Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #1:2] Album: THE SUNDAYS – Static & Silence

THE SUNDAYS

Static & Silence

Parlophone/EMI

Det finns perioder i mitt liv då Harriet Wheelers röst betytt mer för mig än någonting annat. Jag inbillar mig inte att det rör er, och jag tycker själv inte om att läsa sådana inledningsmeningar i recensioner. Men jag tycker ändå att alla som läser den här recensionen bör veta det.

Kanske är det därför jag tycker så mycket om »Static & Silence«. Jag vet inte. Man är ju inte mer än människa.

När »Reading, Writing & Arithmetic« kom ut 1989 var den världens vackraste och mest romantiska skiva. Men den slog mig som hårdast med sitt verklighetsnära stressmoment. Harriet Wheeler som snubblar över ett ord, eller sväljer en bisats. David Gavurins elgitarrer som tappar en ton eller ett ackord, trumvirvlar som snurrar ihop sig.

Allt det jag inte hör, utan bara anar mig till då jag lyssnar på »Reading, Writing & Arithmetic«, handlar om tårfyllda blickar från fladdrande rådjursögon. De där borttappade bitarna kommer åtminstone för mig alltid att beteckna stress och oro.

Stress över att tiden rinner iväg, oro för vad som försvinner med den. Fråga mig inte varför, men den där stressen och oron liknar jag vid att springa in i samma vägg hundratals gånger, och aldrig lära sig att hantera en viss sorts situationer.

Varje gång jag lyssnar på »Reading, Writing…« får jag känslan av att albumet rinner mellan mina fingrar och lämnar ljuva minnen kvar. Det kunde ha varit helt igenom vackert, romantisk och tårdrypande. Men The Sundays utmanade ödet och drog upp tempot aningen mer än vad de kunde klara, med ett ypperligt lyckat resultat.

Nio år efter »Reading, Writing & Arithmetic« och fem år efter uppföljaren »Blind« är The Sundays inte riktigt så subtila. De är lika romantiska, skriver nästan lika fina popmelodier och Harriet Wheeler sjunger bara aningens sämre än för nio år sedan. Kanske rymmer känslan de framkallar mest nostalgi, men det är nostalgi skrämmande lik den sorg och saknad de en gång kommunicerade.

Som tur är har de kvar sina gamla tystlåtna maner. Det blir nästan förbryllande lätt att ignorera de få sekunders rundgång som inleder albumet, och bongotrummorna i »Your Eyes« flyter lätt undan. »Static & Silence« avslutas lite svagt också. Den lovande titeln »Monochrome«, som för mina tankar till ensamhet och Monochrome Set, är lite väl seg och »Cry« (om jag inte tar fel en flirt med debutalbumets avslutande »Joy«) ligger alldeles för nära konventionell P3-pop.

Men det gör inte så mycket. För mig räcker det med stråkarna från förr, melodierna som fortfarande håller måttet och den där vackra kvinnorösten som innehåller mer än vad jag tänker bry mig om att skriva er på näsan.

Madelaine Levy

Annonser

Postat i:Album vol 2 #1, Betyg 07, Madelaine Levy, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: