Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #1:2] Album: JIM WHITE – Wrong-Eyed Jesus

JIM WHITE

Wrong-Eyed Jesus

Luaka Bop/Warner

Amerikansk rock brukar kännetecknas som lika bred och svårrörlig som baken på en boskapsmiljonär från Texas. För att hamna på Billboards försäljningslista ska musiken helst vara hundraprocentigt anpassad för bilstereon.

Men samtidigt finns det nog, rent statistiskt, fler egensinniga musiker och låtskrivare där än någon annanstans i världen; sångare som tycks strunta fullständigt i om de får spela med de stora grabbarna eller ej. Som unge Jim White. Han brydde sig inte ens om att bifoga telefonnummer när han skickade sin demokassett till David Byrnes skivbolag Luaka Bop.

Men Byrne blev så uppeldad när han hörde Whites märkliga musik att han inte gav sig förrän han hittat upphovsmannen. Och tur var väl det. Annars hade vi nog inte kunnat njuta av den här CD:n, med undertiteln »Dirt Roads to the End of the Universe«.

White, som tillbringat flera år i utkanterna av pingströrelsen och har sina rötter i det amerikanska bibelbältet, tar oss med på en mycket speciell, religiöst hängiven resa till USA:s innersta skrymslen. Många av titlarna anspelar tydligt på skaparen och hans göranden, men har i övrigt inte så mycket att göra med präster och prelater.

Till sin hjälp har White bland annat Victoria Williams, som sjunger på ett spår (»Angel-Land«), Joe Henry, som körar på flera spår, och — inte minst — Tom Waits mångårige medarbetare Ralph Carney, som hjälper till att ge bland annat »When Jesus Got a Brand New Name« ett bisarrt anslag av psykotisk cirkusmusik. Just Waits är en tydlig beröringspunkt när man hör »Wrong-Eyed Jesus«, en annan är Violent Femmes, ytterligare en annan tidiga The Band — »Stabbed in the Heart« låter Robbie Robertson lång väg. Här blandas hillbilly-shuffles med spretig blues och psykedeliskt gitarrgnissel. Allt med Whites utmärkta stämma i centrum ibland drömsk och hypnotisk, ibland eggande och upphetsad; som om han talade i tungor.

Men Jim White är inte bara knepig — även om sågar och skällande hundar knappast tillhör den normala instrumentrekvisitan. Han har ett osvikligt öra för enkla, folkaktiga melodier också. Hos honom förenas både den lantliga enkelheten och storstadens komplexitet. Och den himmelska innerligheten.

Onekligen en helig treenighet.

Micke Widell

Annonser

Postat i:Album vol 2 #1, Betyg 08, Micke Widell, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: