Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #2:2] Scotty Moore

SCOTTY TRODDE INTE sina ögon.

Utanför dörren stod en kille med vit spetsskjorta, rosa byxor med svarta revärer och vita niggerskor. Håret var svept tillbaka med rikliga mängder Brilliantine. Långa polisonger. Finnar i ansiktet. Konstigt namn hade han också.

Ett UFO i Memphis, sommaren 1953.

Scotty är Scotty Moore, världens förste rockgitarrist. UFO:t är en artonårig Elvis Presley. De vet det inte då, men tillsammans ska de på några år förändra världen.

Det är alltså inte så konstigt att Moores biografi »That’s Alright, Elvis« (Schirmer), skriven tillsammans med Memphis-journalisten James Dickerson, nästan uteslutande handlar om hans femton år med Elvis. Som allra första manager och gitarrist, som vän och musikalisk partner.

Året efter det första mötet tjänar Scotty 139 dollar på att spela med Elvis, jämför det med de 2249 dollar han tjänar på sitt jobb i kemtvätten. Det var knappast läge att säga upp sig.

Elvis verkar däremot snabbt helt klar över vad han vill. I en av bokens många osannolika anekdoter — om hur Elvis miste sin oskuld, eller hur Scotty fick lära honom ett och annat om personlig hygien — berättar countrysångerskan Tammy Wynette hur hon som tolvåring ofta gästar en släkting, som äger nämnda kemtvätt. Hon hör hur Elvis, Scotty och basisten Bill Black repar i rummet ovanpå och en dag när hennes släkting ironiskt kallar de tre killarna för »stjärnor« kontrar Elvis blixtsnabbt med att han »en dag ska komma tillbaka och slå in henne i hundradollarsedlar«. Då hade han inte ens gett ut sin första singel.

Resten är som sagt historia, men för Moore mest en historia om hur han utnyttjades. Moore var med och skapade soundet på alla Presleys femtiotalsinspelningar, medverkade i hans filmer och på alla hans turnéer. »Men souvenirförsäljarna tjänade mer än jag«, sa han nyligen i en intervju. Sina kläder i filmen »Jailhouse Rock« fick han betala själv. Elvis fick 50000 dollar för tre framträdanden i Ed Sullivans TV-show. Scotty och Bill fick 78 dollar var per show.

En man som kunde skapa ett solo som det i »Too Much« hade förtjänat betydligt mer respekt.


Lennart Persson

Annonser

Postat i:Lennart Persson, POP vol 2 #2, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: