Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #1:2] Album: RECOIL – Unsound Methods

RECOIL

Unsound Methods

Mute/MNR ILR

Knappt hade Alan Wilder lämnat Depeche Mode förrän han var på vippen att lämna jordelivet. Under en tur i Skottland kraschade ett militärflygplan framför hans bil. Om han kört en smula snabbare skulle hans skarpa musikhjärna ha avlägsnats av en flygplansvinge.

Kanske är det närkontakten med döden som får Alan att flörta med mörka tongångar på sitt soloalbum. Det är fjärde gången han ger ut en egen skiva under namnet Recoil men aldrig har han manövrerat sina maskiner genom så spöklika ljudschakt.

Liksom på det fem år gamla albumet »Bloodline« får han hjälp av en lång rad vokalister. Douglas McCarthy, den funkige spjuvern från splittrade Nitzer Ebb, väser repliker från »Apocalypse Now« i inledande »Incubus«. Om Alan bett honom sjunga i stället för att stöna skulle hans medverkan säkert ha blivit lika bra som deras tidigare Recoil-samarbete på singeln »Faith Healer«. Nu låter han bara som ett gubbsjukt gothfyllo — vilket han i och för sig är — men rockrösten han demonstrerade på några av Nitzer Ebbs skivor faller allt djupare i glömska. Det beror också på att Alan Wilder bara ger honom eleganta, lätt Massive Attack-skadade bakgrunder att improvisera till — utan att någonsin hitta en hållbar melodi. Samma sak händer när debutanten Siobhan Lynch knuffas in i studion och trallar lite valhänt kring bleka refrängförsök.

Alan Wilder var bara tekniker och producent i Depeche Mode. Han har fortfarande inte en susning om hur man skriver poplåtar och hans rytmbaserade stycken är sällan tillräckligt intressanta för att klara sig utan melodier. Arrangemangen på »Unsound Methods« driver runt likt eleganta ramar utan något att rama in.

Ett undantag är när gospeltanten Hilda Campbell, körsångerska på »Songs of Faith and Devotion«, ger hals i »Red River« och rullar iväg på ett verkstadsslamrigt »Cumbaya«-groove.

Annars räddas »Unsound Methods« bara av Maggie Estep, en improvisationspoet från New York, vars dikter heter saker som »Scab Maids on Speed«. Här läser hon otäcka verser i »Luscious Apparatus« och »Control Freak«, där hennes Manhattan-rabbel låter fantastiskt tillsammans med de elektroniska bakgrunderna. Hennes yxmördarsagor har samma perversa charm som Velvet Undergrounds »The Gift«. Det är dekadent, amerikansk poesi som ger Alans musik en kolsvart dimension och får mig att leta i importbackarna efter Maggies eget album »Love Is a Dog From Hell«.

Fredrik Strage

Annonser

Postat i:Album vol 2 #1, Betyg 05, Fredrik Strage, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: