Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #1:2] Album: WARD J. LITTLE – Homing Tones

WARD J. LITTLE

Homing Tones

North Of No South/Border

I USA är nittiotalscountryn inte bara storekonomi, utan också en affär för finsmakarna. Vart är countryn på väg? frågar sig musikvärldens lärde. Ungefär som det finns råd i Sverige som sammanträder för att utforska vart den svenska folkmusiken är på väg. Vart den svenska countryn kommer att styra kosan verkar färre fråga sig. Weeping Willows har nämnts som dess räddare, Kvinnaböske Band och Sigge Hill räknas inte.

För mig är amerikansk nittiotalscountry inte Garth Brooks och kanalen CMT eller ens Johnny Cash och Willie Nelsons nittiotalsplattor. Vill jag komma den amerikanska folksjälen inpå livet lyssnar jag hellre på Pavement, Palace Brothers och Edith Frost. I min nutidshistoria är det de som fyller hålet efter nämnde Cash, Hank Williams och Emmylou Harris.

De svenskproducerade varianterna har jag hittills känt mig mindre berörd av. Med tanke på vilka amerikaner jag räknar som naturliga arvtagare så borde väl Loosegoats tillsammans med Ward J Littles stallkamrater Carpet People räknas som gulblå alternativ. Men deras musik känns inte svensk för fem öre, utan sveper sig nästan skrämmande hemvant i stjärnbanerets färger.

Emil Ödling, från Blithe — Norrlandskvartetten som verkligen sprängdes — har med hjälp av bland andra Ray Wonders trumslagare Per Hemlin spelat in »Homing Tones«, Ward J Littles debut. Och kanske är detta den första, riktigt svenska countryplattan. Emil skriver texter inspirerade av små, svenska samhällen med tunga industrier. Brustna hjärtan svettas inte i värmen utan fryser i norrländska minusgrader. Och »hem« är inte Alabama, Texas eller San Jose utan en liten ö utanför Umeå som heter Obbola.

Som svensk countryplatta känns »Homing Tones« unik och värdefull. Svagheten ligger i det musikaliska uttrycket, för där halkar även Emil in på väl uppkörda och klart blårödvita spår. Tyvärr så är allt han gör redan gjort. En del av Pavement, en del av Neil Young, en del av CMT-musikerna.

Som sagt, än så länge har ingen av de svenskar jag hört kommit i närheten av något förnyande, så det här är ett bra försök. Lyckas Ward J Little bara hitta sin personlighet inom det gamla är han min främste kandidat till titeln »Räddaren av svensk country«.

Madelaine Levy

Annonser

Postat i:Album vol 2 #1, Betyg 06, Madelaine Levy, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: