Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #1:2] Album: PATTI SMITH – Peace and Noise

PATTI SMITH

Peace and Noise

Arista/BMG

Och plötsligt bleknar allt annat. Det brukar ju bli så när man lyssnar på Patti Smith. Plötsligt finns det en röst som säger så mycket mer, som kursiverar orden där de andra fjantarna sätter dem inom citationstecken. Detta till en lika spartanskt producerad som genialt enkel rockmusik byggd på tre kraftfulla ackord. Det räcker så. »Three chords and the truth«, som det står i visan.

Det är bara ett drygt år sedan Patti Smith släppte »Gone Again«, ett mästerligt och mycket mörkt album om och för Smiths make Fred »Sonic« Smith och hennes bror Todd, som båda avled hösten 1994.

»Gone Again« var ett album hon måste göra, det hörs. Och med tanke på hennes tämligen låga produktionstakt på åttiotalet (»Gone Again« föregicks av Smiths minst angelägna album, 1988 års »Dream of Life«) tyder denna snabba uppföljare på att brottningsmatcherna med sorgen och smärtan genererat ny energi.

Plattan låter så också. »Peace and Noise« är ivrigare och hungrigare, men långt ifrån en ljus samling sånger.

Det handlar även här mycket om död och depression, krig och sjukdom. Det är svårt att greppa allt Smith sjunger om men orden tar ändå tag. Patti Smith förmår nå fram på fler vägar än den rent verbala.

Jag är normalt ingen större vän av talad poesi, men när Patti Smith i låten »Spell« citerar Allen Ginsbergs dramatiska femtiotalsstycke »Howl« är det både trollbindande och suggestivt.

Soundmässigt rör sig Smith på välbekant mark. Precis som Neil Young återvänder hon gärna till beprövade koncept. »Peace and Noise«, som hon skrivit och producerat tillsammans med gitarristen och trogne samarbetspartnern Lenny Kaye, påminner formmässigt en del om 21 år gamla »Radio Ethiopia«. Inte minst tack vare låten »Memento Mori«, en intensiv tiominutersimprovisation på New York-skruvad Bo Diddley-botten som har en hel del gemensamt med titellåten från nämnda sjuttiotalsklassiker.

»1959«, som om jag förstått saken rätt är en låt till stöd för Tibets folk, doftar av förra albumets rakt rockiga »Summer Cannibals«. Inledande »Waiting Underground« är ett långsamt Velvet-tonat nummer med rent hypnotiska kvaliteter.

Det ångar av nerv och värdighet om hela skivan, och jag nämner gärna den rytmiskt spännande »Whirl Away« och andäktiga »Death Singing« också.

Samt, förstås, albumets kanske allra största stund: »Last Call«, en lågmäld, försiktigt instrumenterad lägereldsballad där Michael Stipe tackar för hjälpen på R.E.M.:s »E-Bow the Letter« och låter sin karakteristiska stämma flyta fritt under Smiths.

»Last Call« är sista låten på »Peace and Noise« och efter den väntar man gärna väldigt länge med att spela någonting annat.

Håkan Steen

Annonser

Postat i:Album vol 2 #1, Betyg 08, Håkan Steen, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: