Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #1:2] Album: NORTHERN UPROAR – Yesterday, Tomorrow, Today

NORTHERN UPROAR

Yesterday, Tomorrow, Today

Heavenly/BMG

Inget band har det senaste året fått så mycket stryk på främst skvallersidorna i de brittiska musikblaskorna som Northern Uproar. I sin ständiga jakt på en hackkyckling, ett märkligt fenomen, fastnade de av någon anledning just för den unga Manchester-kvartetten. Kanske var det så att de var lite väl kaxiga för sin ålder, sextonåringar som de var, och det finns smartare band här i världen.

Å andra sidan sa de ingenting dummare än allt det som Liam Gallagher vräkt ur sig och ingenting som gjorde dem förtjänta av alla hätska påhopp. De var ju bara unga och kåta och ville ta för sig av det kakbord som dukades upp framför dem. Till en början fick de också uppmuntrande nickar från samma press när de nöp kända popflickor i baken.

Men någonstans på vägen slog det över och Northern Uproar fann sig vara pestsmittade. Ingen ville ta i dem med tång. Ingen trodde att de kunde resa sig och bli en kraft att räkna med. Ingen hemma i England, alltså. För vi var några som tyckte om deras självbetitlade debut så mycket att vi med gott samvete kunde jämföra dem med så stora popdigniteter som The Jam.

»Yesterday, Tomorrow, Today« är Northern Uproars revansch mot hemlandets cyniska popjournalister. Deras stora förebilder — The Jam, Dexy’s Midnight Runners och Stone Roses — finns hela tiden närvarande, men deras förmåga att skriva omedelbara poplåtar gör att det ändå inte känns som rena plagiat. De skiner av ett nytt slags självförtroende och briljerar vare sig de gör up tempo-pop, som på »Down to Me« med sitt smittande Tamla Motown-beat och sitt intrikata neopsykedeliska Beach Boys-parti; eller ballader som »Blind«, med gitarrfigurer utskurna från Go-Betweens odödliga »Bow Down«.

Det kan vara på sin plats att notera att Northern Uproar fortfarande är tonåringar. Men de har åldrats snabbt sedan debuten, och på den storslagna balladen »More Than This« sjunger de om att de förlorat sin oskuldsfullhet. På den lika övertygande balladen »I’m Coming Undone«, med arrangemang i Burt Bacharach-klass, intar de en vuxnare, mer ödmjuk och mindre cynisk (läs mindre kaxig) inställning till popstjärnelivet.

»Put yourself in my shoes, make yourself a target for my cynical views, what you see is what you get, I wouldn’t lie to you«

Det är det här ni får, ta oss som vi är eller slipp. Ett ärligare, mognare Northern Uproar. Ett popband som skrivit tolv stycken potentiella singel-A-sidor, en motsvarighet till Buzzcocks svårslagna singelsamling »Singles Going Steady« fast på ett vanligt album. Cynikerna kommer att tystna och börja leta hackkycklingar på annat håll. Spolingarna i Northern Uproar har växt upp. Nu tänker de erövra världen med sin musik, inte genom att snacka skit.

Terry Ericsson

Annonser

Postat i:Album vol 2 #1, Betyg 08, Terry Ericsson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: