Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #2:2] Rockpost

Hej Kjell Häglund!

Min favorit-Costello är »Welcome to the Working Week«; ljuvliga new wave-ackord, fantastisk melodi, djävulskt fräckt gitarr-sound, coolt underfundig text och alltihop komprimerat på 1 minut och 22 sekunder. Bara bäst, helt enkelt! Nu undrar jag; vilken är din favorit-Costello, och varför?

Jonas

SVAR: Helbra val, Jonas. Själv brukar jag alltid framhålla »Lipstick Vogue« som min Costellofavorit, för att den, tvärtemot »Working Week«, är jazzrock och jättelååång. Ändå skiljde bara ett år mellan din och min låt. 1977-1978 kunde popartister fortfarande rusa framåt så fort de ville — jämför den räckvidden och utvecklingen med hur Oasis och såna sölar sig framåt i dag. Costellos två första år är, för mig, fortfarande det största som hänt popmusiken de senaste två decennierna.

Kjell Häglund

Hej.

Inte sedan Jan Gradvall gav Suede dödskalle för »Dog Man Star« och talade om Loa Falkman och pappersdockor av Ian Anderson har världen skådat en så illvillig recension. Jag talar om Fredrik Strages sågning av Monaco. Handen på hjärtat, Fredrik, hur många gånger lyssnade du på skivan innan du skrev? Själv hade jag kunnat tänka mig att skriva en sådan recension efter första genomlyssningen om jag var på dåligt humör. Men efter upprepade lyssningar vecklar låtarna ut sig — vilket brukar vara fallet. Även »Automatic For the People« lät suspekt första gången jag hörde den. Strage ska dock ha en eloge för att han nyanserat poängterar Peter Hooks betydelse för New Order och för basspel i allmänhet. Det är t ex Hooks sagolika bassolo vi hör i »Fine Time«, och inte Bernard Sumners gitarr som tidigare nämnde Gradvall skrev i Slitz 1989. Och som Bobby Gillespie framhåller i förra POP är basspelet på »Closer« inget annat än magiskt.

Men nu har alltså Hook slutgiltigt gjort bort sig, enligt Strage. Det började med Revenge, som »hatades« av både kritiker och publik. Ursäkta mig, men vi är några stycken här som tycker de gjorde helt OK grejer. »Småslamrigt band med karlar i motorcykeljackor«, eller »hårfettsrock« (Anna Hellsten, POP #19), är inte särskilt mitt i prick, utan snarare pinsamt uppenbar retorik. »One True Passion« följde tydligt på »Technique«, men var stökigare, och, ja, slamrigare. Precis som är fallet med Monaco nu så var Revenge uppenbarligen något av en klackspark, men med finess och ett knippe vassa melodier. »Music For Pleasure« heter Monacos album. En första signal om klacksparkande. Det som överraskar är därför att flera låtar verkar mycket uppriktiga. Det är ingen »vattnig New Order-parodi«. Det är faktiskt ganska likt Electronics senaste, men ändå eget. Hade Strage hört »Sweet Lips« eller »Junk« med Sumner på sång hade han säkert stampat gillande med foten. Och för all del, David Potts röst liknar Sumners en hel del, men har kvar den rörande bräcklighet som Sumner senast hade på »Low Life«. Lyssna på »Shine«. Brrrrr. Och uppblåst arenarock har Oasis redan gjort själva; i »Whatever« parodierade dom sig själva. »Buzz Gum« är, i sin uppenbara klacksparksanda, för mig en kommentar som lyder, »Se här, så här gör man en Oasis-låt — så, kan vi hitta på nät roligare nu?«. Fraser som »tomtar på loftet« och »lycklig idiot« gör Strages mobbningsretorik uppenbar — vi ser Hook framför oss som en storvuxen, skäggig motorcykelentusiast, något av en Chewbacca-kandidat, som klumpigt svänger omkring sin bas och välter ner New Orders samlade back catalogue. Det är liksom svårare att ge sig på de väna varelserna i Electronic och The Other Two. Jag vet inte om Strage har läst någon litteraturvetenskap, men om man gör det stöter man på Thorild och hans påminnelse till alla kritiker: inget görs för sina bristers skull. Det vore trevligt att se recensenter, inte bara i pop, anamma den tesen.

Jacob Winnberg

SVAR: Nej, inget görs för sina bristers skull. Men mycket görs för profiten. Eller av ren dumhet när karriären saggat ihop. Lyssna på New Orders »Video 5-8-6« (se Sebastian Stebes artikel i förra numret av POP) eller fortsätt dilla om »klacksparksanda« medan Peter Hook arenarockar sig och sitt skägg rätt ner i graven.

Fredrik Strage

Hej POP och Fredrik!

Tack för världens finaste musiktidning. Men det är egentligen Fredrik Strages tidning. Han skriver bäst!!! Så jäkla bra, du måste vara en underbar person.

Har du flickvän? Annars vill jag gifta mig med dig. Puss!

My i Stockholm

P.S. Artikeln om Daft Punk slår allt! D.S.

Beröm!

POP är världens bästa musiktidning. Den är snygg, skön att hålla i, intressant och framför allt korrekt! Jag ska aldrig sluta att prenumerera på POP.

OBS! POP-logon har det snyggaste teckensnittet som finns!

Martin Älmhult

Monster.

Hej. Tack. Läste en krönika där Andres Lokko skrev att han efter en Oasiskonsert hade lust att kamma ner luggen och fjolla sig framför spegeln. Inte faan vet jag om »det är det musik handlar om«, men det var skönt att läsa. Att musik inte måste vara en religion. Av ungefär samma skäl var det skönt att läsa dödsrunan på sidan 0010 i nummer 1:1. Men den kanske bara var på skoj. Först när jag såg »vol. 2« trodde jag att ni ansåg er färdiga med första bandet av er encyklopedi. Eller bara gått i konken.

Vänliga hälsningar

M W Mattson

Hej.

Man får ju tacka för en jävligt nyanserad, förlösande och efterlängtad ledare i POP #1. Nu sätter vi på en platta till.

Johan Lindqvist, musikjournalist på Helsingborgs Dagblad.

Till Anna Hellsten

Tack för 3:an till Tolstoy!

Skönt att någon en endaste gång insett tragiken kring hennes »hype« de senaste åren. Trodde jag var ensam ett tag, tills nu.

Med vänlig hälsning

Johan, Gävle

»Vi skapade ett monster«

På vissa punkter kan jag hålla med er. Men just detta monster var ett vackert sådant. Ni var tvungna att avliva detta odjur. Det förstår jag, men när ni hade en så vacker form att stöpa ett nytt monster — version 1:2, ett väldigt monstrum — i. Om det inte redan är uppenbart så skriver jag om er nya layout. Jag vill så ogärna skriva något negativt om POP men jag måste. Det är rörigt, irriterande småartiklar i stil med »plock«, en skvallertidning i en svensk »flicktidning«. Ni har skapat ett Frankensteins monster med en vänlig insida. Jag ber er, gå tillbaks till den gamla layouten. Då har ni skapat det ultimata monstret, vackert på både utsida och insida.

Martin Oscarsson, Trollhättan

Tjolahopp!

Allvarligt talat, när ska ni publicera en hyllnings/retro-artikel med The Fugs, sextiotalets bästa/ballaste band? Deras andra skiva är fyllt av just den barnsliga fascinationen för musik som ni skrev om i Kurt Cobain-artikeln, dvs ren energi. Ni måste, ni måste, ni måste!

Också; har ni redan haft amerikanska musikklubben; country/folk? I vilket nummer? Har ni inte haft det får väl Lennart Persson ta sig tid till att göra ett sådant!

Hälsningar

Narkovitj

SVAR: Första delen i artikelserien »Amerikanska musikklubben« handlar om country & western, publicerades i POP #7 och skrevs av Lennart Persson.

Hej POP!

Jag fick min nya POP-tidning för ett par veckor sedan. På omslaget till det numret är Barry Adamson med sin bas. I dag var jag i tidningsaffären och såg att nya POP hade en annan utsida än mitt exemplar. Varför är det så? Får prenumeranter ett annat omslag eller vaddå?

Hälsningar

Anna W, Göteborg

SVAR: POP #1 vol. 2 trycktes med fyra olika omslag — Barry Adamson, Jhelisa Anderson, Cornershop och Beth Orton. Sedan fick slumpen avgöra vilket omslag som hamnade hos vilken prenumerant.

Annonser

Postat i:hej, POP vol 2 #2

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: