Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #1:2] Album: OCEAN COLOUR SCENE – Marchin’ Already

OCEAN COLOUR SCENE

Marchin’ Already

MCA/Universal

Jag minns så väl den där morgonen i klassrummet då Steve Craddock och Simon Fowler hälsade oss välkomna till höstterminen i Ocean Colour Scenes rockskola.

— Vi ska nu demonstrera ett hårt bluesrockriff som användes flitigt av Led Zeppelin. Och efter rasten ska vi visa hur skickligt Ronnie Lanes Slim Chance kunde kombinera rocken med den brittiska folkmusiktraditionen! Lokko! Vakna! Det här är viktigt! För i morgon blir det skriftligt läxförhör på låtordningen på »Heartbreaker«! Lokko! Vilka gjorde »Heartbreaker«? Dionne Warwick? Herregud, har du inte lärt dig någonting? Free var det! För Island! 1972!

— Och alla som inte får godkänt måste följa med oss till studion när Lektor Fowler än en gång ska imitera Roger Chapmans vokala insatser i Family!

Jag har sett fantastiska konserter med Ocean Colour Scene. Jag minns speciellt en kväll i Oxford 1993 när de under eget namn spelade sina egna låtar för att sedan bara ta ett steg tillbaka för att backa upp Paul Weller. Och strax senare såg jag dem på en överfull klubb vid Londons King’s Cross.

Det var just då som ryktet att de här föredettingarna plötsligt hade börjat brinna spreds över England. Det gick kanske in en tvåhundrafemtio personer i lokalen, men vi måste ha varit minst dubbelt så många som trängdes där inne. Och det tog Weller, som stått vid bardisken hela kvällen, minst tio minuter att buffla sig fram till pianot på scenen för att sjunga Erma Franklins »Piece of My Heart« med dem som sista extranummer. Det kändes som en evighet.

Det var uppenbart den kvällen att Ocean Colour Scene redan hade insett vart de var på väg. Sällan har jag sett ett band som utstrålat så mycket tacksamhet för att vi ville dela det här med dem, men samtidigt spände de hela tiden blickar av ren hämndlystnad i var och en av oss i publiken. Vi kunde ju trots allt tillhöra den onda sidan, den som vägrat ge dem en andra chans.

Nu, fyra år senare, har de sålt drygt en miljon exemplar av comebackalbumet »Moseley Shoals«.

Fast är det någon som fortfarande är fullt kapabel att spöa skiten ur sina fiender, de som inte trodde på honom och hans bandmedlemmar, så är det Ocean Colour Scenes gitarrist Steve Craddock. Och på konvolutet till den samling med B-sidor och demos, »B-sides, Seasides & Freerides«, som kom i våras har Craddock på ett fotografi skrivit »this machine kills the enemy« över sin gitarr.

Just nu är det jag som är fienden. För hur mycket jag än uppskattade »Moseley Shoals« — i synnerhet »The Circle«, »The Day We Caught the Train« och »One For the Road« — så har jag flera gånger somnat ifrån »Marchin’ Already« när jag försökt lyssna på den från början till slut. Det är inget jag hittar på. Jag har bokstavligen pömsat ihop, nannat kudden. Och jag har inte vaknat förrän den smålegendariske trombonisten Rico avslutat »Half a Dream Away« med ett sprucket solo och soulsångerskan — en gång i tiden Steve Marriotts flickvän — P.P. Arnold med sitt Tina Turner-lika vibrato sjunger de första raderna i »It’s a Beautiful Thing«. Och »Better Day« är en vacker ballad, men sedan? Ja, sedan spatserar John Blund in och häller sand i ögonen på mig igen.

Ibland låter det som om de ska spricka upp i en Faces-boogie, men så hejdar de sig och de är tillbaka bakom katedern i rockskolan. Det blir gravallvarlig brittisk bluesrock, glädjelös och utan ork eller vilja. Inte ens den annars så briljante producenten Brendan Lynch kan göra så mycket med det här. Jag vill ju tro att han försökte, men att de genast slog honom över fingrarna med rocklinjalen.

Ocean Colour Scenes gravallvarliga skicklighet får mig att tycka illa om saker jag i andra sammanhang skulle älska.

Det utvikbara omslaget till singeln »Travellers Tune« pryds av obligatoriska accessoarer för en lång natt på någon northern soul-klubb. Där har de lagt de nystulna bowlingskorna, burken med babypuder från Henry Tetlow, targetemblemet och visselpipan. Och så givetvis ett broderat tygmärke med en svart knuten näve, där det i stället för Wigan Casino eller Blackpool Mecca står Ocean Colour Scene. Ett spår på albumet, »All Up«, är ett försök att tonsätta just det tygmärket. Det är en pianobaserad instrumental stomper, ett uppenbart försök att skriva en egen northern soul-klassiker i rakt nedstigande led från Derek & Rays »Interplay«. Men det är så långt från allt vad soulmusik heter, det är bara ännu en lektion i Steve och Simons rockskola. De släpper den säkert på en limiterad sjutumssingel — för att visa att det är så man ska göra — innan året är slut.

Ocean Colour Scene ger oss allt vi kan önska. Ingenting lämnas åt vare sig fantasin eller slumpen. De följer den vuxna modernistens regelbok till punkt och pricka och undervisar oss andra i de rigida ramarna så att vi inte ska göra fel. Det är precis lika roligt som att vid trettio års ålder plötsligt tvingas börja åttan igen.

»Those who can’t, teach«, som någon uttryckte det.

Andres Lokko

Annonser

Postat i:Album vol 2 #1, Andres Lokko, Betyg 04, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: