Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #1:2] Album: JIMMY NAIL – Crocodile Shoes II

JIMMY NAIL

Crocodile Shoes II

EastWest/Warner

Jaja, jag har satt ett övermaga högt betyg på den här skivan. Men det är för argumentationens skull — och argumenten, i alla fall två av dem, är sällsynt starka. Jag talar om Paddy McAloons två nya bidrag till Jimmy Nails TV-serie om gubbrockarn Jed Shepherd. Men det är inte därför jag sträcker mig till en åtta i betyget, utan för att just dessa två låtar är bättre än det bästa Paddy McAloon gjort.

»Andromeda Heights« må vara en fantastisk Prefabplatta, men när jag hör Jimmy Nail tolka de specialskrivna »Blue Roses« och »Troubled Man« här känns det som om låtleverantören Paddy McAloon på något sätt distanserat sitt eget format; att Prefab Sprout-konceptet krympt i takt med att han vuxit som kompositör; och att de två nya Jimmy Nail-låtarna formar en ny, spännande framtid för Paddy McAloon — och att den inte kommer att heta Prefab Sprout.

Efter att ha lyssnat på »Blue Roses« och »Troubled Man« varenda dag i en månad, och efter att fortfarande behöva torka tårarna efter varenda lyssning, vill jag påstå att Paddy McAloon är den förste efterkrigskompositör att på allvar matcha Burt Bacharach. »Blue Roses« är lätt countryfärgad, »Troubled Man« gospelgripande, men båda bär liksom Bacharachs bästa den där omedelbara stämpeln av sin upphovsman. Alldeles oavsett vem som framför dem. För samtidigt kan egentligen vilken god sångare som helst verkligen framföra dem, och få vilken vardaglig radiolyssnare som helst att nynna och grina.

Lika lite som Burt Bacharach är den bäst skickade att sjunga sina egna låtar behöver Paddy vara det. Faktum är att Jimmy Nail, trots sin Tyneside-tröga image, är en gudabenådad sångare. I »Troubled Man« spänner han som en manlig Dionne Warwick över två oktaver och lyckas nå det skyhöga crescendot utan att fuska med falsett. Den som inte får gåshud då är döv.

Jimmy Nail har varit musiker längre än han varit skådis, han pubrockade hårt på sjuttiotalets Newcastlepubar och hade en stor hemmahit med Rose Royce-covern »Love Don’t Live Here Anymore« 1985, men det är alltså inte för hans skull jag älskar den här skivan, eller för hans skull du ska köpa den. Jag kan över huvud taget inte uppmana någon att lägga ut 160 spänn på en platta som inleds av den bisarrt usla signaturlåten till TV-serien: »Raise your hands, jump for joy, let’s hear it for the country boy«…

Å andra sidan gör han en toppversion av Brian Wilsons demofynd »Still I Dream of It«, som dök upp först på dokumentär-CD:n »I Just Wasn’t Made For These Times«. Och åtminstone en av Nails egna låtar, »Until the Day I Die«, är direkt bra.

Så fyra fina låtar får du. Och sju som stinker. Men lägre än en åtta i betyg kan jag inte sänka mig till. En platta som varenda Prefab Sprout-fan måste äga är per definition en åtta i betyg.

Likaså en platta som får mig att faktiskt börja gråta av rörelse — två gånger.

Kjell Häglund

Annonser

Postat i:Album vol 2 #1, Betyg 08, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: