Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #1:2] Album: SUPER FURRY ANIMALS – Radiator

SUPER FURRY ANIMALS

Radiator

Creation/Sony

Ungefär samtidigt som det här numret av POP kommer ut visar MTV för sista gången »Alternative Nation« med Toby Amies som programledare. Därmed försvinner också den sista anledningen att mer än zappa förbi Europas största musikkanal.

Toby var, och är, toppen. I oktober åker han iväg till USA och Hollywood för att, som han krasst väljer att uttrycka det, »make lots of money«. Under sina knappa två år på kanalen (i VJ-sammanhang lång och trogen tjänst) har han, precis som Paul King på sin tid, fått tusentals fans att inte bara stirra på bisarra videor halva nätterna utan också klippa nya frisyrer och rufsa till håret. I »Hot«, som gick på eftermiddagarna, var Toby bitsk och ironisk mot alla från Madonna och Michael »The King of Pop« Jackson till Hanson, Beck och Blur.

Framåt natten blev han alltid omsorgsfull, förklarande och kärleksfull. För sent om nätterna, ett par gånger i veckan ledde Toby sin egen kelgris till program — »Alternative Nation«. Där pratade han helt fritt om sådant han själv valt därför att han gillade det. I »Hot« kunde blicken flacka då han läste sina repliker på promterns textrader. I »Alternative Nation« såg han alltid ut att prata utan förskrivet manus.

Jag är Toby Amies evigt tacksam: utan honom hade jag aldrig fått se vare sig Belle And Sebastian eller Mouse On Mars-videor. Dessutom var han den som öppnade mina ögon för Super Furry Animals. Han tjatade oss tittare döva om inte bara Stereolab, utan samtliga av bandets begåvade noviser. Han knep Europapremiären för Cornershops briljanta »Brimful of Asha« och ägnade hela program åt videor på temat yttre rymden, där Man Or Astroman trängdes med Jimi Tenor och underliga amerikanska spacerockkonstellationer jag aldrig hann uppfatta namnet på.

I ett av Toby Amies allra sista »Alternative Nation« kom Super Furry Animals på besök. Jag minns inte riktigt hur han påade deras ankomst, men jag är säker på att det hade med britpop i rymden och David Bowie att göra. Varken jag eller Toby förstod riktigt gruppens svar på hans, som vanligt, vettiga och genomtänkta frågor.

Deras dialekt — kvartetten kommer från Cardiff, Wales — förvandlade stundvis engelskan till gutturala läten. Men jag hann förstå så mycket som att de fick välja på att antingen se en till Can-video eller spela en egen låt i studion. De valde det första, och fick som belöning för sin goda smak spela en Super Furries-låt ändå.

Toby gillade Super Furry Animals. Jag vet inte varför, men jag kan tänka mig, och jag vet varför jag håller med honom om deras suveränitet: först och främst därför att de vågar sjunga om allvarliga saker — mobbing i »Herman Loves Pauline«, ateism i »God! Show Me Magic« — men tjoar och tjimmar ändå. Därför att de blandar engelskan i texterna med walesiska på ett sagobetonat och mystiskt sätt. Därför att de envisas med att sjunga om sig själva och peta in delar av sitt gruppnamn i var och varannan sång.

Jag gillar deras tecknade, hypermoderna omslag, särskilt i en tid då »det typiska, brittiska popbandet« envisas med att anamma femtio- och sextiotalens fantastiska, men också fantastiskt uttjatade, estetik. Och så har jag hört att de har en klausul i sitt kontrakt med Creation som säger att de aldrig kommer att behöva ge konserter på den walesiska högtiden St Davids Day. Men framför allt gillar jag dem för deras syntar; särskilt när de ger ifrån sig hysteriska, känslosamma ljud: tjuter och kvider för att plötsligt tystna, bytas mot ett piano eller bara lämna utrymme för stompiga gitarrer och guttural sång.

Bowies glamrockkostym har så många klätt sig i att den börjar kännas luggsliten. Hans mer experimentella, utflippade ljudvärld har inte fastnat hos band med någon större kommersiell potential.

Antagligen har ingen annan utforskat den delen av hans kompositioner med så lyckat resultat som Super Furry Animals gör på »Radiator«. Det är nästan så att de lägger sig för nära: »Demons« är albumets bästa spår, men det är svårt att slå undan vetskapen om att Bowie gjort någonting snarlikt både en och flera gånger.

Jag gillar Super Furry Animals därför att de är punk och kraut och pop och folkrock på en och samma gång. Men jag gillar dem som allra mest då de i låtar som »Mountain People« låter som Super Furry Animals och ingenting annat.

Madelaine Levy

Annonser

Postat i:Album vol 2 #1, Betyg 07, Madelaine Levy, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: