Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #1:2] Album: THE SKATALITES – Ball of Fire

THE SKATALITES

Ball of Fire

Island Jamaica Jazz/PolyGram

Ska föddes när innehavarna av Jamaicas »sound systems« tröttnade på att spela importerade amerikanska rhythm’n’blues-skivor. Den livemusik som i början av sextiotalet sprang ur detta missnöje, denna jakt på något nytt att dansa till, var en vild och otyglad hybrid av amerikansk jazz, New Orleans-R&B och en alldeles egen form av Jamaica-shuffle. En skrapig elgitarr högg i baktakt, samtidigt som den försökte balansera på den vilt dundrande bas som förde allting framåt, allt medan blåsarna frenetiskt och unisont riffade ovanpå alltihop. Den jamaicanska hedonismen hade fått sin egen musik. The Skatalites, och medlemmarnas olika sidogrupper, var scenens kungar.

Det varade i några år, tills nya musikaliska förändringar krävdes. Då hade The Skatalites mest geniale musiker, trombonisten Don Drummond, redan spärrats in på mentalsjukhus och gruppen hade splittrats i olika studiofraktioner. De inspelningar som Drummond och The Skatalites lämnade efter sig är tidlösa, fortfarande stenfräcka vax, hårt präglade av sin tid och sin speciella atmosfär. De är skamusikens heliga gral. Många har försökt härma, ingen har lyckats.

The Skatalites återbildades i slutet av åttiotalet, med flera originalmedlemmar. Drummond var död och saxofonisten Tommy McCook var inte intresserad; medan den talangfulle klaviaturspelaren Jackie Mittoo, saxofonisterna Roland Alphonso och Lester Sterling och rytmsektionens Lloyd Brevett och Lloyd Knibb fanns med. Tyvärr var Mittoo redan allvarligt cancersjuk och dog ett år senare. Med fyra originalmedlemmar har The Skatalites sedan dess turnerat världen över och gjort en rad sympatiska, men i ärlighetens namn rätt meningslösa plattor. Detsamma kan sägas om den här, även om den produktionsmässigt överglänser de tidigare.

Här återskapar man, utan de mest tongivande medlemmarna, gruppens mest älskade sextiotalslåtar och i stunden är det kul att höra musikerna sträcka ut i solon som inte fick plats på de gamla vinylsinglarna, men rätt snart börjar man längta efter originalens krokiga charm och den dimmiga, mystikladdade och helt speciella atmosfär som sipprar fram mellan tonerna. Det är musik så oerhört fångad i sin tid, på gott och ont. Den går inte att återskapa, eftersom det på sin höjd är halva bilden som bärs fram av tonerna. Och det som finns där emellan låter sig inte så lätt flyttas trettio år framåt i tiden.

Ge oss i stället en välgjord dubbel-CD med den musik det här gänget, tillsammans med Drummond och Mittoo, gjorde under knappt två år för Kingston-bolag som Studio One, Treasure Isle och Top Deck. Då talar vi »serious party time«.

Lennart Persson

Filed under: Album vol 2 #1, Betyg 05, Lennart Persson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: