ett enda jättedisco. Med jämna mellanrum plockade han upp en mikrofon och medan disco- och funktolvorna snurrade, hyllade han sin egen skicklighet bakom skivspelarna. Dansgolvet jublade.

Och födelsebarnet Sylvia, som just startat det lilla skivbolaget Sugarhill, önskade sig plötsligt bara en enda present: att kunna överföra den eufori som DJ:n väckte på dansgolvet till vinyl.

Bara några veckor senare släpptes hennes present på Sugarhill — »Rapper’s Delight« med The Sugarhill Gang.

Sugarhill hade startat som en renodlad R&B- och discoetikett. Men efter den där födelsedagsfesten förvandlades Sugarhill till en av hip hopens viktigaste hörnstenar. Andra hade släppt hip hop före Sylvias Sugarhill — i första hand souletiketten Spring som gav ut The Fatback Bands »King Tim III«, som av de flesta anses vara den första renodlade hip hop-singeln — men Sylvia Robinson blev en symbol för det oberoende svarta New York och en galjonsfigur inom hip hopen.

Med några års mellanrum har det ända sedan dess varit just små oberoende etiketter som fört hip hopen framåt. Enjoy Records gav ut The Funky Four + One More och The Treacherous Three; Tommy Boy hade Afrika Bambaataa och West Street Mob; Profile lyckades sälja hundratusentals exemplar av Dr Jeckyll & Mr Hydes »Genius Rap« innan de kontrakterade Run-D.M.C; andra indiebolag som Tuff City och Wild Pitch blev aldrig lika stora, men har haft — och har fortfarande — ett enormt inflytande i hip hopens underjord.

På västkusten startades Ruthless och Priority. Luther Campbells Luke Skywalker Records gav ut kontroversiella 2Live Crew och var knappast speciellt innovativa rent musikaliskt, men som entreprenör är Campbell en legend.

Och bara ett år efter att Russell Simmons och Rick Rubin gett ut den allra första singeln på Def Jam, »It’s Yours« med T La Rock & Jazzy Jay, köptes de upp av Columbia för en hiskelig summa pengar. Samtidigt ingick Tommy Boy i ett liknande avtal med Warner Brothers.

Någonstans däromkring, i mitten av åttiotalet, dog något som varit en vital del av hip hopen; pionjärandan. El-P håller med.

— Jag vet. Men jag är 22 år gammal och den första låt jag över huvud taget minns är »White Lines« med Grandmaster Flash & Melle Mel. Så jag var bara sju år när jag verkligen förstod hip hop. Och från det ögonblicket har det aldrig handlat om något annat än hip hop för mig. Men precis som jag själv var ju hip hopen så ung att man omfamnade precis allt som släpptes.

— Men när jag blev äldre och intresserad av att själv göra musik så blev historien också intressantare. Vad som hände när DefJam köptes upp av ett multinationellt bolag var att de andra fega jättarna började locka över de A&R-människor som var bra och verkligen kunde hip hop på de små etiketterna. På den tiden räckte det med att vifta lite med checkhäftet, det var ju inte många som på allvar trodde att hip hop kunde leda till ett fast jobb med månadslön. Så det gick ganska snabbt att tömma »underground«-bolagen på talang.

Och om man generaliserar en smula så var det först för fyra år sedan som hip hopen tog sig ur de korporativa klorna igen — med The Wu-Tang Clans »Protect Ya Neck« på deras egna Wu-Tang Records.

— Wu-Tang var inspirerande på alla sätt, berättar El-P, vars namn för övrigt är en förkortning för El Producto, om någon undrar.

Men han säger inte så mycket mer om Wu-Tang. Och det är inte så konstigt. För Company Flows debutalbum, »Funcrusher Plus«, är en av de starkaste hip hop-debuter som kommit från New York sedan just Wu-Tangs »Return to the 36:th Chamber«.

»Funcrusher Plus« är redan en obekväm liten juvel till hip hop-klassiker. De mest grundläggande rytmerna från hip hopens barndom blandas med en paranoid och kloakstinkande klaustrofobisk stämning som har mer gemensamt med Tricky eller Primal Screams trasiga millenieblues på »Vanishing Point« än med något annat. En låt som »Help Wanted« är ett experiment som Coldcut skulle ge varsin högerarm för att ha skapat, och sitarerna i »The Fire in Which You Burn« sätter bröderna Singh i Cornershop på plats. Det vore enkelt att kalla »Funcrusher Plus« för abstrakt, men i sådana fall ska man bara göra det för att det just nu inte riktigt finns en vokabulär för hip hop som inte bygger på de enklaste samplingar och gamla Sting-refränger. Det närmaste Company Flow kommer en kommersiell refräng är på singeln »Blind«, där det samplade Las Vegas-blåset har samma styrka som när Kenny Dope lade hooken från Shirley Basseys version av »Light My Fire« bakom The Roughneck Soldiers för några år sedan.

Och rimmen står som spön i backen. »We rhyme like this was the last day«, som Bigg Jus och El-P själva uttrycker det i »Silence«. Och vi får inte glömma DJ Lens scratchande som sätter igång i början av albumets tredje spår, »Collude«, för att inte upphöra förrän i sista låten, den instrumentala scratchkarnevalen »Funcrush-Scratch«.

Texterna pendlar hela tiden mellan rent B-boy-dravel av den gamla skolan och gravallvarliga politiska betraktelser. Man märker aldrig riktigt var partytramset börjar och allvaret slutar. I slutändan handlar det ju bara om hip hop.

— Den som verkligen förstår alla aspekter av kulturen — inte bara musiken eller texterna — har inga problem att ta in poesi som i ena sekunden handlar om kabel-TV eller Lisa Simpson och i nästa handlar om AIDS eller crack. Och en del B-boys köper nog LP:n bara för omslagets skull, tror El-P.

Jag frågar Bigg Jus hur han först kom i kontakt med hip hop.

— Hip hop för mig var länge bara graffiti. Det var min första kärlek, jag började skriva graffiti när jag var tolv och de kommande sex åren gjorde jag inte så mycket annat. Graffitin var mitt liv. Så jag är egentligen ingen mc från början. Jag är skribent — graffitipoet — och konstnär. Min roll som mc kommer nog aldrig att vara lika viktig som graffitin.

Hur gick du från graffiti till musik?

— Det var ingen självklar grej. Jag har aldrig tänkt på mig själv som en potentiell MC. Mycket beroende på att det i de kvarter jag växte upp fanns hur många snubbar som helst som alla var lysande med en mikrofon i handen. Jag trodde inte att jag hade en chans.

— Men jag började göra beats och jag hade ju alltid skrivit texter så jag bestämde mig för att använda dem i musiken. Hip hop har alltid varit en så viktig del av mitt liv att jag spontant visste hur man gör, dessutom väntade jag så länge att jag slapp göra bort mig som riktigt ung. När jag väl lät andra höra mina rim så visste jag att de var ganska okej. Men jag känner mig fortfarande inte riktigt bekväm i rollen som mc.

Det märks knappast när man lyssnar på »Funcrusher Plus«. Samspelet mellan rösterna, rimduellerna, är lika övertygande som någonsin ett möte mellan Method Man och Raekwon. Fast egentligen har de inte så mycket mer gemensamt med Wu-Tang än just det stöddiga oberoendet, en vägran att spela på någon annans villkor än de som de själva dikterar. Och möjligen att de i El-P har en framtida The RZA.

— Jag gav ut min första skiva 1994 och det var Company Flows första tolva, berättar El-P.

— Fast då var Company Flow en sologrej. DJ Len var med på ett hörn, men egentligen fanns det ingen grupp. Det var bara jag. Och namnet Company Flow fanns långt innan skivan släpptes, det var ett namn som jag alltid hade velat använda.

— Men det var en jobbig erfarenhet att jobba för någon annan. Det handlade om vänner som blir giriga och sätter pengar framför vänskap. Drömmen sprack på en gång. Men den skiva som kom ut hann i alla fall väcka tillräckligt med uppmärksamhet för att jag skulle kunna fortsätta… Fast jag var jävligt bitter ett tag. Nu känner jag att de demonerna är utdrivna. Jag har fått min hämnd.

Vad fick dig att fortsätta med musiken?

— Förutom att jag alltid kommer att göra musik vad som än händer, så var det framför allt Stretch Armstrong och Bobbito som spelade min singel på radio medan all skit pågick med min giriga ex-polare. Hade det inte varit för dem hade jag fan gett upp.

Stretch och Bobbito har sänt sin egen inflytelserika radioshow från en kyrka i Harlem i över sju år och El-P:s och Bigg Jus respekt för duon är uppenbar. På albumets första spår, »Bad Touch Example«, ger de feta props till radioduon.

— Jag menar, just nu är hip hopen starkare än någonsin, speciellt utanför försäljningslistorna. Men vore det inte för hip hop-DJ:s som Stretch skulle inte grupper som Company Flow ha en chans, berättar Bigg Jus innan han fortsätter prata om albumet.

— I grund och botten är det en utökad version av »Funcrusher«-EP:n och de andra singlarna vi gett ut de senaste två åren. Och så sex helt nya spår. Så »Funcrusher Plus« är tre och ett halvt års arbete samlat på ett album. Men jag tycker inte att det är något problem att det framgår så tydligt att det är tre år mellan »8 Steps to Perfection« och »Last Good Sleep«. Musikaliskt är det förstås ljusår mellan dem, men jag gillar att lyssnaren får ta del av vår utveckling. Formeln från början var ju en ren B-Boy-pryl som, hoppas jag, har växt till något mycket större.

Hur träffades ni?

— Lenny var DJ på min artonårsfest. Och han var bara mad cool, berättar El-P och historien om Sylvia Robinson och Sugarhill Gang känns plötsligt än aktuellare.

— Vi hade samma bisarra humor, det hjälpte. Jus och jag hade byggt en studio ihop på Manhattan och han bodde i min lägenhet. Vi jobbade tillsammans på Tower Records lager och packade plattor som folk beställt på postorder mellan nio och fem varje dag. Och så gjorde vi musik på kvällar och nätter.

El-P pratar stötvis. I en minut eller två bubblar han på i en rasande fart, så blir det knäpptyst och man hör hur han väldigt långsamt drar ett djupt bloss och blåser ut rök i luren. Och så är det tyst ett tag till tills det kommer ett knappt hörbart »mmm…« eller något åt det hållet.

— Den första singeln var tänkt som en demo att skicka ut till andra bolag. Men det kändes onödigt och inte speciellt cool, för vi visste ju att vi kunde ge ut vår demo på vinyl själva.

— Och precis när »Funcrusher«-EP:n först kom ut, så var flera stora bolag efter oss. Men ju mer det skrevs om oss i pressen, desto färre blev de. För alla som intervjuade oss slog alltid upp »independent as fuck« i rubriken och det skrämde nog iväg ganska många A&R-män. Så vår filosofi och entreprenörsanda fick telefonen att tystna och nu sitter de och bara väntar på att vi ska tröttna.

Till skillnad från Bigg Jus har El-P alltid velat göra musik.

— Jag växte upp i Brooklyn och min pappa är jazzmusiker. När jag var typ tolv började jag skriva egen musik och göra beats.

Hör din pappa några likheter i sin jazz och den musik ni skapar i dag?

— Jag vet fan inte. Det där får framtida historiker avgöra. Jag gör bara musik. Fast för att svara på din fråga så hajar min pappa ingenting av det jag gör. Hip hop kan mycket väl vara vår tids jazz, men jag betvivlar att någon av de ursprungliga jazzkatterna håller med. Men det finns ju paralleller förstås. Båda musikformerna är svart storstadsmusik och sedan är det upp till var och en att tycka vad fan de vill. Jag vet bara att skiten vi håller på med är rå.

Vilka är dina främsta förebilder?

— Jag lyssnar på så oerhört mycket grejer. Fast inte speciellt mycket nytt. Organized Konfusion. EPMD, BDP, The DOC, Audio Two, Run-D.M.C, Steady B, Kool G Rap… äh, du vet. Det vanliga. Jag är ju en old school-katt innerst inne, även om jag kanske är lite för ung för det.

Varför?

— Även om många som lyssnar på hip hop i dag upptäckte musiken med Brand Nubians första LP så är vi helt och hållet inspirerade av hip hopens gyllene era som sträckte sig från 1985 till 1989. Jag menar, alla — nästan alla — är ju överens om att det var den bästa tiden. Och det finns ett enkelt skäl till det: hip hop var nytt, det fanns inga regler, musiken var rå och naken och den väckte känslor. Alla MC:s var tvungna att vara »nasty«. Nu är det annorlunda, det finns miljarder usla MC:s där ute. Och ramlar man över en MC som verkligen är lika hård som KRS-One är det ett mindre mirakel.

— Jag vill att skivor ska vara »nasty« och därför tittar jag tillbaka mot mitten och slutet av åttiotalet. Trots det är det många som kallar Company Flow för nästa »hype« eller något lika korkat. För Co-Flow handlar bara om att jag är ett fan, Len och Jus är fans och så sätter vi våra samlade erfarenheter under ett förstoringsglas och när musiken gått igenom vårt förvridna filter så gör det detsamma hur mycket vi gillar EPMD:s första album, för vi tillhör milleniegenerationen. Vare sig vi vill det eller inte. Och det hörs i musiken.

Vad tycker du att ni har åstadkommit med Company Flow?

— Tja… vi har lyft hip hopen ur en medioker konformism. Varje gång hip hopen befinner sig i en svacka så kommer det någon och drar upp den. Och nu var det vår tur att göra det. På sistone har den mesta hip hopen varit lika inspirerande som att sitta i soffan och stirra på TV-reklam hela dagarna. Om det då dyker upp något som låter det minsta annorlunda så lyssnar man, eller hur?

Men hip hop är en global företeelse i dag och det går väl knappast att skriva om reglerna så lätt. Jag menar, folk kommer ju alltid att fortsätta köpa lättköpta coverversioner.

— Säkert, och det vi gör är väl i viss mån en reaktion mot det som toppar försäljningslistorna. Men man kan vända på det också. Om inte Puff Daddy fanns så skulle inte vi vara lika intressanta. Men det går egentligen inte ens att tala om det vi gör och vad Puffy sysslar med i samma andetag. Han är ingen stor favorit. Fast han tvingar ju folk som älskar hip hop att leta någon annanstans. Och vi kanske inte har potential att sälja ens en tiondel av vad han säljer, men än sen?

Det är väldigt mycket scratch på albumet. Är det också något som sitter i från det du kallar den gyllene eran?

— Självklart. Scratching är ju vad allt handlar om. Jag har velat vara med i en hip hop-grupp sedan jag gick i sjätte klass. Och det har aldrig funnits en hip hop-grupp utan en DJ. Jag menar, Scott La Rock, DJ Polo, Eric B, Jazzy Jay… de var ju mästarna. Skivspelaren är hip hopens själ, dess huvudsakliga instrument. Och Len är en av de mest kreativa DE s världen har skådat.

Vad ska ni göra nu?

— Jag är redo att förlora alla fans vi precis har vunnit. Jag vill bara ta musiken dit den tar oss.

Kommer du att producera andra artister?

— Just nu är Co-Flow och The Indelibles det viktigaste. Juggaknots, J-Treds och Company Flow är The Indelible MC:s. De är vår närmaste krets av tänkare och vi vill göra skivor ihop.

Vem är BMS som är med på »Vital Nerve«?

— BMS är en inofficiell medlem av Company Flow. Vi håller som bäst på med en tolva där Indelibles gör en ny låt på ena sidan och BMS gör en på den andra. Jag kan inte jobba med folk som jag inte gillar. Och det här är bara en B-boy-grej. Vi gillar samma prylar, det är därför vi jobbar ihop. Sista ordet går till Bigg Jus.

— Vi producerar, skriver och arrangerar alla tre. Vi växte inte upp tillsammans, vi har inte ens alltid varit de bästa vänner. Company Flow var från början El-P:s vision, som Len och jag bara hjälpte till att förverkliga. Men nu har vi kommit varandra närmare och alla är lika viktiga delar i processen. Fast El-P är ju otroligt grym. Han sätter sig vid samplern och på bara fem minuter kan han skapa något fantastiskt. I fem år, från det att han fyllde sexton tills han blev 21, satt han bara med sin sampler. Han hade inget jobb, ingenting, han bara jobbade med sin sampler dygnet runt. Som en buddhistmunk. Och en vacker dag kommer resten av världen vara väldigt tacksam för att han gjorde det.


COMPANY FLOWS »Funcrusher Plus« (Rawkus) har ingen distribution i Sverige. Men med lite tur hittar man den på Street Level (08-33 23 12) eller Snickars Records (08-643 13 44) i Stockholm.


Andres Lokko

Annonser

Postat i:Andres Lokko, POP vol 2 #2, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: