Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #1:2] Album: STEREOLAB – Dots and Loops

STEREOLAB

Dots and Loops

Duphonic/Warner

Det som en gång i tiden kallades indie, det som i brittisk press ett tag gick under namnet britpop och som utgjorde kulmen på den lilla musikaliska revolution som startade i Manchester under åttiotalets sista år har fått sin egen elefantkyrkogård.

»Be Here Now« heter den. Oasis tredje album var nog den sista spiken i den erans kista. I alla fall om du frågar mig.

En gång i tiden var skivbolaget Creations artiststall ett alternativ till — och i viss mån en motreaktion på — U2, Aerosmith och Red Hot Chili Peppers.

I dag utgör de — med Sleeper, Placebo, Mansun, Supergrass, Seahorses, Cast, Gene, Hurricane #1, Travis, Ocean Colour Scene och några hundra andra band i släptåg — normen. Det är så relativt stora engelska rockband låter. Nu drar jag alla över en kam och kanske gör jag det lite för hårt för att försöka förklara vad jag vill få sagt. Men de är alla enkla poporkestrar som med små variationer följer den brittiska gitarrpopens rigida regler. Några av dem gillar jag, andra inte. Men det hör inte hit.

Jag vill bara ha något annat. Och jag vill ha något som jag inte hittar i house eller amerikansk hip hop.

För alla som följt Tim Ganes och Laetitia Sadiers i högsta grad oberoende äventyr på Stereolabs åtta album, oräkneliga singlar, EP:s och samarbeten med andra likasinnade artister på deras egen etikett Duphonic Super 45 låter det här förmodligen som en väldigt sent påkommen önskan.

För Stereolab är sedan länge mångas favoritband, vilket är fullt förståeligt men i vissa läger redan på gränsen till förutsägbart.

Stereolab är ett av vår tids viktigaste och mest inflytelserika rockband. Just för att de fått oss att tro att de så gott som osynligt verkar i sitt eget hörn av popvärlden. Det är i alla fall ett hörn dit allt fler letar sig, både artister och gitarrtrötta lyssnare. Men illusionen av att bara göra sin egen grej, lyckligt oberörd av omvärlden, är vår tids mest effektiva försäljningsargument.

Men för ögonblicket går de flesta alternativa vägar man kan välja förbi Stereolab och deras värld av sjutumssinglar, latinamerikansk psykedelia, Ward Swingles körarrangemang, krautrock och de alltid lika oundvikliga Velvet Underground. Det är en värld där band och artister som Broadcast, Scott4, Tortoise, Belle And Sebastian, Mouse On Mars, DJ Krust, Harpers Bizarre och Squarepusher är lika stora som någonsin Stone Roses och The Byrds var i en annan era.

Hos 1997 års indiekid står Lee Perry bredvid Cornershop och ett italienskt porrfilmssoundtrack från 1974 i skivhyllan. Talking Louds »Brazilica 2« går i CD-spelaren och på nattduksbordet ligger John E Szweds Sun Ra-biografi, »Space Is the Place«. Är den bilden en parodi på interiören i den genomsnittlige POP-medarbetarens sovrum? Eller är det en ganska sann beskrivning av vad den engelska gitarrpopens enkelspåriga dominans gjort med dem som en gång i tiden upptäckte S:t Etiennes »Foxbase Alpha« och bara blivit lite äldre, lite öppnare och kanske lite visare?

Cornershops lysande nya album skulle aldrig låta som det gör om det inte vore för Stereolab. De har öppnat dörrar, värnat så hårt om sin integritet att de blivit en outsinlig inspirationskälla för artister — inte minst Beck och Beastie Boys och deras tidning Grand Royal — i deras kamp för att få göra vad de vill utan att Det Stora Skivbolaget lägger sig i.

Ett band som Broadcast har inte en tanke på att skriva kontrakt med något multinationellt skivbolag, de vill ligga på Warp för där ger Aphex Twin ut sina skivor och något större kan de inte tänka sig.

Och som jag ser det snurrar allt det här mer eller mindre kring just Stereolab och deras namnlösa värld. Varje generation popfanatiker vill skriva sin egen musikhistoria, men någon måste ju hjälpa en på traven. Så är det bara. Hur skulle man annars ens komma på tanken på att be skivhandlaren ta in nyutgåvan av, säg, Pierre Henrys kompositioner?

Stereolabs musik har för varje skiva blivit allt mer lättillgänglig. Åtminstone på de album och singlar de väljer att släppa internationellt, de singlar och tiotummare Stereolab bara ger ut på sin egna etikett eller via postorder är en annan femma.

»Dots and Loops« är långt ifrån deras bästa. Men det är också fullt möjligt att de är så pass intelligenta att de vet att situationen hade blivit ohållbar om »Dots and Loops« varit lika poppig och funkig som förra årets mästerliga »Emperor Tomato Ketchup«.

Precis som på »Emperor Tomato Ketchup« har John McEntire från Tortoise producerat hälften av spåren, de övriga är resultatet av ett samarbete med Düsseldorfs Mouse On Mars.

Det finns få grupper som känns så moderna, så fullkomligt 1997 som Stereolab. Och det är inte bara för att hip hop-rytmer och drum’n’bass känns som en naturlig del i deras låtar.

Den som gett sig in i Stereolabs tankesätt kommer aldrig att kunna tillgodogöra sig en Sleeper-singel igen. Laetitias texter är samma ogenomträngliga kombination av franska och engelska som de alltid varit och de får en att undra varför bob hund tänker byta namn till international bob och översätta sina texter till engelska. Som popvärlden ser ut i dag kommer de att bli lika uppskattade, om inte mer, om de ger ut sina starkaste sånger precis som de är.

»Dots and Loops« är ett intelligent popalbum där de individuella sångerna oftast får ta ett steg åt sidan för att Sean O’Hagans rytmiska blås-, kör- och stråkarrangemang tar sådan plats. Och jag kommer att lyssna lika mycket på »Dots and Loops« som jag fortfarande lyssnar på »Emperor Tomato Ketchup«, trots att här inte finns några lika starka singlar som »Cybele’s Reverie«, »French Disco« eller »Ping Pong«. Men det är liksom inte heller i starka singlar som Stereolabs storhet ligger.

Så köp »Dots and Loops« ändå, som en ren protest mot konventionella Ben Sherman-skjortor och ökenkängor. Och köp det i stället för något som, säg, »Tellin’ Stories« eller »Be Here Now«.

Stereolab får mig inte att vilja göra mig av med mina soulskivor, även om det kan verka så. De har inte direkt startat en revolution, men de är det mest tilltalande alternativet till allt från Oasis och Popsicle till Echobelly och Gene. De är den mest uppenbara inkörsporten till en annan värld, som i och för sig redan har samma regler som alla andra popvärldar, men det är en värld där Motown, Small Faces och »Down By the Jetty« inte har något som helst inflytande.

Men ge mig några sidor till — eller en halv flaska vin — så sitter jag garanterat här och hävdar att en del av det Stereolab representerar försökte Paul Weller redan göra med The Style Council på både »Café Bleu« och »Confessions of a Pop Group«. Ha!

Andres Lokko

Annonser

Postat i:Album vol 2 #1, Andres Lokko, Betyg 06, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: