Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #2:2] Vi kallar det upplopp!

I FÖRRA NUMRET av POP bad vi er höja volymen och inte tappa huvudet. Vi lever som vi lär och spelade Atari Teenage Riot lika högt som vi någonsin spelat My Bloody Valentine och Schoolly-D. Sedan hängde vi med bandet på turné. Och vi satte deras låtskrivare Alec Empire på omslaget.

Bara för att Atari Teenage Riot, fyra ungdomar från Berlin, är bandet som får oss att veva händerna i luften just nu. De spottar på rasism och fyller sin sampler med Otis Redding, Stooges-gitarrer och obegripligt brusig, otäck jungle. De får oss att vilja slåss mot orättvisor lika mycket som Wyclef Jean gjorde i somras, lika mycket som Disposable Heroes Of Hiphoprisy gjorde när vi startade den här tidningen för fem år sedan, lika mycket som Joe Strummer gjorde för ett par decennier sedan.

Det handlar om ett alldeles eget upplopp. Musik som får en att sparka omkull soptunnor, kasta sten och skrika slagord. Eller i alla fall drömma om att göra det.

— Punk, säger Carl Crack på sidan 0154.

Han vet vad han talar om.

Du kommer kanske att avfärda Atari Teenage Riot som det värsta oväsen du någonsin hört. Det är just vad det är. Ett oväsen som fått Ice Cube att anlita Alec Empire som producent på sitt nästa album. Ett oväsen som fått både Björk och Mike D att andas fortare.

Kanske är det också ett oväsen som fått oss att tappa huvudet. Men det är okej. Just nu känns det bara som om det sitter lite löst.

De andra artisterna i det här numret av POP för också ett fasligt liv. Frank Black berättar för Terry om sin tid i Pixies, åttiotalets larmigaste och bästa rockband. Buccaneer och Red Rat spelar tung ragga för Michael Goulos i Kingston. Company Flow scratchar underjordisk hip hop rakt in i Andres öron. The Automator och DJ Crystl jobbar lika hårt. Och så har vi förstås Asian Dub Foundation. De skriker antirasistiska slagord från Londons indiska kvarter och gör det nästan lika högt som Carl Crack.

Egentligen är det bara Bob Stanley som tar det lugnt. Han skriver om obegripligt mjuk rock. Vila på de sidorna tills det lackar mot jul och vi går in för The Boredoms. Eller nåt.

POP-redaktionen, november 1997

Annonser

Postat i:POP vol 2 #2

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: